ö-liv

Vilken dag! Jag firar runstreak 200 och har alltså sprungit min tvåhundrade dag i rad. Dessutom har jag skickat in inledningen på ett nytt manus till lärare och kursare på Linnéuniversitetet elva dagar innan deadline (jag veeet!) och så snön på det. Jag älskar snön!

I natt kom det ännu mer och tydligen har vi mer snö nu än dagen ingen som var med då glömmer: 17 november 1995. Kommer ni ihåg den? Själv satt jag så nygravid att jag nog inte visste om det i vår lägenhet i Kallebäck och drack varm choklad. Jag pluggade då också, har för mig att det var på Humanisten, så svenska eller engelska. Ja, och så gick jag ut i snön och lekte med den hund vi hade då. Airdale terriern Zigge. Så mycket som är annorlunda och ändå är rätt mycket sig likt med andra ord.

Det är något speciellt med speciella väder, eller hur? Att gå morgonrundan i orörd (tung!) snö runt slingan i ett väder jag vet att jag kanske aldrig någonsin får vara med om igen. Det gör något med mig.

Runstreak och salt bad

Dag 200 sprang jag mitt kanske allra allra långsammaste någonsin. Sa samma sak igår, men idag var det ännu halare framåt eftermiddagen såatteee … Tur att inte farten har någon betydelse. Jag tog mig runt med något slags löpsteg i nästan tre kilometer och firade mitt jubileum med ett salt (jättesalt!) dopp. Salt, kallt och gôtt! Brorsan hängde med på allt, utom att att bada. Vet inte vem av oss som är klokast, he he.

Detta med att springa varje dag har lärt mig att sakta ner. Ja, kanske främst det. Att våga ta det lugnt. Inte för att jag någonsin har varit en sprinter, men i alla fall. Jag tror till och med att runstreak är bättre för mig än att löpträna som vanligt (vad det nu är). För när jag springer mer sällan, vill jag få ut mer av varje pass. Mer som i ökad intensitet, fart eller distans.

Nu kan jag ta mig ut och softa, för jag vet att någon av passen under veckan kommer jag att få feeling för längre, snabbare eller tuffare. Eller så får jag inte det och då har jag inte tvingat mig till något. Som en följd av att jag har lärt mig att ta det lugnt har jag också stadigt byggt upp hållfastheten i kroppen. Jag tar det lugnt. Jag håller! För det kanske är det viktigaste: att kroppen håller, så att jag inte blir tvingad till skadeuppehåll …

Och mitt nya manus

Under vårterminen ska vi enbart ägna oss åt vårt eget skrivande. Det skönlitterära. Inga diktanalyser, inga essäer att skrivna utan enbart min egen text. Mitt eget manus. Och jag har längtat massor efter att ta tag i karaktärerna och iden som har funnits med mig länge och som dessutom har utvecklats massor i mina tankar från den ena dagen till den andra. Och nu har jag alltså inlett vårterminen på kursen Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet med att skicka in tio sidor av inledningen på den berättelsen.

Herregud så kul jag har haft när jag har skrivit. Och herregud vad jag hoppas att mina lärare och kursare ska gilla, så att jag blir ännu mer pepp på att fortsätta. Vill inte jinxa, men jag tror tamejtusan att jag har något härligt på gång här. Eller inte. Ska ju knyta ihop det hela också. Ska göra mitt bästa av att njuta av resan tillsammans med mina nya låtsaskompisar. Än så länge är de väldigt roliga att hänga med. Och kunde jag med Min sämsta väninna, ska jag väl kunna igen? Med de här karaktärerna. Håll gärna era tummar!

Ja, alltså: den här dagen! Jag är alldeles pirrig över härligheterna med löpningen, manuset och snön. Och det kalla, salta badet. Stänger igen datorn stolt och tacksam över livets liv.

Vi ses snart igen allihop! Tills dess: stoltsera allt vad ni kan- det är ni värda. Lovar!
Kram Malin Lundskog