Har ni tänkt på hur ofta vi sparar sådant och sådana som ger livet glitter och glädje till sen? Och lägger vår bästa energi och kraft på måsten. Och ibland till och med borden. Istället för att njuta av människor vi älskar att vara med och göra sådant som vi gillar och därefter ta tag i det där andra. Istället för tvärtom? Jag menar, det vi måste (och tycker att vi borde) blir ju gjort ändå om jag känner oss rätt.
Jag vet att mina val i livet har skapat möjligheter för mig att välja glitter oavsett om det är måndag morgon eller torsdag lunch, men jag tror att vi alla kan välja mer glitter och glädje. Låta det gå före måsten och borden. För att få mer energi, en skönare själ och en spritt språngande kreativ hjärna till exempel. Är ni med? Med det i oss blir även de tråkiga måstena lättare och kanske till och med roligare?
Man behöver egentligen inte göra så stor grej av det här. Nej, jag tror att det är med de glittriga och glädjefyllda stunderna som med så mycket annat: ju oftare vi är med om dem, desto enklare är de att göra. Låter det snurrigt? Så här tänker jag: om vi sparar allt som ger oss glädje, om vi väntar med att träffa dem som får ögonen att glittra då blir det en stor sak. Då behöver man göra mycket och länge för att få en dos av det där glada glittret. När vi istället kan göra det där härliga och vara med de där underbara en liten stund oftare. För en ständig påfyllning i en bägare som inte är tömd, en frekvent uppladdning av ett batteri som inte är tomt. Fler liknelser kanske inte behövs?
Och hur många gånger har vi inte läst om vad man ångrar där mot slutet. Inte är det att man var skitduktig och utförde sina måsten innan man hade kul i alla fall.
Man ångrar aldrig lite extra glitter och glädje
(snacka enkelt att hitta hängmatteplats för en ute natt i månaden här)
Jag ångrar inte att jag träffade en av mina bästa vänner idag. På dagen. För tio kilometers promenad fylld med prat (och picknick). Min kalender var fullsmockad med viktiga måsten, men vet ni vad: de blev gjorda ändå. Bara inte exakt när jag hade tänkt att de skulle bli det. Och nej, jag skriver inte det här för att visa hur bra jag är. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Inte sämre heller, he he. Jag skriver det här för att jag tror på att välja glitter och glädje. Det vi måste blir gjort ändå. Vad tro ni?
Vi ses snart igen, tills dess: heja heja livsglittret!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Inte världens grej men det tog sannerligen tid (och energi) från mitt skrivande och pluggande. Promenaderna tar jag ju som sagt ändå. Och tränat har jag också gjort. Typisk prioritering från mitt håll, när livet snurrar till sig. Vet inte om det är bra eller dåligt, men litar på att det i slutändan blir som jag skrev om för ett tag sedan: det vi måste blir gjort ändå. […]