Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog