Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

En utenatt i hängmattan

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

Jag var bara modig en kort stund, sen …

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog