Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Search Results for: knippla

Jag bor i en saga

Vissa dagar när jag går min hundrunda här på ön får jag för mig att jag bor mitt i en saga. Idag är det en sådan dag. När allt var stilla. Ni vet, när vattnet är extra blankt (min man förstod inte vad jag menade när jag sa det. Gör ni?). Det var tyst, stilla och grått. Sådär så att man (= jag) vill viska, för att inte sticka hål på stillheten. Ja, idag var det en sån där förmiddag när jag fick för mig att jag bor i en saga.

Det gör jag kanske också?

jag bor i en saga, knippla gästhamn, speglingar, bojar, sjöbodar
ser ni hur blankt vattnet är?
pärlan, blp fiskebåt, knippla gästhamn, röda sjöbodar, grått hav, grå himmel
dunket från en fiskebåt (som är en bostad)

I verkligheten ses vi snart här igen på bloggen. Tills dess: heja sagofeelingen i livet.
Kram Malin Lundskog

Häromdagen skrev jag om andningshålen som fyller mig med liv. Lite som i en saga det också. Läs här.

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand
ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav,
perfekt väder för reflektion?
röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Andningshålen som fyller mig med liv

Jag tog först bort ordet andningshålen i rubriken. För vadå hål? Jag menar ju inte direkt ett tomrum, utan något som fyller med mig liv. Kraft. Energi. Något som är mer än en paus. En stund som inte bara är återhämtning. En sekvens med njut, men inte för njutets skull. Utan för … livets? Och för att orka redigera vidare på detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Som ni ser blev ordet kvar. Och effekten av dagens andningshål var en av de bästa skrivdagarna på hela året. YEAH!

Andningshålen

Andningshålen blev kvar i rubriken, som ni ser. Hittade inget bättre ord. Jag vill nämligen skriva om stunderna med andetagen. Där lungorna fylls av liv och havsluft, hjärnan får lugn och energi och själen får pirr och stabilitet. De livsviktiga stunderna, ni vet. Andningshålen. (Har ni något bättre ord? Let me know.)

Idag har de stunderna sett ut så här för mig:

andningshålen, himmle, hav, vår, knippla, utsikt
vårgrå, en av de vackraste färgerna som finns
andningshålen, fötter, badstege, knippla
vickar på tårna och andas djupt innan dopp
Malin Lundskog, bad, kalla bad, knippla
och glädjen som inte går att udvika efter doppet

En morgonstund med hundarna ute i bergen och i havet fyllde mig med skrivarlust och -glädje som räckte i flera timmar.

Efter alla de timmarna behövde både kroppen och knoppen och själen sitt andningshål igen. Och det fick de.

gammal båt, bohuslän, knippla, utsikt
stillheten och vårregnet kom tillsammanas
springer spaniels, knippla, hav, himmel
de här två hittade en egen ö

Och ingen är väl gladare än hundarna när jag behöver andas här ute? Skulle vara jag då …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA andningshålen!
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

malin lundskog, träning utomhus, efter regn kommer sol
hade det gôtt i min ensamhet

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla
Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia
Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Min nya roman och jag är hemma

innehåller sponsrad länk till Bokus

Helt plötligt är vi hemma igen. Med den där konstiga känslan av att det både var evigheters evighet och för en minut sedan vi åkte ut på äventyr. Vet ni vad jag menar? Och vet ni vad som mer är hemma? Jo, det gör ni ju om ni har läst rubriken. Men ändå. Några ex av min nya roman är här. Ett oönskat arv. Del två i Göteborgssystrarna. Alltså … Hur glad kan man bli? Jag fick tårar i ögonen när jag klappade och kramade och bläddrade i den. Kolla här:

Ett oönskat arv, min nya roman, författare, feelgood, Malin Lundskog
Göteborgssystrarna kollar in solnedgången i havet ….
Suddig bild i glädjeyran, men här ser ni solnedgången. visst är det fint?

Åh, vad jag hoppas att ni som läser den ska tycka om den. Ni kanske inte blir tårögda och blir lika glada som jag, men ändå. Det är nog som med barnen – finns ingen som älskar dem som man gör som förälder?

Det officiella boksläppet är den tjugofjärde april, men under kommande vecka ska jag packa ner boken till de av er som har förköpt boken. Oj oj oj, så pirrigt detta är. Härligt pirrigt. Mitt livs andra roman är här.

Vill ni komma ihåg den 24/4? Bevaka boken, via den här länken: bevaka boken eller (eller och?) signa upp er på mitt HEJA-rop. Där går det eventuellt inte att undvika att bli uppmärksammad på när Ett oönskat arv finns ute.

Vi ses snart igen, tills dess: heja glädjekänslor!
Kram Malin Lundskog

Ni vet väl att sponsrade länkar inte kostar er något extra att klicka på och handla via? De är bara ett sätt för mig att få en liten kickback från, i det här fallet, Bokus.

Vad vi är hemma från? Jo, vårt äventyr på världens ände, som ni kan läsa om här.

En hemsida från Everday