Search Results for: knippla

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

Berätta gärna vad ni vill att jag berättar om. Vad ni vill ha tips kring, inspiration om och få reda på. Jag finns här för er. Och mig. För oss!

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Min största fundering just nu är vilken kategori det här blogginlägget ska hamna under …

Add Skriverier med Malin och Cilla 25: Skriverier med Malin och Cilla 25

När Malin Lundskog från Källö-Knippla och Cecilia Andersson från Eksjö drar igång det 25:e avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla avhandlas det mesta. Och inte bara om skrivande, det handlar även om krogar, cyklar, monster. Denna gången avverkar de språket också. Vilket språk det är och vilken inriktning den diskussionen tar hörs i avsnittet! en sak är säker: utvecklingen utvecklas! Lyssna gärna.

PS. Det blir boktips med.

Alla känslorna på en och samma gång

Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!

Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?

alla känslorna på en och samma gång, Malin Lundskog, Knippla, bro, Ankis badplats, västkusten — Det symboliska med broar … hur viktiga de är. Mellan oss. Inom oss. Mellan känslor.

Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?

Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.

Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?

”Var inte ledsen”

Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?

Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.

Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.

Alla känslorna på en och samma gång?

Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?

Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?

Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.

Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!

Alla känslorna på en och samma gång, sara lidman, citat — fler kloka ord av Sara Lidman

Mer?

Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.

Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.

Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂

Stor, varm kram från
Malin Lundskog

Add Skriverier med Malin och Cilla 23: Skriverier med Malin och Cilla

Avsnitt 23 av podden Skriverier med Malin och Cilla kommer gå till historien som ett av de roligaste! I alla fall för nyblivna författarna Malin Lundskog på Källö-Knippla och Cecilia Andersson i Eksjö. För vad kan det annat bli där en kust ska möta en annan, i mässmontrar över landet som helst ska fungera om och om igen. Och glöm inte lyssna till slutet, grymma boktips dyker upp där!

Allt detta och litet till på temat: De skrev en bok. Och sen då?

Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022

Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.

Jag ger mig själv utrymme, hälsa, manifest, årets ord, Malin Lundskog, kallbad, västkusten — ger mig utrymme och stressar inte med viktiga grejer som kalla bad

Utrymme är mitt manifest för året 2022

Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …

Jag ger mig själv utrymme, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, utsikt — kan det vara för den oändliga utsiktens skull som jag älskar att bo på en liten ö?

Jag skrev mig till årets ord

Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.

När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:

Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.

När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.

solnedgång, Knippla, manifest, årets ord, utrymme, Malin Lundskog, västkusten — stilla stunder med solnedgången och utsikt in i oändligheten – det ger jag utrymme!

Det är enklare att prioritera nu

Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.

Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.

Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.

Mitt manifest är inte tomma ord

Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!

Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra, springer spaniels, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, författare, hälsa — Brorsan o lille Jackson vill jag absolut ha utrymme för!
Foto: Viktoria Davidsson

Acceptansen kom som ett brev på posten

Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.

De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.

Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer

Malin Lundskog

Lokalbladet Öckerö-Torslanda om Mariannes mirakel

Lokalbladet Öckerö-Torslanda skrev om mig som debuterande romanförfattare och själva debutromanen Mariannes mirakel. Och ja, det är verkligen jättekul att bli uppmärksammad som författare och att min roman får uppmärksamhet. Jag blir superglad över både det ena och det andra. Särskilt båda samtidigt!

Så här såg det ut i tidningen:

lokalbladet Öckerö-Torslanda, Mariannes mirakel, Malin Lundskog

Jag tror att ni kan läsa texten i bilden, men här kommer en sammanfattning för dig som vill det. Artikeln (eller är det en notis?) inleds med att jag numera bor på Knippla och att jag tidigare är utgiven med facklitteratur och noveller.

Vidare kan man läsa att berättelsen utspelar sig i Askim, Hovås, Billdal i sydvästra Göteborg där jag bodde innan jag flyttade till Knippla. Karaktärerna i romanen är de två vuxna döttrarna Helén och Caroline och deras åldrande mamma som lever geografiskt nära, men mentalt och känslomässigt långt ifrån varandra.

På slutet står det om att jag hade bokrelease på min alldeles egna restaurang Den Glade Knoden. Och på de allra sista raderna om det jag håller på med i detta nu: skriver en uppföljare!

Tack lokalbladet Öckerö-Torslanda!

Och du som har läst, både den här artikeln och min roman!
Berätta gärna vad du tycker och tänker om både det ena och det andra,
ses snart igen!

Stor kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Mer om Mariannes mirakel hittar du här