Positivitet är min superkraft och äntligen är jag glad över den. Ja, det där låter kanske motsägelsefullt, är positivitet ens superkraft borde man väl alltid se positivt på det. Eller? Jo, så är det visserligen. Men vet ni? Att ha förmågan att se det goda med det onda och andra sidan myntet och alla andra liknelser som finns är faktiskt inte alltid av godo. Även om jag ser positivt på det, he he …
Positivitet är min superkraft
Ibland är det rätt jobbigt att vara den klämkäcka, jobbiga jäveln. Eller. Inte för att jag själv tycker att det är varken klämkäckt eller jobbigt. Utan för att andra tycker det. De andra som vill oroa sig. Änglas. Våndas. Måla fan på väggen. Och som vill skydda sig med både hängslen och livrems-lösningar. Plus plan B, C, D. För dem är jag en jobbig jävel. Som de anser inte tar livet eller faror på allvar. Och ja, det är ju egentligen deras problem, men jag förstår dem. Och eftersom jag har min superkraft, så antar jag att både de som oroar sig till förbannelse och sådana som jag behövs.
Jag ser positivt på allas rätt att vara som de är. Men jag tror att definitivt att livet blir både enklare och roligare att leva med positivitet involverat. Som gör att man kan se det goda med sorg, ilska och trötthet. Precis som man kan se det fina med glädje, energi och kraft. För mig handlar det om att välja kärlek istället för rädsla. Att välja att se dem jag möter, allt som sker och det jag känner genom de kärleksfulla linserna. Och ha tillit till att det är som det ska.
Känslor is my middle name
Att ha positivitet som superkraft och ett mindset som hissar både livet, omvärlden och mig själv betyder inte på något vis att jag vill skoja bort allvaret. Eller att jag inte bryr mig eller har känslor. Men det ska ni veta: känslor is my middle name. Herregud vad jag känner. Glädje. Och sorg. Glädje och ilska. Eufori och uttråkning. Energi och trötthet. Ja, ibland till och med håglöshet (kan vara den mest obekväma känslan jag vet).
Oavsett hur ledsen, orolig, arg, nervös, sorgsen, nedstämd, frustrerad jag är så finns det alltid där. Det positiva. Som gör att jag aldrig oroar ihjäl mig. Det som gör att jag inte ältar. Som gör att jag vågar känna?
Jag älskar till och med måndagar
Tamejtusan. Jag älskar till och med måndagar. Ville bara säga det. Och att jag äntligen har förlikat mig med att det är jätte-okej att vara den positiva, som ser guldkornen och allt sådant. Jag är faktiskt inte bara glad över min superkraft utan också stolt över den! För det ska ni veta, att det inte är en superkraft jag har fått utan att jobba för den. Det är nämligen mycket lättare att oroa sig än att ha tillit. Precis som det är enklare att måla fan på väggen än se guldkornen i sanden.
Så värt jobbet!
Ja, herregud. Utan att ha positivitet som superkraft hade jag väl aldrig gett mig in som företagare i hälsobranschen, författarskapet eller restaurangvärlden? Men det kan jag berätta mer om en annan gång.
Gillade du det här inlägget? Ge mig gärna en tummen upp. Och skriv en kommentar, så kan vi fortsätta snacket där. Det blir kul!
Du kanske vill läsa fler inlägg om positivitet och mindset? Här har jag skrivit om Fem steg till ett positivt mindset och här om Mindset och bättre självkänsla. Jag tror också att min bok GLAD FRi STARK kan vara något för dig.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.