Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Search Results for: tankar

Sluta unna dig

Jag missunnar dig ingenting. Jag tycker att du ska göra, köra och leva som just du mår bäst av och jag tycker att du ska göra det utan dåligt samvete. Utan dåligt samvete väljer du att äta, springa, träna, älska, sova, skratta, slappa när du vill. Då behöver du inte unna dig! Visst är det smart? Och visst gör det livet roligare att leva? Lättare. Inga tvångstankar om borden, måsten och alla andra.

I ordet unna ligger ett helt dåligt samvete och väger tungt. Det är som att det bara är när du unnar dig som du njuter av livet, resten (en rätt stor del för de flesta av oss) av livet är en enda kamp. Hallå eller? Är det inte vårt ansvar att leva gott? Vi har ju förutsättningarna! 

Vad som är hönan eller ägget här är olika från gång till gång och från person till person, men unna sig och dåligt samvete är som ler och långhalm… 

Höll en föreläsning där en i publiken menade att hen tränade enbart tack vare sitt dåliga samvete (inte på grund av). Visst. Det dåliga samvetet kan göra att vi gör något vi vet är bra för oss, men inte alls känner för, MEN: hittar vi vi vårt varför till att göra det tråkiga och ett kul sätt att göra det på, då ökar förutsättningarna att vi gör det om och om och om igen och skaffar oss en god vana samtidigt som vi njuter av resan vi skaffar vanan under. Är du med? Livet blir goare att leva utan dåligt samvete. 

Vill du veta lite mer om vad jag tycker kollar du på filmklippet här, där jag pratar om det du just har läst och om inre och yttre motivationsfaktorer. 

Så: är det i år vi avskaffar unnanden och dåliga samveten, gör det vi behöver och låter det goda samvetet visa vägen?

Yeay, säger jag! Vad säger du?

Ses snart igen,

Malin

finessen med kortsiktighet

Där du kanske till och med når dit du tror är omöjligt är nå?! Känner du igen den? Jag tror att vi har upplevt det i alla fall någon gång både du och jag och alla andra, när flytet är i luften, lyckan är här och vi kan göra precis allt vi vill. Jag tror också att vi är många som inte har någon aning om hur vi hamnar i det där sköna tillståndet (om vi inte tog något piller för att nå dit, men det vet vi att det är en idiotisk lösning).

Precis som allt (i alla fall nästan nästan allt) annat går det att träna på att hamna i flow, det handlar om att utmana sig på en lagom nivå (återkommer till lagom), det handlar om tydliga mål (det har vi redan pratat om, men återkommer säkert till också) och det handlar om direkt feedback. Och det är där kortsiktigheten kommer in i bilden – när det handlar om direkt feedback. 

Kortsiktighetens fördelar

Vill du uppleva flow är den direkta feedbacken avgörande. Den där du i varje moment, varje sekund, varje rörelse kan anpassa så att du tar dig vidare på bästa möjliga sätt. Flow är en kreativ och problemlösande state-of-mind där du använder kunskap och erfarenheter direkt, utan att analysera, fundera eller planera. Den direkta feedbacken är en genväg till det åtråvärda här:et och nu:et för att du har all information du behöver direkt, du behöver inte flytta uppmärksamheten till då eller sen, du behöver inte involvera dina medvetna tankar. Inte konstigt att äventyrssportare har lätt att hitta flytet, det är lättare när kroppen är inblandad och när naturen gör att man måste hålla sig alert och fokuserad. Men, vi andra kan också. Oavsett om vi sitter arbeter i adminstration eller produktion eller vad som helst annat handlar det om att tighta till avståndet mellan våra delmål, glömma kvartalsmål och -rapporter jsut nu och utvärdera. Hela tiden. I alla fall dagligen. Det kräver het enkelt bättre kommunikation, där bättre är detsamma som oftare.

När du vill utvecklas och förbättras brukar du säkert sätta långsiktiga mål, för det har du hört alla experter säga i alla tider (inklusive undertecknad). Och de (jag också alltså?!) har rätt. När du har satt ett långsiktigt mål som du vet precis varför du vill nå (det där varför:et är ju grejen med hela grejen) är du säkert smart nog att sätta delmål också, så att du vet att du är på rätt väg. Bra av dig, du är helt rätt ute! Men: nu vet du hur snabbt du behöver feedback på vägen, mot både mål och delmål. Även om du behöver ge och ta feedback mer kortsiktigt än du kanske har tänkt på förut, så kommer du inte i framtiden heller att sätta mål som gäller för varje minut, eller kanske till och med sekund. Eller hur? För hur skulle du hinna med något annat än att sätta mål och delmål då? Du skulle ju aldrig komma till själva görandet och det är ju ändå det som är grejen.  

Flow – inte alls bara flyt

Och tror du att det bara är underbart med flow så… har du rätt Och fel! Det är mer än bra flyt, men det tar vi nästa gång, ut och feedbacka nu. Gör! Kortsiktigt.  
Heja dig, vi hörs o ses!

Malin

Tills dess, det här har jag skrivit förut om mål och delmål:

Gott nytt mål 

Gott nytt delmål 

Så hittar du motivationen

Andra lästips: The Return of Superman av Steven Kotler och Flow och idrott av Susan Jackson och Mihaly Csikszentmihalyi

Och apropå flow – här kommer fredagsfeeling: Vittring

Allting som jag vill kan jag göra a, a, a, a, allt,
allting som jag vill kan jag göra, a, a, a, a, allt,
när flytet är i luften,
då är lyckan varje dag,
om man är positiv som fan då går allting bra.

Chefens våta dröm – min sanna hälsodröm

De flesta av oss har drömmar om hur vi vill att livet ska vara. Hur vi själva ska vara. Var vi ska vara, med vem vi ska vara och vad vi ska göra. De flesta av oss drömmer, men fastnar någonstans i verklighet,  jantelag och gamla sanningar. Men nu så: här kommer storyn om hälsodrömmen som blev sann. Den är min, men du är välkommen att hänga med Din chef kommer att älska det…

Låt mig börja med min dröm,
vill du inte läsa om den så kan du hoppa ner två stycken direkt – där kommer tips om hur du kan drömma vidare för att göra både dig och chefen nöjda och belåtna. 

Jag drömmer om en värld där vi är snälla mot varandra, där vi alla har tillräckligt med fysisk uthållighet för att orka med vårt stillasittande arbete, där vi litar på vår magkänsla och inte jämför oss på ett tärande sätt med andra, där vi inte tycker att det är ett dugg löjligt att high fiva varandra och där vi skrattar minst lika mycket som barnen gjorde på 1950-talet. Jag drömmer om en värld där vi inte tänker på våra egna eller andras brister utan där vi fokuserar på alla styrkor vi har, där vi berättar för varandra vad vi tycker om hos varandra. Vad vi beundrar. Jag drömmer om en värld där vi vågar visa våra svagheter och där vi är generösa och hjälper varandra. Jag drömmer om en värld där vi gärna tar och ger tips och där vi är helt säkra på att vi själva känner oss själva bäst. Jag drömmer om en värld där vi peppar varandra, där vi visar att vi inte tycker att det är okej att prata illa om andra, där vi har både råg och styrka i ryggen och en inre bålkraft som gör att vi slipper väldigt mycket ryggont och där vi behåller rörligheten i både kroppen och knoppen för att inte skrumpna ihop, nöja oss med mindre och inte tycka att vi är värda mer än så. 

Nu räcker det! Ur den känslan föddes min dröm när jag var sjuk. Utmattningsdeprimerad på grund av mig själv, bristen på självtillit och tydliga ramar från chefer. Men det är en helt annan historia som jag återkommer till i nästa blogginlägg. Stay tuned! Nu till det fina med alla mina drömmar: de är sanna! Eller ja, på väg att besannas mer och mer även om du kanske tycker att jag är ute och cyklar nu (springer dock hellre ;-). Men jo: grejen är att jag jobbar för dem. Varje dag. Och motståndet runt omkring blir mindre och lättare att forcera för varje dag som går. Lönsam hälsopepp är mitt sätt att skapa min drömvärld och det funkar! Jag tar små steg i rätt riktning varje dag, no big deal liksom. Sprider hälsa omkring mig som John Blund strödde sömnmedel över alla snälla barn. Ödmjuk av egna ärr och erfarenheter, trygg i torra fakta och med en passion som stärks för varje litet steg jag tar i rätt riktning. Jag vet att jag är på rätt väg. Jag litar på min magkänsla. Och jag vet att jag inte behöver jämföra mig med någon annan för att utvecklas, jag behöver bara jämföra mig med mig själv. Och det är inte så bara det…

Var kommer chefen in? 
Chefen och du är egentligen mer korrekt, men tycker att rubriken blev roligare så här;-) Jo, ju mer sann min dröm om en värld med människor som har uthållighet och självtillit, är generösa mot sina medmänniskor, inte har ont i rygg eller huvud av helt onödiga anledningar, orkar vara kreativa, produktiva och effektiva hela arbetsdagen, som sprider glädje genom att vara glada, som är villiga att utvecklas och inte spjärnar emot genom att inte se sina egna svagheter, som bidrar till allas trivsel genom att peppa, berömma och high fiva och som har förmåga att fokusera desto lättare blir chefens jobb. Desto mer ökar företagets och organisationens lönsamhet både när det gäller mänskligt, kulturellt och ekonomiskt kapital. DET är grejer det. Och allt det här handlar om hälsa i grund och botten, du vet – det där som jag arbetar med.

Det är fritt fram att drömma och önska kan man ju alltid som min mormor brukade säga. Men om du inte känner den där passionen för det du drömmer om, om du inte tar de där stegen i rätt riktning, så… Dream on!  

Heta drömtips (om du vill ha dem): 

– Dröm på riktigt! Utan att stoppas av ”men så har vi aldrig gjort förut” eller ”egentligen skulle jag vilja, men…”

– Väck passionen till liv! Drömmen är värd det om du siktar på en långsiktig relation med dess innehåll

– Gör något! Önska kan du ju alltid som sagt, men för att drömmen ska besannas behöver du göra något åt den. Något litet. Räcker. Lite och ofta…

 

Jag har tidigare skrivit om att det inte är så konstigt att vi stannar vid tankar och drömmar. Läs gärna Det är större än du tror!

Jag har skrivit en bok som kan hjälpa chefen på traven: Hälsan i fokus – för framgångsrika ledare

Det där med lönsam hälsopepp – mer om det här: Lönsam hälsopepp

PS. Jag är jättebra på att svara på mail och telefon om du vill veta mer om min lönsamma hälsopepp. 

heja heja dig,

hälsar Malin

Lönsam hälsopepp – min grej!

Jag har ju bloggat en hel del om vad hälsa är, vem jag är, vad jag gör, men ändå: vill lära känna dig som följer mig bättre och bjuda mer på mig och Hälsa mera.

Vad är det jag gör. Egentligen alltså?
Jo – jag ger dem jag arbetar med en lönsam hälsopepp. Jag är hälsokreatören som peppar personalen att prestera mera med glädje. Du vet att hälsosamma människor som trivs på jobbet lönar sig va? Det ger ökad lönsamhet och långsiktig hållbarhet. Jag föreläser och har webbtjänster för hälsosam motivation, skriver i nyhetsbrev, stöttar ledningen i hälsokommunikation och tränar fram energin och gemenskapen. 

Oavsett om du är medarbetare eller ledare så ökar mina tjänster din lönsamhet, både den ekonomiska och den mänskliga. En människa som mår bra fysiskt och mentalt och som känner glädje i livet är mer produktiv och effektiv än en som inte mår bra. Den som har hittat sin livs- och arbetsglädje presterar bättre på jobbet, bidrar till glädje för andra, är villig att hjälpa sina kollegor, är mer motiverad att jobba över huvud taget (visste du att det bara är 16 % av alla svenskar som är motiverade på jobbet?!!!) Visste du att bristen på kondition är den största ohälsokostnaden för företag idag? Något vi kanske inte tänker på i första taget, men en människa med dålig kondis orkar inte hålla tankarna klara och energin uppe lika länge som en person med bra kondis. 

Mina kunder brukar säga att jag är en peppande och dedikerad entreprenör. Jo, mina kompisar håller med! Och lägger till att jag blir lite väl besatt av jobb ibland. OK, kanske har de rätt, men… Att jobba med hälsa och se människor/grupper/företag växa tack vare den där aha-upplevelsen de får när de inser att hälsan är personlig och handlar om välbefinnande och glädje – DET är grejen för mig.  Ja, det och att skriva, springa och bada. Och äta saltisar. Vet du: jag vill gärna lära känna dig! Lämna en kommentar här om dig – DET skulle göra min dag. 

Här har jag skrivit tidigare om det lönsamma med att ha hälsan i fokus:

tjäna på att hälsa på jobbet

lönsam löpträning

En maratonlöpares bekännelser

Idag var det inte långt bort att jag la ner hela skiten. Höll med de där som säger att ”du är inte klok, kan du inte åka på semester utan att springa 42 jä-a kilometer?!” eller ”Fattar du hur långt 42195 meter är?” eller ”men det är ju skitvarmt i Palma, orkar du det?” eller ”man kan faktiskt springa halvmara också. Och tio kilometer!”. Ja, jag har fått många fler kommetarer av den karaktären och jag spelade upp dem allihop idag. Mellan 23 och 39 kilometer var mitt marathon i Palma rent ut skrivet skitjobbigt! Jag som värnar om hälsan och tycker att något av det viktigaste med mitt springande är att må bra. Att bli glad. Fri. Stark. Ändå plågade jag mig vidare… 

Born to run

Började gråta redan i starten. Där stod jag helt ensam, med en kass frukost i magen (fatta frukostlådan från hotellet: 1 formfranska-skiva med ost (fanns marmelad om jag ville), en miniyoghurt av riktigt sötsliskig sort (jag är inte den som är den, älskar sötsaker, men kanske inte det jag vill ha i mig innan 42 km löpning. Gröt och ägg hade suttit som en smäck.) vatten och en banan. Jo, det fanns massa kakor också. Inte sju sorter, men sju stycken). Här kan ju vän av ordning tycka att jag borde ha sett till att fixa det här bättre själv, men… jag gjorde inte det. Det brukar ordna sig. Och jag stod inte i startfållan för att prestera något annat än att ha kul och ta mig runt. Prestation nog skulle det visa sig… 

I min ensamhet bland 10 000 andra löpare med tre minuter kvar till start öste högtalarna ur sig Born to run med Bruce Springsteen. Ingen käck uppvärmning à la Friskis och Svettis här inte. Nu kör vi! Förresten: vet du hur stort Bruce-fan jag är? Vet du att jag har Born To Run intatuerat på armen. Kände där och då att den här dagen är min! Min resa, min upplevelse, mitt maraton. 

Säg hej till publiken

Första 10 kilometrarna var en fröjd! Jag skulle nog kunna fixa det här på under fyra timmar (vilken är skitbra för mig!) Coola M (min maskot som har hittat fram igen – en rosa elefant…) satt käckt på handen och vinkade till den ganska tystlåtna publiken. Vad är det med löparpublik egentligen? Tror de att vi som springer gör det för att underhålla dem? Klart att det är underhållning, alla dessa löpstilar som blir mer och mer sillywalk-liknande ju fler metrar som läggs bakom löparen. Jag fattar det. Men jag är en riktig sucker för hejarop och skulle vilja ha dem hela tiden! Jag vill dansa med publiken, göra higfive med dem (svenskaflaggade ju naglarna lite extra för det) och gotta mig i att få känna mig som en stjärna. Så där som man får i Göteborg. På Göteborgsvarvet. DET kallar jag publik. 

DNF?! 

Inte förrän efter 39 kilometer och jag för tredje gången sprang förbi en liten hejaklack lossnade det. De hade lärt sig. Vågen! Jag fick en alldeles egen våg ute i gatan. Jag som just hade ringt min man (som stod vid mål och undrade var jag) och sagt att jag går resten. Att jag kommer, men att det kommer att dröja. Jag mår illa. Pulsen går inte ner fast jag går. Jag är snurrig. Jag kan bara inte dricka eller äta. Jag hade känt de där vätskebrist-tendenserna ganska länge (i typ 16 kilometer) en lyckats få bort huvudvärken tack vare att jag hade tvingat i mig cola, iso-dricka och banan. Alltså, redan vid 23 kilometer kroknade jag. Fastnade i ett gå-träsk och kunde bara inte få fart i benen. Jag tänkte för mig själv att nästa gång jag ser någon form av sjukvårdstält så stannar jag och frågar dem om jag verkligen ska fortsätta med de här tydliga tecknen… Jag hittade ingen sjukvårdare! Tur var väl det känner jag nu. Medaljen är skitfin!

Och jag tänkte på vad jag hade sagt till mina adepter. Jag gav mig själv all den pepp, push och energi jag hade gett dem. FIlmade en snutt och la ut på instagram. Hallå! Mitt i ett lopp?! Ja, men jag ville ju ha kul… Och jag hoppades på att få några webb-hejarop. Det fick jag! Ärligt talat: jag ville inte ha ett DNF efter mitt namn i reslutatlistan, riktigt sååå illa var det nog inte med mig. Även om jag var rädd för det ett tag. Ett annat ärligt talat: jag hade inte pressat npgon enda löparadept att gå in i väggen, men jag hade hjälpt dem att hitta viljan att fortsätta. Med den är mycket vunnet. 

SÅ fint

Under både de första och de andra fröjdefulla kilometrarna njöt jag av soldränkta backar (jodå…), havsutsikt, palmer, kullerstensgator, skuggiga gränder och skön musik. Jag dansade. Jag klappade. Jag tränade hejaklacken på vågen… Jag höll dessutom en god fart och undrade lite sådär att ”hallå, hur svårt kan det vara?!”. MEN! Så kom den 23:dje kilometern. Min materialare (nä, skoja bara, men min man som hejade på) ropade glatt att det är 28 grader. I skuggan! Och jag kände verkligen att den värmen hade satt sina spår. Jag som älskar att springa på sommaren. Jag gör verkligen det. Dessutom är det precis det jag har sagt till alla som har ifrågasatt det där med att åka till värmen för att springa… Backarna blev brantare (enligt banprofilen är det exakt samma varv två gånger om), kullerstenarna vingligare, svängarna i gränderna tvärare och det var ärligt talat inte särskilt kul. 

Vågen

Men så kom där en tysk som vägrade sluta säga go go go till mig. Han väntade in mig. En dansk som tyckte att jag såg stark ut. En österrikare som aldrig hade varit med om något jobbigare marathon än det här och jag kände mig inte ett dugg ensam. Tillsammans skulle vi klara det. Och norrmannen som först sprang förbi mig. Jag sa heja Norge! Sen sprang jag förbi honom. Han sa heja Sverige! Jag ramlade. Inte för att han sa heja Sverige utan för att asfalten helt plötsligt fällde mig.

Och så kom vågen! Vilken hejaklack! Jag ryser… 

Jag skuttade (?) fram. Norrmannen skuttade i kapp. Jag frågade om det skulle bli Johaug eller Kalla, hade inte andra tankar på Johaug och hennes läppkräm annat än att jag hade kunnat tänka mig att låna lite. Men vet du: vi spurtade tillsammans! Hand i hand sprang jag i mål efter 42195 meter tillsammans med en norrman. (Sprang o sprang förresten. Jag inledde med att springa snyggt, men hur det såg ut på slutet vill jag nog inte vet. Är ju ändå löpcoach…). Ah! Denna förbrödrande kamp! Älskar den! 

Och jag säger inte nej till att springa i Palma igen. HÄr har jag ändå sprungit mina kanske långasammaste kilometrar någonsin. Men nu tänker jag vila benen. Bada. Njuta av allt härligt livet har att erbjuda. Men snart ses vi igen, i ett löparspår någonstans… 

PS. den där vågen: in o kolla mitt instagram så får du se den. Den är så fin så fin så fin! 

heja heja mig och dig!

Malin

 

Något för alla!

MEN: hoppas verkligen att alla hittar nåt som ger lika mycket glädje, kondition, mental styrka och återhämtning, energi, frihet och tid för tankar som löpningen ger mig. 

Jo, för det är ungefär det här jag får ut av löpningen. Ibland härligt sällskap med sköna medlöpare också. Visst, det är skitjobbigt mellan varven och vissa pass längtar jag hem ifrån. Andra längtar jag inte ens ut till… Men jag ångrar aldrig att jag har sprungit. Aldrig! Hur trött jag än är, hur långsamt det än har gått eller hur tunga benen än är. Efteråt är det alltid skönt. Innan är det ofta behagligt. Under tiden är det oftast mer eller mindre kul.

Jag funderar ibland på varför jag tar mina halvtantiga ben och ger mig ut för att rusa i intervaller till exempel, njuter jag verklligen av det? Alltså… ja! Men det jag njuter av är lika mishmashat som en välmixad smoothie – det är energi, glädje, frihet och mental utmaning i en salig röra, jag kommer inte närmare sanningen än så. Och det räcker långt. Ultralångt! Jag är så himla glad att jag har hittat mitt sätt att hantera livet på (jodå, springer med tårar ibland och ger mig ut i vredesmod mellan varven). Den goda konditionen är ju en superbonus, den hade jag behövt skaffa på annat sätt annars ju, eftersom den gör mig stresstålig och gör att jag har förmågan att koncentrera mig när det behövs. Såatteeee… tack för att jag inte gav mig när jag för 30 år sedan kom sist i Göteborgsvarvet eller tjostade med alldeles för många eftergraviditeten-kilon eller tyckte att det där med att springa bara var löjligt. Det är hur coolt som helst! Hur kul som helst! 

Du som gillar det – häng med mig på The Runner´s Convention, det blir helt fenomenalt. En heldag av löpare, för löpare. 

Du som inte gillar det – häng med mig på The Runner´s Convention, du kan omöjligt lämna den dagen utan att bli insprierad att fortsätta springa… 

Okej, du som inte ger dig och vägrar löpning: vad gör du istället? Det finns ju något för alla och jag vill så himla gärna ha tips på annat som är en sådan all inclusive-lösning som löpningen är. Tell me!

Ps. ett salt bad efteråt gör inte det hela sämre…

En hemsida från Everday