älska livet

Rehab och hopp om framtiden

Min knärehab fortsätter. Och när jag är på gymmet glömmer jag till och med av att det på grund av skadan jag är där. Jag tränar. Och har kul! För den här rehabvändan (kommer ni ihåg att jag spårade ur?) har fått mig att gilla gymmet. Att strunta i att jag är inomhus. Idag blev det rehab och hopp om framtiden i en härlig kombo.

Hoppet om framtiden

rehab och hopp om framtiden, malin lundskog, gym

Jag var ganska ensam på gymmet idag och det är ju himla skönt. Men det var också kul den stunden jag tjuvlyssnade (gick faktiskt inte att låta bli ens om jag hade velat) på ett gäng unga killar. Vältränade. Skitstarka. Med kepsen bakochfram. Och ett så himla framtidshoppfullt samtal.

Några av killarna jämförde sina rippade magar med varandra och började diskutera hur konstigt det var att en såg ut si och en annan så, trots att de tränade och åt på samma sätt.

”Men det går ju inte att jämföra sig med varandra. Alla är ju olika”, sa en i gänget och de andra höll med. De fortsatte diskussionen om att man inte ens ska jämföra sig med andra.

Herregud, vad glad jag är att jag tjuvlyssnade. Visst ger det hopp för framtiden? En framtid då vi skiter i att jämföra oss med varandra. Och jag är just nu i en sådan fas att jag inte heller ska jämföra mig med mig själv. För aldrig någonsin har jag varit svagare än jag är nu. Förutom i början av min rehab. Men jag känner mig stark. Jättestark! Och det är inte en faktor att förakta, den känslan. Eller hur?

Min rehab och nästa generation ger mig hopp för framtiden. För visst är vi många som fastnar i jämförelseträsket mellan varven? Och inte tänker på att hur olika våra förutsättningar är … Och med den känslan tror jag till och med på come back i skidbacken för mig. Snacka hopp om framtiden!

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja alla kloka ungdomar.
Kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om jämförelser förr, bland annat här: Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och Morgonrutiner på blanka eftermiddagen

rehab, Malin Lundskog, träning — när man inte jämför sig vågar man tydligen ta selfies ur vilka vinklar som helst …

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv — redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag — Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

Att se mina vuxna barn vara de vuxna

Kommer ni ihåg när barnen var små och man var som uppslukad av dem? Allt de gjorde var wow och gulligt. De lärde sig nytt, försökte, lekte, fantiserade, hoppade, ritade, klättrade, skrattade, åt. Eller ja, det kunde räcka att se dem för att bli uppslukad av hur fantastiska de var. Nu är jag lika uppslukad av att se mina vuxna barn vara de vuxna.

Det är som att jag aldrig trodde att det skulle hända (ärligt talat gjorde jag under en period nog inte det heller), men så plötsligt …

Så står de där och är vuxna. Som igår. Insikten om att min yngste är vuxen kom så plötsligt att jag nästan ramlade baklänges … Jag har anat vuxenheten komma smygande, men det var alltså inte förrän igår (han blir 26 i år) som det slog mig. Att han faktiskt är vuxen. Och det som fick insikten att landa i mig var när jag såg honom med hans och hans sambos lilla valp. Hur han tog hand om. Älskade. Gosade med. Tog ansvar för. Någon annans liv. Var den vuxne.Och jag kunde inte sluta ta in det. (Säg det inte till honom, men jag fällde en stolt tår eller två och det tycker han är skitlöjligt. Fast numera på ett kärleksfullt sätt.)

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniels, cavalier king charles spaniels, familj — Brorsan hälsar på valpen Ruben för första gången

Från kan själv, till kan du?

Kan det vara så att det är så betydelsefullt för mig, det här med att bry sig om och ta hand om andra, att det är därför det var det som fick vuxeninsikten att dimpa ner? För jag menar, både vår yngste son och hans storebror flyttade hemifrån när de var tjugo, de betalar räkningar och skatt, de äter och är (vad jag vet alltså) skötsamma samhällsmedborgare. Men det är som att det här med ansvar för ett annat liv fick de avgörande vuxenpoängen från mig.

Och i samma vuxenpaket kommer också det fantastiskt fina med att de som en gång kunde själva och aldrig i livet ville ta råd och tips från en gammal morsa nu vänder sig till mig. Till oss, deras pappa och mig. Och frågar vad vi tycker och tänker. Hur vi skulle göra i olika lägen. Och det är stort. Fint.

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniel, cavalier king charles spaniel, valp — och vår lille wild and crazy Jackson fick också visa upp sin vuxenhet när han träffade lille Ruben

Det är en riktigt fin del i att vara mamma, att se mina vuxna barn vara de vuxna. Stackarna. De kanske har varit vuxna jättelänge, det är bara jag som liksom inte har förstått det. Kanske är jag som äntligen är vuxen?
Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina vuxna ansvarsfulla!
Kram Malin Lundskog

Mer om familj och vuxna barn hittar ni här, om ni vill läsa: surpiiiiise!, pepparkakshustävlingen, hela familjen i samma OS

Mamma

Vi är olika, min mamma och jag. En av oss vill absolut inte vara med på bild, medan den andra har tusentals selfies i mobilen. En av oss är inte särskilt förtjust i att skriva (men är en jävel på att måla), medan den andra tycker att skriva är livet (och kanske eventuellt kan få ihop en streckgubbe), en bryr sig inte särskilt mycket om att bli uppvaktad på födelsedagar medan den andra helst vill fylla år två gånger om året.

Skönt ändå att olikheterna finns. Att jag har fått lov att utvecklas till mig. Utan krav på varken det ena eller det andra. Annat än att vara snäll.

Men hade inte olikheterna funnits vet jag inte om ni hade kunnat hålla isär oss. Min pappa och min man skrattar åt hur lika vi är. Vi stickar, badar, står på oss och säger ifrån, hoppar hopptorn, påtar, är inte jätteförtjusta i att laga mat, älskar att överraska andra och glass, konserter och löpning. Och vi har exakt samma uttryck för oss. Samma uttryck som mormor hade. Som jag en gång förmodligen var rätt bestämd med att jag aldrig skulle använda.

Och jo, visst. För varje dag som går blir jag allt mer lik min mamma. Den ljusnande framtid är alltså min!

Vi ses snart igen, tills dess: hurra för en ljusnande framtid och för att jag båda har en och får vara en mamma. Det är stort, det.
Kram Malin Lundskog

Vem som är vem, när det gäller våra olikheter? Ni får en gissning.

Vi avslutar projekt och rensar datorn

Fredag igen! För en vecka sen drog jag till sjöss med så mycket pirr i kroppen att jag nästan sprack (som ni kan läsa om här). Idag? Idag släpper jag podd, för det är sådant jag gör på fredagar. Nu finns det trettiosjätte avsnittet av MItt perfekta liv och i det pratar vi just om pirret i kroppen när vi avslutar projekt. Vad gör vi med det? Ja, jag lär mig att spela näsflöjt och Vickan städar bland dokumenten i datorn. Vad gör ni?

Tillsammans utforskar vi som vanligt vad som egentligen utgör ett perfekt liv och kommer ständigt fram till att det är just det så kallat operfekta som är mest perfekt av allt.

Nyfiken? Klicka på play här nedan och följ med på vår resa mot det perfekta livet! Eller lyssna i din favoritapp för poddar.

vi avslutar projekt, podd, podcast, mitt perfekta liv

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER! Och att varva ner …
Kram Malin Lundskog

Förresten, vet ni vad jag också gör på fredagar? Jo, då skickar jag ett HEJA-rop till alla kompisar. Vill ni ha? Signa upp er här:

HEJA-ropet

Vem behöver inte ett hejarop mellan varven? Jag gör det. Och dessutom är det roligare med hejarop än med nyhetsbrev, eller hur?

Jag har svart bälte i pepp och inspiration, dessutom skriver jag romaner, driver poddar, bloggar och har det gôtt på den lilla ön Knippla på västkusten. Vill du ha mer härligheter i din inkorg och bli en i det härliga VIP-gänget, som får veta det bästa liiite före alla andra? Som kanske får en liiite bättre deal än alla andra? Klart att du ska tacka ja till HEJA-ropet då. Vi kommer att ha kul ihop, det är jag säker på.

Mer livsglädje & självkärlek, författarskap och ö-liv åt folket!

ditt fina förnamn

din bästa mail

det här händer nu

Jag kommer inte att störa i onödan och aldrig använda ditt fina namn och din mail till annat än att skicka HEJA-rop till dig. Okej?

Jag firar redigeringen ombord på Maria

Jamen tack för att ni frågar om redigeringen. Just idag. För just idag är jag klar. Igen. Ja, nu är jag så klar att jag är redo att skicka iväg mitt manus till förlag. Ni som inte vet det betyder, så är det ungefär samma sak som att skicka iväg sitt manus och sitta och vänta på refuseringar. Och jag firar redigeringen ombord på Maria.

För just idag struntar jag i det där med refuseringar. Just idag är jag glad. Stark. Och så jävla lättad! Jag kunde förbättra, kunde få bort en karaktär och jag klarade av att göra två personer till en. Bland annat …

Ärligt talat är jag så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ni vet sådär pirrig så jag inte kan sluta studsa. Och då har jag ett trasigt knä och får inte hoppa. Ni fattar känslan va?

Jag firar redigeringen till sjöss

Vilken tur att jag just idag hoppade ombord på Maria tillsammans med tre andra tjejer för en tjejsegling. Och ännu roligare att vi alla hade något att fira. En av oss firade nytt jobb, en firade skilsmässa, en firade livet och jag firade att mitt manus är så redigerat jag klarar av att göra det.

Mer om seglingen imorgon, nu ska vi skåla för allt vi firar. Och för att de två tjejerna jag inte känner sedan innan inte vände när de mötte mig i hamnen. Ha ha ha, så här ser man ut när redigeringen är klar och man kastar ner det viktigaste inför en helg på sjön på tre minuter.