äventyr

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

I morse lämnade vi Santander och Spanien för att fortsätta resan norrut. Bordeaux, Bordeaux sjöng vi i kör när vi rullade iväg mot gränsen mellan spanien och Frankrike. Har ni glömt den, hittar ni texten här. (Om nu någon av er av någon anledning skulle få för sig att sjunga med …). Men på vägen mot Bordeaux tog vi en omväg, till Dune de Pilat, Europas högsta sanddyn. För mer hav, utsikt och strand. För det kan man väl inte få för mycket av?

Dune de pilat

Precis som vi hittade Santander av en slump, dök de här sanddynerna upp från ingenstans. Eller så har allt en mening? Hur som helst var det värt omvägen. Ja, även om vi var där tillsammans med hela Frankrikes påskfirare.

Dune de pilat (som ni kan läsa mer om här) var vacker, stor och hög. Och här fick jag ändå lite skidåkarkänsla med på resan (ni minns kanske att skidåkning var ursprungsplanen, men att mitt knä kom emellan?). När vi klättrade upp för sanddynen och när vi sedan gick på skrå ner, kändes det som vilken skidresa som helst. Förutom värmen och att jag var barfota. Men ändå. Härligt var det. Värt en omväg, och det kanske inte alltid är lika mycket folk som på påskafton?

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, segelbåtar

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, springer spaniel, gräva i sanden — för dem som älskar att gräva fanns världens möjligheter här 🙂

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, springer spaniels, malin lundskog — hundarna, jag och alla andra påskfirare ….

Nu är vi alltså på väg norrut, vill ni läsa mer om vårt äventyr (eller vår långa workation som jag väljer att kalla det ibland, eftersom vi faktiskt jobbar en del. Bara inte idag …) gör ni det här: Vi åker till världens ände.

Ses snart igen! Tills dess: (heja vackra) omvägar. Och oss som tar dem.
Kram Malin Lundskog

I Santander blev vi smugglare

I morse tog vi en promenad med hundarna i Parque Eduardo VII i Lissabon. Sen drog vi vidare norrut och hamnade hux flux i Santander, där vi blev smugglare. Vi visste inte att vi skulle hit, men det var väl den där längtan till havet igen. Nu är vi vid Biscayabukten i en stad jag inte visste fanns i morse. Tänker mest på att det är en bank och har aldrig kopplat ihop banken med en plats … Ibland känner jag mig riktigt korkad och undrar om alla andra vet sådant här, som inte jag har någon koll på.

Hur vi blev smugglare i Santander.

Det är inte så spännande som det låter, men vem vet. En dag kanske jag skriver en mysdeckare med den titieln?

springer spaniels, i santander, äventyr — de två små, som vi smugglade in på hotellet

När vi kom på att Santander kunder vara en kul plats på lagom avstånd att åka till bokade vi hotell och skrev, som vi brukar, att vi har två hundar med oss. Men gissa vad som händer när jag skulle checka in oss? Den jättesnälla mannnen i receptionen säger att det inte är några problem. Men ni har väl sett att vi bara tar en hund per rum? Och att vi inte tillåter hundar som väger mer än 20 kilo. Hej hej 24 + 28 kilo hund här.

Okej, vi är inte alls smugglare. Med den snälle mannens goda minne fick vi ta med oss båda hundarna. Han gav oss till och med ett större rum. Och skrattade högt när vi hämtade hundarna i bilen, som jag hade sagt att de sådär ungefär 20 kg. Men så är matte inte min starka sida heller … Jag tycker att bokstäver och att hitta på historier är roligare, he he.

I Santander, bilresa, författare — apropå att jag gillar ord och hittepå. det här har jag gjort idag när Claes kör.

Nu är det hockey och room service som gäller, imorgon ska vi upptäcka en del av det som finns att upptäcka i Santander. Det blir spännande och det har ju börjat jättebra.

Vi ses snart igen, tills dess HEJA snälla människor! Ja, heja oss allihop med andra ord.
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret vi är ute på hittar ni här om ni vill läsa: Vi åker till världens ände

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

Första stoppet på väg hemåt blev här, i Lissabon. Och vilken mysig stad. Hur krångligt som helst att gå runt med två halvstora hundar i alla gränder och bland alla människor. Men myset och alla steg! Så fort vi fick lastat in väskorna på hotellet, gick vi ut på stan. Och sen gick och gick och gick vi. I de smala gränderna, bland de roliga små butikerna på kullersten bland de färgglada och kakelklädda husen.

lissabon, gult hus — visst blir man glad av ett knallgult hus?

lissabon, rosa hus — blir kanske glad av alla färger?

issabon, grönt hus,kakelklätt hus — Kolla kaklet på huset!

myset och alla steg, lissabon, färgglada hus, tvätt på tork — Så här kan man också hänga sin tvätt. De kanske har det fuktigt och trångt inne,
men jag gick runt och tyckte allt var himla romantikst och mysigt

myset och alla steg, lissabon, pink street — pink street
(en uppfräschning och -hippning från att ha varit ett red light district)

Socialiseringsträning?

Att komma till en stad efter ett tre veckor långt liv vind för våg är världens socialiseringsträning för hundarna. Och oss, kanske? Vi får godkänt allihop, som klarade av att knô bland andra och betedde oss alldeles ypperligt på restaurang. Två däckade under bordet och två åt och drack gott (gissa vilka som gjorde vad om ni vill).

myset och alla steg, lissabon, hustak, utsikt

Ett av de bästa sätten att upptäcka nya platser på är väl ändå genom att röra sig av egen kraft? Så att man kommer nära och kan stanna när man vill, gå tillbaka, svänga runt ett nytt hörn, gå fel och ändå hamna rätt eftersom man inte vet vart man ska … Passar hur som helst perfekt här i Lissabon.

lissabon, gul språvagn — Vi valde bort spårvagnen, pga hundar plus att vi lite tråkigt stod och sa att ”spårvagn, det kan vi ju åka hemma”.
Men det ser ju så mysigt ut.

Efter många timmar och ännu fler steg i Portugals huvudstad är jag jätteglad att vi bestämde oss för att stanna här. Myset alltså!

Imorgon rullar vi vidare norrut. Alla inlägg om vårt äventyr på världens ände och resan dit och hem hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Vi ses snart här igen! Tills dess: heja myset och alla steg vi tar i livet!
Kram Malin Lundskog

Mitt i morgondagens minne

Jag upplever inte äventyr och härligheter för att skapa minnen, men idag slog det mig. Här står jag. Mitt i morgondagens minne. Tänk att jag får vara med om det här. Vilken jävla ynnest!

Ja, ursäkta språket men känslan krävde ett kraftuttryck (plus att jag svär en hel del oavsett kraft i käsnlan). Den stora känslan av att jag lever i sådan frihet att jag kan tillbringa flera veckor hemifrån. Att vi kan göra det tillsammans, min man och jag. Och hundarna förstås. Dem pratade vi om häromkvällen. Hur mycket enklare det hade varit att resa utan dem och hur ohemult mycket vi hade saknat dem. Tänkt på dem. Vetat om att de hade älskat att vara här. Med oss. Fått springa på stranden. Bada. Promenera. Vara nära. (Plus att jag inte hade fått med mig min man på lika många hiker och promenader om inte hundarna var med …)

Det stora livet

mitt i morgondagens minne , minnen, sagres, strand, hav, himmel, utsikt — en av de stora grejerna med livet kan vara detta

Stort är det, livet. Tänka att vi får vara med om det, allihop. Och mitt i det står jag nu och är så in i hoppsan tacksam. För att jag njuter medan det pågår och för att jag vet vad det är jag tycker är viktigt i livet. Det vet vi kanske allihop, men ni vet. När man kommer på att man faktiskt också prioriterar det viktigaste. Som till exempel familjen och utsikten.

En dag kommer jag att minnas stranden i Sagres med glädje, kärlek och frihetspirr. Idag står jag mitt i det minnet och det är sannerligen en jävla ynnest.

Malin Lundskog, stranden sagres, regnrock, utsikt, himmel, hav — kanske kommer jag inte att minnas hur kallt det var idag? Minnes de lyckliga stunderna blott …

Vi ses snart igen, imorgon drar vi vidare. Inte för att skapa minnen, de kommer som en bonus, utan för att njuta av livet medan vi lever det. HEJA livet. Och oss, allihop.
Kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation finns alla inlägg länkade i detta: Vi åker till världens ände

När jag är klar är jag klar

Jag kände det idag när vi tog vår dagliga morgonrunda till stranden: nu är jag klar här i Sagres. Och när jag är klar då … ja, då är jag klar. Skulle lika gärna kunna lämna stället nu. Jag antar att det är en av alla fascinerande saker med att vara människa. Som ett slags skydd, så att jag inte går och sörjer att vi om bara två dagar lämnar världens ände. För vår tid här har varit fantastisk och hade vi inte varit på väg att lämna hade jag inte varit redo att åka. Vår anpassningsförmåga alltså. Wow för den.

jag är klar, sagres, malin lundskog — vardag i tre veckor: strand och bara vi

Jag tror faktiskt inte att vinden som gjorde att vi blev sandblästrade på stranden har något med att jag är klar här i Sagres att göra. Eller regnet som kommer i eftermiddag. Nej, inte temperatursänkningen heller. Jag älskar ju väder! Visst är allt enklare med sol och värme, men. Nej.

jag är klar, sagres, strand, hav, himmel, sagres — sandblästrad …

Vi är bäst på att anpassa oss, allihop

Jag är helt enkelt inställd på att åka norrut igen. Hemåt. En resa vi inte vet vilka vägar den tar, mer än att vi förmodligen börjar med ett stopp i Lissabon. Där har vi aldrig varit, varken Claes eller jag. Och även om vi inte är bäst på att turista i städer (särksilt inte med hundarna), så känns det dumt att missa Lissabon när vi ändå är i krokarna.

Vi får se var vi hamnar, jag är glad så länge resan i sig är mödan värd. Och att jag är färdig med Sagres, så att jag inte ångrar något gjort eller ältar något ogjort. Visst är det fint att vara människa, utrustad med massa anpassningsförmåga?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA oss och allt vi anpassar oss till.
Kram Malin Lundskog

Mer om resan på, från och till världens ände hittar ni här: Vi åker till världens ände

En typiskt perfekt strand

Idag hittade vi en typiskt perfekt strand. Eller kanske jag ska säga en perfekt strand till? De är ju några stycken här i på det sydvästra hörnet av kontinenten. Men dagens perfekta strand var den största av alla perfekta stränder vi har varit på. Och en stund var vi de enda som var där (apropå mitt gnäll häromdagen om att turista i trängsel, som jag skrev om här), på Praia da Bordeira. En typiskt perfekt strand. Så härligt efter några timmar hemma framför datorn med att skriva nyhetsbrev och svara på mejl.

Praia da Bordeira

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, kullar, sand — Sanddyner och på kullarna där uppe gick vi för att komma till utsiktsplatsen

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, Malin Lundskog — Ingen är kanske gladare än jag på en folktom bautastrand?

Och utsikt så klart!

Vi gick upp på utsiktpunkten pontal da carrapateira och kollade läget också. Det är ju det där med mig och utsikt. Finns där en höjd att stå och glo ut på havet från, då är det dit jag vill. Ångrar inte att vi tog oss till den här platsen. Ni fattar va?

pontal da carrapateira, utsikt, hav, — vilka färger!

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, gula blommor

Även vägen upp mot utsiktplatsen var härlig. Kolla här:

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, sand — sandkullar och mysiga stigar

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, trift i sanden — Och trift (väl???) Som hemma, fast de här var mycket större.

Saharasanden

Ser ni på bilderna att himlen är grådassig? Solen har gjort sitt bästa för att tränga igenom hela dagen, men tydligen har det blåst Saharasand över de här delarna av Europa. Jag har för mig att det blåste sand hela vägen upp till oss i Sverige för något eller några år sedan också. Eller har jag hittat på det? Hur som helst, så berättade Caroline, som bor i Lagos och som jag hälsade på i förra veckan (läs om det här), om det i morse. Och det här händer någon eller några gånger per år.

Tänk vad man missar när man är bortrest? Det hade förmodligen kunnat utbryta krig här utan att vi förstod det förrän vi kom ut på gatan. Alltså, vi håller inte koll på de lokala eller portugisiska nyheterna, utan hänger med på våra vanliga svenska nyhetssändningar. Hur gör ni när ni är utomlands?

Förresten, så var det Caroline som tipsade om utflyktsmålet idag. Bra gjort av henne!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA härliga tips och goda utsikter. Och er!
kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation här i Sagres, hittar ni allt jag skriver om det i länkar längst ner i det här inlägget: Vi åker till världens ände.

ps. efter den perfekta stranden och den wow:iga utsikten åkte vi hem till huset vi bor i här. En av oss kollade hockey, en redigerade en stund. Som hemma. Fast här …