äventyr

Vem vet var Bochum ligger?

Är det någon som vet var Bochum ligger? Alltså, jag visste inte ens att det fanns en stad som heter Bochum. I Tyskland. Och jag hade förmodligen fortsatt att vara lika ovetande om det inte var stopp på Authobahn och trafiken leddes in genom en tysk liten stad där vi blev stående i nära på två timmar.

De här två timmarna blev visserligen ett utmärkt tillfälle att promenera med hundarna, men ni vet. Nära bilen. Fram och tillbaka. Ifall det lossnar på vägen… Det gjorde det och vi drog vidare, men klockan hade ju gått och när vi började kolla platser att övernatta på hittade vi *trumvirvel* Bochum. Här bokade vi rum en bit utanför stan och gör inte så mycket mer än att sova och promenera.

Och det är just det där med promenaderna som gör att vi gärna håller oss utanför stan. Brorsan, vår äldste hund, gillar inte att uträtta sina behov om det inte finns ett grässtrå eller två att sprätta på. Lyfta på benet är däremot inga problem, det gör de båda gärna på varenda stople, staket, husvägg och. Ja. var som helst. Finns alltså flera anledningar att hålla promenaderna utanför stan …

En snabbvisit på väg söderut

Kan alltså inte berätta så mycket om Bochum, men precis som alla andra platser i världen har den här staden säkert sina fina sidor. Och imorgon fortsätter vi söderut, på vår väg mot världens ände.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret!
Kram Malin Lundskog

Förresten, är det någon av er som har varit i Bochum?

Mer om vår workation på väg till och på världens ände hittar ni här, om ni vill läsa.

EDIT: la till fotona nedan morgonen efter. En mysig morgonpromenad (utan morgondopp) och lite mer vår än hemma.

vem vet var Bochum ligger, vår — våren har kommit längre än i Sverige

vem vet var Bochum ligger, bada förbjudet skylt — varken halkade eller hoppade friviligt i

Vilka regler gäller för resgodis?

Nu är vi på väg mot världens ände. Ja, det var inte utan pirr i magen jag gick morgonpromenaden runt ön vid femtiden i morse. Kl 06.15 gick färjan från Knippla och sedan dess är vi på väg. Mot Sagres i Portugal. Ikväll hoppas vi vara någonstans i Tyskland, men just nu är den stora frågan: vilka regler gäller för resgodis?

Jag ställde frågan för en stund sedan i mina instastories och fick väldigt många bra svar på den viktiga frågan: vilka regler gäller för resgodis. Någon skrev ”klockan tolv”, en annan svarade ”När man rullar av färjan” (som ligger fem minuter hemifrån that is), en tyckte att den enda regeln är att den som kör får välja först. Bra regel och tur att vi gillar olika godis Claes och jag (jag äter till exmpel bara punschpraliner i nödfall …).

vilka regler gäller för resgodis, bilresa — inte ens jag ville ha godis vid sextiden i morse, he he

Vilka regler som gäller beror på …

Det är väl klart att man gör som man vill, men ändå. Hur gör ni? Vi höll oss hela vägen till Tyskland faktiskt. Det beror nog mer på att vi åkte så tidigt hemifrån och var i Tyskland redan vid lunch.

Det är väl inte bara jag som blir extra godissugen när jag inte har något att göra? Som under en bilresa till exempel … Samtidigt vet jag att om jag tar en gotta är påsen snart tömd och då kanske jag ångrar att jag började. Inte ens under mina allra mest hälsosamma (-hetsiga?) år kunde jag förmå mig till att ta en ruta på chokladkakan, eller en bit i smågodispåsen.

När jag var liten …

När jag var liten hade vi en supertydlig gräns, för när det var okej att börja äta resgodis. Det var när familjen var inlastad och bilen hade rullat från radhuset strax sydväst om Göteborg och kommit genom TIngsdadstunneln. Jag och min lillebror låg utbredda i baksätet (nej, inga säkerhetsbälten i baksätet på den tiden) och fick godis utportionerat av mamma efter de evighetslånga två och en halv milen.

Nu rullar vi vidare och har ännu ingen aning om var vi ska sova i natt. Det ordnar sig längs vägen. Fömodligen är godsipåsen tömd tills dess …

Ses snart igen och tills dess: Heja regler som känns bra i magen.
Kram Malin Lundskog

ps. vill ni läsa mer om vår långa workation i Portugal, ska jag försöka att samla inläggen här: Vi åker till världens ände

Vi åker till världens ände.

Vi åker till världens ände istället för till Sierra Nevada. Låter inte det kul? Världens ände. Kommer ni ihåg när jag skrev att det är tur att vi inte gillar att planera? Nu har vi planerat i alla fall. Om en vecka drar vi till världens ände, som tydligen ligger i Portugal och också kallas Sagres. Som jag ser fram emot det här.

Vi slänger in hundar, datorer och hundmat, hundleksaker, hundpass, hundgodis, hundbajspåsar och lite kläder i bilen. Att resa med två hundar är lite som att resa med barn. Deras grejer kommer först och har man dessutom två halvstora hundar som tar upp hela bagageluckan och deras jättesäck med mat tar upp typ halva baksätet, ja … då blir det alldeles perfekt med plats över för vår packning, ha ha.

Vi har hyrt hus via Airbnb. Alltså är inte det ett fantastiskt sätt att hitta boende på? Det är inte direkt högsäsong nu, så vi kunde välja och vraka ganska bra och det var inte ett dugg svårt att hitta något som uppfyllde det enda krav vi egentligen har på ett boende och det är en inhägnad trädgård. Jepp, återigen med hänsyn till hundarna. Och oss … Det är mycket lättare att slappna av om vi vet att de inte kan rymma om de skulle få för sig det (hej alla löptikar inom en sjumilakliv-radie till exempel).

Vad ska vi göra där?

Eftersom mitt knä är som det är, kan jag förmodligen inte ta några längre hikingrundor som vi (mest jag) annars älskar att göra. Så vi får se vad vi ska göra mer än att njuta av utsikt (fattas bara annat vid världens ände?) och god mat. Och jobb. Det gillar vi också, att jobba. Jag hoppas skriva massor på ett nytt manus och Claes vill hänga med på vad som händer på Two Fat Pigs, krogen han är med och driver.

Och så har vi njutet av resan, ni vet den som är mödan värd. Att sitta bredvid varandra och prata. Eller vara tysta. Vi får se var vi hamnar på vägen. Och vad vi gör på plats. För mer än vart vi ska har vi trots allt inte planerat …

Har ni varit i Sagres? Eller har ni något tips på kul ställen att stanna på längs vägen?

Vi ses snart igen och tills dess; HEJA livets äventyr!
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret i Sagres:
Vilka regler gäller för resgodis

Vem vet var bochum ligger?

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

Vatten som smakar salt och några missförstånd

Höga vågor

Sånt jag glömde att ta med mig på resan

Vardagsrutiner mitt i äventyret

Vi kollar in fyren på udden

Tog en utflykt från det ena äventyret

Bland mygg, matförgiftning o mastodontfästing

Utnyttja tiden?

Kontraster i paradiset

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Schweizisk armékniv och silvertejp

En typiskt perfekt strand

Allt är svårt. Till man kan det

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

När jag är klar är jag klar

Mitt i morgondagens minne

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

I santander blev vi smugglare

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

På Nidingen blir livet vackrare och tankarna klarare

På Nidingen blir livet vackrare. Tankarna blir klarare och känslorna stör inte, vilken riktning de än tar. Där ute, på den lilla ön, kan man inte göra någonting. Och ändå allting!!!

I början av den här sommaren skrev jag ett blogginlägg om min önskan att ta det lite lugnare. Det kan du läsa om här: Kan vi inte bara ta det lugnt? Jag har verkligen jobbat som fan med det. Det betyder inte att jag har legat stilla på en klippa och solat. Det betyder att jag har gett mig själv tid. Tid för att tänka färdigt mina tankar, tid för reflektion över mina tankar och känslor och vad jag egentligen vill med livet. Dessutom hände det här i somras:

Jag fick en present!

Jag har ju fyllt 50 den här sommaren också och när mina föräldrar frågade vad jag önskade mig sa jag: ingenting. Ingenting annat än att de firar med mig. Och ville de ge mig något så … hav, tid och … ett äventyr!

De ville ge mig något! Och när de kom med presenten; en ribbåtsfärd ut till Nidingen och en övernattning där hade de ingen aning vad de gav mig. Inte jag heller! Då. Men det jag fick i present från mamma och pappa på min 50-årsdag var ett vackrare liv och klarare tankar. För det är sådant som händer på en ö där inget händer. På Nidingen blir livet vackrare! Tankarna blir klarare. Och insikterna om vad jag egentligen vill åstadkomma i livet blir tydligare!

På Nidingen blir livet vackrare

Vi åkte ut till ön, som ligger ungefär 30 minuter med rib rakt västerut från Kungsbacka. Himlen var kolsvart, vågorna vilda och livet lekte. Vi hoppade i land, min man och jag och installerade oss i den gamla Bagarstugan och sen brakade det loss. Vädret alltså. Och livet! Vackra blixtar och varmt regn.

Efter att ha klättrat upp i en av de två gamla fyrarna (som inte används längre) såg vi varenda väder från Kattegatt till Indiska oceanen. Aja, okej inte riktigt, men du fattar känslan? Den liknar säkert den Ida hade när Emil hissade upp henne i flaggstången och hon såg ända till Mariannelund. Eller när vi hissade upp vår son i masten på båten en sommar och han såg ända till månen …

På Nidingen blir livet vackrare och tankarna klarare, fyr, hav, himmel — fyrliv …

På Nidingen blir livet vackrare och tankarna klarare, himmel, väder, hav — Alla väder på samma gång

Regnet avtog, blixtarna drog bort tillsammans med åskan och kvar fanns vi. Havet. Och tystnaden. Och tid att ta det lugnt. Magiskt!

När tiden går fort och långsamt samtidigt

Vi var på Nidingen under ett dygn och hann uppleva så mycket utan att egentligen göra någonting. Visst är det både mäktigt och märkligt?! Vi sänkte farten och tiden svischade förbi. Och jag är så stolt över att jag inte hade någon back up-plan för saker vi skulle kunna göra om vi blev uttråkade (läs jag! Min man är inte typen som blir uttråkad …), jag stängde ner telefonen, jag la undan boken och bara flöt med. Gick långsamt några varv rund den en kilometer långa ön. Andades. Badade. Och njöt av havet. Att vara så nära! Så närvarande. Och så mitt i härligheten. klarheten

På Nidingen blir livet vackrare och tankarna klarare, bagarstugan, — Den lilla bagarstugan!

Det här gör jag med klarheten

På Nidingen blir livet vackrare och tankarna klarare, fyr, ö, himmel

På Nidingen blir verkligen livet vackrare, tankarna klarare och jag själv tydligare. Såna här pauser från skapande, företagsbyggande och presterande är viktiga! Jag älskar att vara kreativ och förverkliga mina idéer, skapa nya tjänster, ha kontakt med kunder, kollegor och kompisar. Men vet du: för att jag ska fortsätta älska det är Nidingspauser livsviktiga.

Jag kommer att fortsätta ge mig själv tid, det betyder galet mycket för min hälsa, glädje, frihet och styrka. Och den vaga känslan av att jag nog vill bo på en ö … den växer sig starkare och starkare! Men hur är det för dig med pauser? Ger du dig själv tid till återhämtning och för att lyssna inåt? Jag vet att du också vet hur viktigt det är för hälsan och jag vet också hur svårt det är att verkställa. Men, vet du: du är så värd det du mår bra av!

Utan att ha pratat jobb där ute på ön kom jag hem med nya drömmar, planer och beslut. Jag berättar snart mer om både det jag vill ha mindre av och det jag vill ha mer av. Du kanske också vill höra mer om själva Nidingen som du kanske har hört nämnas på sjörapporten? Och som dessutom är naturreservat och plats för fågelmärkning. Häng kvar här på bloggen, så missar du inget!

På Nidingen blir livet vackrare, morgondopp, Malin Lundskog — morgondoppet det bästa är …

Länkar som kan vara kul för dig

Mer om Nidingen, den lilla ön med det rika livet
Resa till och bo på Nidingen

och min 50-årsfest!

Jag kommer tillbaka snart igen, med ny tankar om pauser, om höst, om action och om hälsosamma härligheter! Stay tuned!

HEJA HEJA SÅ LÄNGE!

Och tack mamma och pappa för ännu mer liv till mitt liv.
Kram M

Livet kommer emellan är en ursäkt vi gärna lutar oss mot

Livet kommer emellan. Eller? Min man och jag pratade om hur enkelt det är att skylla på livet när drömmar om att tillbringa massa tid i snön inte blir förverkligade. Som en bekväm ursäkt liksom, det finns ju ingen som inte förstår den. Men: det som kommer emellan är ju livet, precis som drömmen och det som är vi.

Är det inte en ynnest att leva, inte något att skylla på? Eller? För det som kom emellan oss och snön är det liv som har skapat de möjligheter vi har idag. Och som är och har varit ett enormt rikt liv. Med barn. Hund. Vänner. Utveckling. Jobb. Utbildning. Företagande. Och så vidare …

Var sak har både sin plats och sin tid, för att citera min kloka mormor. Och nu är precis rätt tid för oss. Att dra iväg till snön. Och fortsätta leva.

Med livet som ursäkt

Under alla mina år som pt och även nu, då jag coachar mina kunder till att skaffa goda vanor inte enbart genom fysisk träning utan även med hjälp av att tänka och prata på ett hälsosamt sätt med sig själva kommer livet upp som en ursäkt att inte ta tag i saker eller sig själv. ”Jag har inte tränat. Livet, du vet. Det kommer emellan … ” ”Jag har inte gjort det jag lovade mig själv. Livet stod i vägen.”

Det bästa alla vi som drömmer om något kan göra är att förverkliga drömmarna när det är dags och njuta av livet under tiden. Uppmärksamma allt fint det innehåller och all utveckling vi gör. Kanske ändras drömmarna under livets gång och då är det precis som det ska vara. De drömmar som ska levas, de kommer att finnas kvar.

Mitt hetaste tips är att leva livet medan det pågår, leva det drömliv du vill leva när det är dags för det och sluta använda livet som ursäkt.

Vi har massa liv kvar, men inget som står emellan oss och det där säsongandet längre. Jag har digitaliserat min verksamhet rätt rejält och kan jobba var jag vill. Min man håller på att skola in våra söner till att rådda hans företag när vi drar. Livet går vidare och står inte i vägen. Herrenaddå – det är ju livet som är vägen.

Den nionde mars drar vi till Sierra Nevada i Spanien. Mer om det kan du läsa här: 50-årskris? Nä, bara perfekt timing! Och via taggen skibum – hoppas att du vill hänga med på äventyr!

Ses snart,
heja heja dig sålänge!

//Malin

50-årskris? Nä, bara perfekt timing!

50-årskris? Nä, bara perfekt timing! Vi ska bli skibums, min man och jag. Vet inte ens om det heter skibum längre, så redan där är jag kanske sent ute. Vet inte om säsongare är rätt heller. Men samtidigt: det är inte en sekund för sent! Inte för tidigt heller. Eller fel. Det är bara perfekt timing att dra ut på äventyr tillsammans och har ingenting med någon kris att göra. Tvärtom! Det har med möjligheter och nyfikenhet att göra.

Varför ska vi bli skibums?

En anledning till att vi drar ut på äventyr är självklart att vi gillar att åka skidor. Vi har alltid gillat vintersemestrar bättre än sommardito, då vi ändå har det så gôtt hemma. Och: Vi åker för att vi njuter av livet, det är ju ändå nu det pågår. Vi åker för att umgås med varandra. Inte för att vi inte kan umgås hemma. Men ett äventyr! Tillsammans!

Vi har levt ihop i 29 år nu (ja, det känns väldigt konstigt att vi har hunnit med det). Vi har varit gifta i 25 år till sommaren och under många år har vi båda jobbat mycket och dessutom varit delaktiga i att träna två fantastiska killar till att bli de unga män de är idag. Stort och viktigt och självklart att det har fått vara så. Vi har som många andra haft en känsla av att vi inte har tid … Men nu har vi det! Om inte annat så tar vi det!

Nej, det är ingen kris. Det är ett liv som levs.

Vi åker inte för att jag har någon form av 50-årskris (jag fyller 50 till sommaren), som en av mina gamla klasskompisar trodde när jag mötte honom häromdagen. Jag krisar inte. Jag lever! Och varför vi åker samma år som jag fyller femtio har inget med åldern att göra. Det är bara perfekt timing! Vi är unga och starka (aja, det är vår egen känsla i alla fall …), sönerna har flyttat ut och vi har båda bäddat för möjligheten att ta med våra respektive verksamheter ut i världen. Våra verksamheter och vårt nytillskott: Brorsan, vår engelske springer spaniel som fyller ett när vi åker skidor som bäst.

Det här ska vi göra

Den nionde mars sätter vi oss i bilen med våra gamla skidor, nya pjäxor, ärvda anoraker och nedladdade poddar för att ta oss de drygt 320 milen som ligger mellan Göteborg och Sierra Nevada. Jag är säkert lika pirrig i magen som jag hade varit om jag var 20 och skulle dra iväg för ett liknande äventyr. Som kanske inte hade varit så liknande det vi nu ska göra när jag tänker efter?

Nyfikenheten, friheten och skidåkningen fanns med då och finns med nu. Men … vi har inte samma fokus på sprit, krogjobb och dans som vi hade haft som 20-åringar. Nu kanske ett glas vin, en del jobb med webbkurser och vara ute o njuta så mycket som möjligt blir grejen istället. Same same och ändå jätte-different.

Vi ska testa en lightvariant av något som vi kanske vill göra mer av. Kanske inte. Men testar vi inte får vi ju aldrig veta? Under sex veckor är vi på väg till, i eller på väg hem från Sierra Nevada i Spanien. I Spanien ska vi åka skidor. Massor av skidor!

Sno gärna idén

Jag hoppas att vi inspirerar till att göra det du drömmer om! Bloggen fylls successivt på med både våra förberedelser och sedan får du självklart hänga med på äventyret medan det pågår. Här. Och på Instagram.

PS. Har du härliga poddtips tar jag tacksamt emot det. Nä, de behöver inte handla om hälsa (min man har inte alls samma intresse där), men gärna sport. Vi skrattar åt På minuten och gillar P3 dokumentärer. Men alla tips är jättevälkomna!

PPS. Vi kanske inte är skibums trots allt. Hittade den här förklaringen: ski bum – a skiier, usually male, in his late 30’s or older, who generally spends the entirety of his life at ski resorts. the rest of his life is spent sharpening skis or purchasing skis on eBay. alternatively, he coaches a high school ski team.

Här passar varken 50-årskris eller kvinnor in …

Aja, oavsett vad vi är så är vi just nu pirriga i magen av förväntan!

Vill du läsa mer om vårt äventyr? Kolla inlägg om Sierra Nevada här till exempel

Ses snart,