familj

Ha roligt helt utan anledning

Ja, vet ni vad? Idag har jag haft roligt helt utan anledning. Skrattat i flera timmar i rad, utan annan anledning än att … Nej, inte av någon anledning alls faktiskt. Bara för att det var roligt. Och om jag tar med mig en lärdom från idag, så är det just det att det är okej att njuta av livet och ha roligt helt utan något särskilt syfte. Det betyder inte att njutet och skratten inte genererar härlig energi och skön avslappning och så vidare. Men att inte ha det i åtanke och ha roligt helt utan anledning när jag gör något, det kommer inte jätteenkelt.

Hitta flytet och gilla kampen

Efter en förmiddag då jag slet (jo, faktiskt!) med mitt manus som jag hoppas blir bok så småningom. Jag kunde bara inte få till berättelsen så att jag blev nöjd. Hur svårt ska det vara egentligen? Jag har ju en plan, kan jag inte bara följa den då? Tydligen inte … Tur att jag gillar slitet då. Det som får mig att uppskatta flytet mer än jag tror att jag hade gjort om allt kom lekande lätt. Jag undrar om inte slitet också får mig att känna mig … duktig? Som att mitt arbete är mer värt om det inte kommer enkelt? Så löjligt egentligen, eller hur?

Men, som sagt. Jag slet. Ändrade. Tänkte om. Skrev om. Kände mig redig. Men hittade inte rytmen, tonen, flytet. Eller så var det just det jag gjorde? Kämpandet är ju en del i hela flow-cykeln, som jag har skrivit om här förut. Och efter ett tag (ganska långt tag, kändes det om där och då) tror jag minsann att jag hittade rätt. Perfekt timing, för sen kom eftermiddagen och den har jag ägnat åt att leka. Först med världens bästa Stella och hennes pappa och därefter på impro-kursen som började idag. H E R R E G U D så kul jag har haft. Stella, och alla barn i hela världen, är experter på att bara vara. Att ha roligt bara för rolighetens skull. Helt utan annat syfte är att ha just roligt. I stunden.

Dags att sluta göra nytta?

Stunden med Stella på lekplatsen med trehjulingar, koppel på dockor (i brist på hund liksom) och kurragömma var perfekt uppvärmning för kursen. Och kursen? Två timmar med en hjärna som var tvungen att släppa kontrollen och så många galet glada skratt. Helt slut är jag. På ett riktigt härligt sätt. Inte en enda gång (jo, kanske någon gång) har jag tänkt på annat än det jag har haft för mig i stunden.

ha roligt helt utan anledning, stella the grandchild, lekplats — det är inte bara roligt utan väldigt fint och fantastisk att se sitt barn leka med sitt barn. Och att vara med i den leken

Men apropå det här med att ha skoj bara för att ha skoj, det är inte så bara. Det ger livet liv och endorfinerna går bananas och vi får lättare att slappna av och och sova gott och sover vi gott orkar vi mer … Ja, ni fattar ju! Och jag tror alldeles säkert att för mig kommer det att gynna kreativiteten i mitt skrivande. Men!

Bara för att …

Jag tänker gå kursen utan någon som helst annan anledning än att ha kul. Inte vara nyttig. Hälsosam. Eller strategisk på något sätt. Det är inte jätteenkelt vill jag säga. Testa själva! Ja, att träna för att det är kul, inte för att orka eller bli stark eller smal. Att vila utan att tänka på att ni vilar för att orka med livet eller morgondagen utan bara för att det är gôtt! Eller lägga pengar på en kurs, bara för att ha roligt. Inte för att lära nytt, öka kreativiteten eller bli bra på något. Bara för att … Ja, det kanske är dags för mer bara för att? Dags att sluta göra nytta och ha roligt helt utan baktanke. Ja, goddammit!

Ses snart igen. Tills dess: HEJA de (tillsynes) meningslösa skratten och att ha roligt helt utan anledning.
Kram Malin Lundskog

fullmåne, knippla, — Naturen gjorde som den brukar och visste precis vad jag behövde. Kolla bara fullmånen i väntan på färjan hem ikväll!

Fyra generationer på sjön

Och just som jag har dragit igång skrivandet efter sommaren och laddar för att börja plugga tar jag ledigt igen. (Ha ha, laddar så mycket att jag försökte registrera mig för flera veckor sedan, men det går tydligen inte förrän en vecka före terminsstart. En vecka? Jag är jätteredo ju!). Hur som helst. Idag tog jag ledigt och njöt av en dag på sjön med mina föräldrar, min föräldraledige son och mitt lilla barnbarn. Fyra generationer på sjön en solig dag i augusti. Hjärtat svämmar över.

Skärhamn, käringösnipa, föräldrar, sol, himmel, hav — Mamma och pappa, som flyttade till Skärhamn från Göteborg för några år sedan, eftersom nyfikenheten på nytt fortfarande finns kvar!

fyra generationer på sjön, käringösnipa, hav, himmel, västkusten — …och så de här två miraklerna!

Efter turen i mammas och pappas fina käringösnipa var det inte bara hjärtat som svämmade över. Magen fick sitt den också. Först sen lunch på Akvarellmuséet och sen en go glass i hamnen i Skärhamn innan vi åkte hem igen.

utsikt från uteserveringen, akvarellmuséet skärhamn, konstverk — utsikten från uteserveringen på Akvarellmuséet

lunch, röding, Akvarellmuséet — medan Claes var hemma och fiskade makrill åt jag röding på Akvarellmuséet

glass, fyra generationer på sjön, skärhamn — …drar ut på sommaren och blir eventuellt aldrig för gammal för glass

Och nu kan jag inte få nog av utomhus, så jag tar med mig täcke och kuddar ut på balkongen för en natt under stjärnorna, men syrsornas augustisång som godnattvisa. Tack för idag, livet!

Och ni som läser det här och jag: vi ses snart igen. Tills dess: HEJA livet.
Kram Malin Lundskog

utsikt, utomhus, en utenatt i månaden, balkong, knippla — ja, men godnatt då

Oj, så många känslor på en och samma dag

Det har varit gott om känslor i omlopp i mig idag. Njutet av ljuset på morgonpromenaden, den gripande tysta minuten för offren i Örebro, kärleken när jag lekte med Stella och tacksamheten över mina författarkollegor i månadens författarhänggbg. Oj, så många känslor på en och samma dag. Tänk, vilka resurser vi har i oss ändå.

Jag njuter av ljuset

Brukar det bli så här ljust, så här fort, så här års? Jag tycker att skillnaden är enorm för varje dag som går. Kanske brukar det vara så här? Strunt samma egentligen – härligt är det hur som helst. SÅ här såg det ut när vi var ute i morse:

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, utsikt mot marstrand — ser ni Carlstens fästning på Marstrand där i norr?

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, röddeviga, vägen

mot slutet av morgonpromenaden kom solen också.
Njutet alltså!

Oj, så många känslor under en enda minut

Jag var på gymmet klockan tolv idag, då den tysta minuten för offren i Örebro hölls. Inte en vikt lyftes, alla löpband stod still, tårar rann nedför kinderna och jag kände en oerhörd gemenskap med de andra. Med alla. Inte bara de på gymmet. Det är fint med oss människor. Med gemenskap. Och med alla känslor vi känner. Som sorg och gemenskap. Samtidigt. Starkast tillsammans.

oj, så många känslor, kettle bell, gym, — Vikterna vilade och jag kände – både sorg och gemenskap på en och samma gång.

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Efter gymmet hängde jag med lilla Stella. Alltså, den kärleken. Till en liten tjej. Den är så stor att den är omätbar. Att få uppleva viljan hos en liten människa att ta sig fram, lära nytt, utforska, utvecklas är stort som livet självt. Det är livet självt. Den tveklösa lusten att fortsätta framåt. Wow för att få uppleva den. Och för att ha ynnesten att känna den villkorslösa kärleken till en annan människa.

Stella, barnbarn, — hon är sju månader nu, lilla Stella. Ofattbart hela alltet …

Tacksamheten över författarhänget

Detta är verkligen en tisdag utöver det vanliga. I dag sågs vi i författarhäng gbg igen. Det ger så otroligt mycket varje gång med peppiga, inspirerande, kreativa, nyttiga och reflekterande.⁠samtal. Och nej, det är inte en tavla i bakgrunden – det är utsikten västerut från högst upp på Hotel Draken i Göteborg. Städernas stad.

Ja, oj, så många känslor jag har känt idag. Ensam och tillsammans. Fint, mitt i allt – eller hur?

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: känn!
Kram Malin Lundskog

En liten babyhand i min

Igår kom alla barn ut och hälsade på, för sent julfirande med en av våra pojkar och hans sambo. Och hund förstås. De stannade kvar till idag och det är så fint att se våra vuxna söner tillsammans. Att vi får fortsätta att vara en del av deras liv och ha kul med dem. Med deras partners och (jo, det slår det mesta jag har varit med om) lilla Stella the grandchild. Denna lilla tjej, som jag fick hänga med alldeles själv hela morgonen. Vilket mys, med en liten babyhand i min. Hur fint kan livet vara egentligen?

En liten baby måste vara det mest mindfulla man kan ägna sig åt? Jag kan sitta och fascineras av hur oerhört smart och stark och rolig och söt och alldeles alldeles underbar hon är utan att ha någon som helst aning om att klockan går. Om den gör det? Det är inte förrän resten av gänget kommer uppsläntrande en efter en som jag förstår att dagen är på gång. Med en liten babyhand i min står tiden still. Och jag har ingen längtan efter att sätta igång den.

en liten babyhand i min, stella the grandchild — med lilla Stellas hand i min står tiden still

Mamma och farmor, same och så himla olika

Förresten, det här med att vara en del av sina vuxna barns liv. Det är skitcoolt, även om jag ibland antagligen tror att jag har en större del i deras liv än vad jag har. Jag kan till exempel fortfarande (de är 28 och 26) tycka att det är jättekonstigt att jag inte känner alla deras kompisar eller vet vad de gör varenda kväll eller helg. Då måste jag liksom bromsa mig. Inse att jag visserligen är deras mamma. Men, de är vuxna. Lever sina liv. Fattar sina beslut och gör sina val. Kloka val dessutom.

Livet va? Helt ofattbart att jag en gång höll våra söners små babyhänder i mina händer. Jag undrar om jag var så i stunden och njutet av det då? Om jag lät tiden stå still, som jag gör med Stellas lilla babyhand i min? Jag kommer inte ihåg. Men det är väl som det ska det också? Det är en sak att vara mamma. Och en helt annan att vara farmor. Men en sak är samma och det är att det är så himla fint att få vara med om att vara både det ena och det andra.

Vi ses snart igen! Tills dess: heja livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Stella hittar ni bland annat här: barnbarn

En julklapp i förskott och värmen i ett handarbete

I dag fick lilla Stella the grandchild en julklapp i förskott. Jag menar, ska hennes mamma och pappa hinna fylla julstrumpan på julafton, behöver den ju finns hemma hos dem också. Och så kul jag har haft när jag har stickat och tovat denna strumpa till mitt barnbarn till henne första jul. Bara en sådan sak som att jag har sytt kedjestygn för fört gången sedan (förmodligen) lågstadiet. Vilken grej!

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, handarbete — strumpan innan tovning, skulle passa vilket jättetomte som helst

kedjestygn, julstrumpa, julklapp i förskott — jo, avsikten var att bokstäverna skulle bli lika stora …

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, tovning, handarbete — en julklapp i förskott till lilla Stella

Mönstret till strumpan är Petite Knits Julstrumpa som ni hittar här: stickmönster till julstrumpan.

Värmen i ett handarbete

Häromdagen pratade jag om en vän om att sticka. Om hur stickning påminner om löpning med steg för steg och maska för maska, kilometer för kilometer och varv för varv. Allt i en monoton, meditativ rörelse. Och meditation var just vad min vän sa om hennes stickning. Att den är meditativ. Och vi var rörande överens om att det långsamma i handarbetet gör oss gott.

Och det var när vi sa att det gör oss gott som det slog mig hur gott det gör att sticka till någon annan. Inte nödvändigtvis för att den som sedan får det stickade blir glad, utan för att när jag stickar till någon annan tänker jag också väldigt mycket på denna andra. Känner en fin gemenskap med den som ska få det jag stickar. En stickning värmer både kropp, själv och hjärta från start till mål. Hur fint är inte det?

Vi ses snart igen och tills dess: Heja handarbete som värmer från start till mål!
Kram Malin Lundskog

En liten hand att hålla i

Tänk att jag har en liten hand att hålla i. En hand som är mitt barnbarns. En liten hand som är så mjuk så mjuk så mjuk. En liten baby som gör mig mjuk. I själen. I hjärtat.

Och idag har vi hängt igen, lilla Stella och jag. Hållit hand. Skrattat. Pratat (visdomen i en liten babys ögon!!!). Och jag har imponerats av hur otrolig magiskt och mirakulöst det är, det här med livet ändå. Ja, som en sån sak att jag är farmor till en liten Stella. Som nu är fyraochenhalv månad och rullar runt, provsmakar mat och har världens klokaste blick.

Jag trodde inte det själv. Eller jag kunde inte ens föreställa mig, att jag skulle bli en sån farmor. Ni vet en sån som tycker att hennes barnbarn minsann är det vackraste. Bästa. Mest fantastiska. Men det är hon. Och det är precis som det ska vara tror jag.

Ses snart igen, tills dess: heja alla mirakel!
Kram Malin Lundskog