familj

Söndagsmiddag ö-style

Idag har vi frossat i våra egenfångade skaldjur tillsammans med våra barn, deras respektive och våra föräldrar. Och självklart vårt barnbarn, även om hon inte äter skaldjur. Än alltså. Ja, och så sex hundar! Vi har ju två, vår son Jacob och hans sambo Louise en och mina föräldrar har tre. Tur vi har vårt nya stora bord på plats (det som jag skrev om här). Vilken söndagsmiddag det blev!

söndagsmiddag, knippla, hummersallad, kräftor — om det var gott? Mmm …

Hummer, kräftor och en härlig familj

Vi plockade fram hummer och kräftor en masse ur frysen. Claes twistade till Wagners hummersallad (finns några olika recept där ute, här är en variant) och sen var det kräftor för hela slanten. Ända till efterrätten som var den godaste cheesecake jag kanske någonsin har ätit. Den hade Louise med sig.

Egentligen var anledningen till denna söndagsmiddag att fira Claes och Louise som fyller år på samma dag (mer om Claes födelsedag här), men jag firade lika mycket att vi kan samla vår fina familj. Och att vi öppnade champagne som vi köpte när vi var i Champagne i våras, på väg hem från världens ände (kommer ni ihåg? Annars finns det lite om det här).

söndagsmiddag, barnbarn, skaldjur — Blir fortfarande tårögd när jag ser sånt här. En pappa, en farbror (våra söner!) och lilla Stella

Barnbarn, barn, svärdotter, knippla, familj — Stella var huvudperson, hur många andra födelsedagsbarn vi än firade

Söndagsmiddag är kanske ett fenomen som är på utdöende? hur gör ni? Jag undrar om jag har varit på någon sedan farmors tid, då det var stek och pressgurka på menyn. Men så fint det är när alla generationer samlas. Inte för att man måste göra det över en söndagsmiddag. Oh no. Jag gillar söndagar fyllda av ingenting och en hel del utomhus. Men just idag var det här världens bästa grej. En liten Stella och en ö-style på kalaset gjorde allt ännu mer underbart. Ni vet när man är sådär uppfylld av tacksamhet över att man får vara med mitt i allt fint, sådan är jag nu. Och jag älskar det.

Stella och hennes föräldrar är kvar en natt till, så nu blir det spelkväll (Hitster – har ni spelat?) Jag jobbar på att orka vara uppe i alla fall till nio. Den där vintertidstimmen känns …

Vi ses snart igen, tills dess: heja söndagar! (också …)
Kram Malin Lundskog

Jag fyller år och fyller dagen med familj

Jag fyller år idag. Femtiofem. Jag vet inte riktigt längre om jag tycker att femtiofem låter mycket. Eller lite. Om det nu spelar någon roll hur det låter? Jag menar, det viktiga är ju att fylla år. Inte bara för att det är skitkul (älskar kalas och att sova räv på morgonen) utan för att det innebär att jag är kvar här. I livet. Och att jag får njuta av dagen tillsammans med det finaste gänget jag vet. Ja, även om jag blev brädad när det gäller uppmärksamhet av lilla Stella.

springer spaniels, bada, knippla, apport, jag fyller år, — efter min sedvanliga födelsedags sova räv-stund, gick vi ut o badade

jag fyller år, malin lundskog, morgondopp — Också en höjdpunkt på födelsedagen: morgondoppet!

Öppna famnen för Stella

Idag träffade Stella gamlamormor och -morfar och gamlafarmor och -farfar för första gången. Det är ju fantastiskt fint att se alla generationer, eller hur? Och alla ville hålla Stella. Någon gång ibland landade hon hos sina föräldrar …

Albin, vendela, stella lundskog, knippla — Stella hos pappa och mamma

jag fyller år, Malin Lundskog, champagne, knippla — en stund senare var vi 12 vuxna, en baby och sex hundar …

Och en barnvagnspromenad

Efter allt njut och bäbisgosande tog kalaset slut, så som kalas gör. Och när det var dags för Stella att ta färjan hem premiärpromenerade vi med barnvagn ner till den. Ha ha, jag kunde inte sluta att le stort och vitt och brett. Vilken känsla! Vilken födelsedag!

Och vet ni, just nu tycker jag att femtiofem låter vackert. Undrar varför jag ens funderar över om det är gammalt eller ungt? När det är … livet.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA livet och alla som berikar det!
Kram Malin Lundskog

PS. Jag hade så gärna skrutit om den fenomenalt goda laxen som Claes rökte på grillen. Eller potatissalladen han gjorde på vår egen potatis. Med dressing på både rädiseblast och vår egen bladpersilja. Jag hade till och med gärna stoltserat med brownies jag gjorde på vit choklad och hallon. Men. Jag hade så fullt upp med att njuta av livet och den härliga röran då alla satt ner samtidigt i ungefär en minut att jag inte ens tänkte en tanke på att fota maten (jo, för den var fotovänlig).

Här går jag i väntans tider

Inte trodde jag att jag var så laddad för just det här datumet. Den andre juli 2024. För jag vet ju, vi vet allihop, att ett datum för beräknad förlossning inte är detsamma som att det är dagen då ett litet barn kommer till världen. Och ändå … här går jag i väntans tider. Och är pirrig. Tror att varje gång det piper eller ringer från telefonen, så är det min son som hör av sig och säger att nu. Nu är det dags.

Men vet ni vad. Även om jag längtar så intensivt så njuter av väntan. Längtan. Jag myser i både tanke och känsla. Försöker minnas hur det var när jag själv var gravid. Och gick över tiden, vilket jag gjorde med båda våra pojkar. Det enda jag minns är alla irriterande samtal. ”Jaså, du är hemma fortfarande?” eller ”Så det har inte hänt något då?”.

här går jag i väntans tider, babykläder, farmor

Och den irriterande personen vill jag inte vara, så jag går här i min egen längtan och njuter. Tvättar några av de små babykläder och leksaker som den lille babyn som nu ska bli pappa en gång har haft. Och till och med några saker som jag själv hade när jag var en liten baby. Det är fint att vara mitt i den här väntan och längtan. Också. Men herrenaddå vad jag ser fram emot det där samtalet.

här går jag i väntans tider, farmor, babyleksak — En liten nytvättad vovve.
(Tvättlappen i bakgrunden är från 1969)

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA njutet av att ha något att längta efter.
Kram Malin Lundskog

Mer om mitt blivande farmorskap hittar ni här: Snart är jag farmor och här: Jag förbereder mig för min nya roll

Kränkningar på mors dag i nytt poddavsnitt

Idag släppte vi det trettiosjunde avsnittet av podden Mitt perfekta liv. I den här episoden pratar vi om skillnaden att leva med och utan barn. Vi diskuterar normerna kring att välja eller välja bort barn. Jag har ju två barn och för mig var det inte ens en fråga om att välja bort barn, medan det för Viktoria alltid har varit självklart att inte bli mamma. Ja, och så pratar vi om kränkningar på mors dag …

Varför har hon fått frågor, kommentarer och andra människors tyckanden slängda i knät på sig? jag har ju glidit genom livet utan att få höra att jag kommer att ångra mitt beslut. Vad är det som gör att någon känner sig kränkt när andra stoltserar på Instagram med sina barn och när är pratet om barn en #triggervarning?

kränkningar på mors dag, poddavsnitt, mitt perfekta liv, malin lundskog, Viktoria davidsson

Hoppas att ni vill hänga med på vår nyfikna resa mot ett perfekt liv och hur kränkningar på mors dag blev en fråga att ta upp i podden. Lyssna här eller i er favoritpodd-app.

Här hittar ni alla våra avsnitt, om ni är sugna på en recap.

Att se mina vuxna barn vara de vuxna

Kommer ni ihåg när barnen var små och man var som uppslukad av dem? Allt de gjorde var wow och gulligt. De lärde sig nytt, försökte, lekte, fantiserade, hoppade, ritade, klättrade, skrattade, åt. Eller ja, det kunde räcka att se dem för att bli uppslukad av hur fantastiska de var. Nu är jag lika uppslukad av att se mina vuxna barn vara de vuxna.

Det är som att jag aldrig trodde att det skulle hända (ärligt talat gjorde jag under en period nog inte det heller), men så plötsligt …

Så står de där och är vuxna. Som igår. Insikten om att min yngste är vuxen kom så plötsligt att jag nästan ramlade baklänges … Jag har anat vuxenheten komma smygande, men det var alltså inte förrän igår (han blir 26 i år) som det slog mig. Att han faktiskt är vuxen. Och det som fick insikten att landa i mig var när jag såg honom med hans och hans sambos lilla valp. Hur han tog hand om. Älskade. Gosade med. Tog ansvar för. Någon annans liv. Var den vuxne.Och jag kunde inte sluta ta in det. (Säg det inte till honom, men jag fällde en stolt tår eller två och det tycker han är skitlöjligt. Fast numera på ett kärleksfullt sätt.)

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniels, cavalier king charles spaniels, familj — Brorsan hälsar på valpen Ruben för första gången

Från kan själv, till kan du?

Kan det vara så att det är så betydelsefullt för mig, det här med att bry sig om och ta hand om andra, att det är därför det var det som fick vuxeninsikten att dimpa ner? För jag menar, både vår yngste son och hans storebror flyttade hemifrån när de var tjugo, de betalar räkningar och skatt, de äter och är (vad jag vet alltså) skötsamma samhällsmedborgare. Men det är som att det här med ansvar för ett annat liv fick de avgörande vuxenpoängen från mig.

Och i samma vuxenpaket kommer också det fantastiskt fina med att de som en gång kunde själva och aldrig i livet ville ta råd och tips från en gammal morsa nu vänder sig till mig. Till oss, deras pappa och mig. Och frågar vad vi tycker och tänker. Hur vi skulle göra i olika lägen. Och det är stort. Fint.

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniel, cavalier king charles spaniel, valp — och vår lille wild and crazy Jackson fick också visa upp sin vuxenhet när han träffade lille Ruben

Det är en riktigt fin del i att vara mamma, att se mina vuxna barn vara de vuxna. Stackarna. De kanske har varit vuxna jättelänge, det är bara jag som liksom inte har förstått det. Kanske är jag som äntligen är vuxen?
Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina vuxna ansvarsfulla!
Kram Malin Lundskog

Mer om familj och vuxna barn hittar ni här, om ni vill läsa: surpiiiiise!, pepparkakshustävlingen, hela familjen i samma OS

Mamma

Vi är olika, min mamma och jag. En av oss vill absolut inte vara med på bild, medan den andra har tusentals selfies i mobilen. En av oss är inte särskilt förtjust i att skriva (men är en jävel på att måla), medan den andra tycker att skriva är livet (och kanske eventuellt kan få ihop en streckgubbe), en bryr sig inte särskilt mycket om att bli uppvaktad på födelsedagar medan den andra helst vill fylla år två gånger om året.

Skönt ändå att olikheterna finns. Att jag har fått lov att utvecklas till mig. Utan krav på varken det ena eller det andra. Annat än att vara snäll.

Men hade inte olikheterna funnits vet jag inte om ni hade kunnat hålla isär oss. Min pappa och min man skrattar åt hur lika vi är. Vi stickar, badar, står på oss och säger ifrån, hoppar hopptorn, påtar, är inte jätteförtjusta i att laga mat, älskar att överraska andra och glass, konserter och löpning. Och vi har exakt samma uttryck för oss. Samma uttryck som mormor hade. Som jag en gång förmodligen var rätt bestämd med att jag aldrig skulle använda.

Och jo, visst. För varje dag som går blir jag allt mer lik min mamma. Den ljusnande framtid är alltså min!

Vi ses snart igen, tills dess: hurra för en ljusnande framtid och för att jag båda har en och får vara en mamma. Det är stort, det.
Kram Malin Lundskog

Vem som är vem, när det gäller våra olikheter? Ni får en gissning.

familj

Hummer, kräftor och en härlig familj

Öppna famnen för Stella

Och en barnvagnspromenad

Från kan själv, till kan du?

Footer

Malin Lundskog