författarskap

122: Red Headed Woman …

Tänk OM? Hur stort skav i bröstet hade Malin gått runt med om hon slutade skriva nu (vilket hon inte kommer att göra!)? Hon frågar sig när (om!) det är det läge att ge upp en dröm? Cilla från sin flank berättar om att polisen är anledningen till att hennes skrivande går trögt just nu. De diskuterar också vikten av att vara nyfiken på sina karaktärer och sin berättelse och att det kan ta lång tid innan karaktärerna är trygga med en som författare. Makes sense? Lyssna för svar på den frågan och en hel del annat.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det brådskar i slussen för de gamla skrivarna

Jodå, det handlar om det nya avsnittet av podden Ordet är mitt. Sa jag inte det sist (här alltså), att ser du en underlig rubrik här på bloggen, så är det garanterat ett inlägg om nytt avsnitt. Som det här. Avsnitt 25: Det brådskar i slussen för de gamla skrivarna. Jag blir själv glad av våra avsnitt, hoppas att ni också blir det. Ni kanske har ord ni vill att vi prata om? Säg till!

Så här skriver vi i texten till avsnittet: Stressen göre sig icke besvär i denna episod av podden där de två författarna diskuterar ord. Här får ni först följa med Jessika genom nedseglade slussar och Stephen Kings maskrosor innan Malin utbrister: Je suis Jessika! och eventuellt inleder en ny miniserie i podden. Ett minibråk tar fart och frågan är vilka gamla protogermaner som bestämde vilka ord som är maskulinum och femininum???

Njut! Eders fender mot kajen är här.

Det brådskar i slussen för de gamla skrivarna. Podcast, malin lundskog, jessika devert

Ses snart igen, kompisar! Till dess: heja er! Och alla ord.
Kram Malin Lundskog

Det är mycket lättare att ge upp än att fortsätta

För någon vecka sedan pratade jag med Cilla i podden Skriverier med Malin och Cilla. Jag undrade om det finns någon gräns på hur länge man kan skriva utan att bli utgiven (om det är vad man vill alltså)? Kommer jag att sitta och prata i podden när jag är 80 och fortfarande drömma om ett annat förlagsavtal än de jag har? Hur länge orkar man hålla fast vid en dröm egentligen? Vi pratade inte vidare om det i podden, men jag har reflekterat över det själv. Och kommit fram till att det är mycket lättare att ge upp än att fortsätta.

Ja, att fortsätta är ett mycket mer krävande och ett mer aktiv val, än att sluta. Jag hade kunnat sluta skriva för längesedan, om jag hade valt den lätta vägen. Jag hade inte gett mig ut i löparspåren varje dag om jag inte medvetet tänkt tanken på hur gôtt det är, hur bra jag mår, hur nöjd jag är. Alltså, jag hade inte stickat som jag gör heller om jag inte aktivt väljer utmaning och omak för att jag vet att det utvecklar, stärker och om inte leder till några storslagna resultat, så ger det mig ohemult med glädje längs vägen.

sticka tröja, mönsterstickning, det är lättare att ge upp än att fortsätta, shetlandströja — shetlandströjan jag har stickat på i flera år, detta är tredje försöket och nu jäklar!

Resans betydelse för att hålla liv i drömmar

Ja, det kanske är det där som är kärnan till att fortsätta: att ha kul på resan? Och att inte ge upp de gånger man inte hittar njutet, utan minnas de njutiga stunderna, ha tillit till att de kommer igen och också: påminna sig själv om hur skittråkigt det skulle vara utan (i mitt fall) skrivandet, löpningen, stickandet. Ja, det finns mer jag tycker är kul, men det här är nog mina tre viktigaste fortsätt! Även om du behöver redigera, springa långsammare, repa upp. Fortsätt. För, ärligt talat: det bästa kanske inte har hänt än? Och vad gör det egentligen om jag sitter där i 80-årsåldern och poddar om mitt hopp om att få drömmiga förlagsavtal? Något hopp ska man väl ha kvar så länge man kan, om nu hoppet är det allra sista som överger en?

Lyssnar på Håkan, skriver, springer och stickar vidare. För även om det skulle vara mycket lättare att ge upp, så fortsätter jag att låta resan vara mödan värd.

löparglädje, runstreak, malin lundskog, lättare att ge upp än att fortsätta — springet! Mina löpturer fastnar oftare på bild än mina skrivstunder.

Ses snart, tills dess: Heja drömmar som hålls vid liv
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har inte kollat med Cilla om hon är redo att podd med mig i 20-25 år till, men … som sagt: lever på hoppet!

121: Huvud, axlar, knä o tår

Avsnitt 121: Huvud, axlar, knä o tår och med den rörelseglada låten river Cilla igång avsnittet.

Malin väntar fortfarande på det där mejlet … och har hittat ytterligare en anledning att bli publicerad. I väntans tider skriver hon, går i skolan och frågar Cilla om hon har varit på författarhäng. Och Cilla då (hon med alla namn ni vet)? Jo, hon korrläser sin kommande bok Klenvirke, som snart ska gå på tryck. Boken är så bra att hon inte hittar ett enda fel … Klenvirke är att annat än klent. Och så är det ju allt det där med bokmässor, marknader och att träffa läsare. Det gillar de, de här två författarna. Häng med!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag tipsar om Cillas bok

Jo, jag tipsar om Cillas bok Skotten på Malmöarna i senaste avsnittet av vår podd (mer om det här). Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Som hon kan, min vän! Och som jag överraskade henne när jag började prata om ett författarskap jag har följt sedan debuten och att den författaren nu har skrivit en kort spinoff på sin Västerviksserien … Kul ju!

Skotten på Malmöarna är, som jag nyss skrev, en spinoff på Cillas tidigare böcker. I den här boken får grannen Gunnar, tidigare bikaraktär, huvudrollen när hans jaktlag åker ut till Malmöarna för att binda och ladda. Teambuildingen tar en ände med förskräckelse redan i inledningen, då en av männen i jaktlaget blir skjuten. Men av vem??? Och varför??? Det undrar jag nästan ända till sista sidan, vilket gör att jag absolut inte vill sluta läsa. Hon har verkligen gjort det här snyggt, hölriga Cilla. Mördaren kan vara vem som helst. Anledningarna kan vara många.

Kul att få följa med in i jaktvärlden, som är mer Cillas än min, och som vanligt har Cilla gjort det som jag tycker om med böcker i spänningsgenren: lagt massa krut på relationerna mellan figurerna i berättelsen.

Har jag sagt att jag är stolt över att vara Cillas vän? Det är jag!

Jag tipsar om Cillas bok, Skotten på Malmöarna, Cecilia Andersson

Så här såg det ut när jag fick boken av Cilla i somras, när vi var på konferens på torpet där hennes man och hans jaktlag brukar samlas …

Ses snart igen, tills dess: heja Cilla. Och er, förstås!
Kram Malin Lundskog

Bland neofober och tjocka tallrikar

Varje gång ni ser en rubrik som inte säger något, vilket en rubrik bör för att ha sitt berättigande, kan ni vara säkra på att den har med podden Ordet är mitt att göra. Ett nytt avsnitt är här och i det diskuterar vi just neofobi (jo, ordet finns!) och skillnaden på tallrik och assiett. Bland mycket (jättemycket) annat. Avsnitt 24 är här och det heter just så: Bland neofober och tjocka tallrikar.

Så här skrev vi i i avsnittsbeskrivningen: Författarna Jessika Devert och Malin Lundskog glider både fram på räkmackor och går på i ullstrumporna när de diskuterar neofobi och om neonatal-avdelningen borde få nytt namn. Och hur är det med tallrikar egentligen – varför heter det tallrik och inte assiett? Och hur är tyskan inblandad? Alla svar och mer därtill får ni i det här avsnittet avsnittet – lika gôtt som bubblorna i champagnen.

Vill ni lyssna direkt gör ni det här. Annars klickar ni igång Jessika Devert och mig i era vanliga favoritapp för poddar. Håll till godo! Särskilt om ni vill ge er in bland neofober och tjocka tallrikar …

ordet är mitt, podcast, bland neofober och tjocka tallrikar

Kram o heja!
Malin Lundskog

författarskap

Resans betydelse för att hålla liv i drömmar

Footer

Malin Lundskog