förundran

Jag kan inte låta bli att njuta

När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?

jag kan inte låta bli att njuta, vass, knippla, solnedgång — eftermiddagspromenaden. det är inte konstigt att jag inte kan låta bli att njuta, eller hur?

färja, nordöarna, knippla, utsikt — färjan på väg mot Hyppeln. Alltid en färja på gång någonstans, pt något håll här ute.

månen dök upp bakom hustaken, när jag gick till bastun

venus, solnedgång, knippla, jag kan inte låta bli att njuta — kolla in Venus, som strålade mot oss när vi tog kvällsdoppet efter en stund i bastun

jag kan inte sluta njuta, fullmåne, knippla — Spelar ingen roll att solen hade gått ner. Med den här fullmånen …

Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.

Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog

Solen går upp och allting är stort och vackert

Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.

solen går upp, fårögården bed and breakfast — när vi lämnade Fårgården vid femtiden på morgonen var vi oroliga för att vi hade missat något . Det var ju så ljust

soluppgång, fårö — innan spektaklet började

Nu kommer den!

solen går upp, soluppgång, fårö — och här satt vi …

solen går upp, soluppgång, eldklot, himmel, hav, fårö

soluppgång, fårö, solen går upp — alltså …

soluppgång, Jessica Andersson Lubcke — Jessica från Fåröakademien och solen

Solen gör sitt

Malin Lundskog, solen går upp, fårö, författarvecka

Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.

Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.

Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog

PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor

Därför är det hälsosamt att vara barnslig

Därför är det hälsosamt att vara barnslig, eller kanske snarare barnlik: den där oförställda förmågan till nyfikenhet och icke dömande inställningen till det som är nytt, vackert, glädjefyllt som barn har gör underverk med oss. Det är i det glada barnasinnet vi hittar vår förmåga till förundran och det är väl ingen av oss som har missat hur hälsosamt det är med förundran? Med WOW, glädje och med … något som skulle kunna liknas vid en känslomässig orgasm? Jamen ni vet, både kraftfullt, kortvarigt och alldeles … alldeles underbart. Något man vill uppleva igen.

Att uppfyllas av förundran, hänförelse eller riktigt stark lycka är inget som rent fysiskt varar mer än kanske någon sekund. Eller till och med millisekund. Men det gör gott! Minns du mina inlägg om existentiell hälsa? (om inte hittar du dem här: Existentiell hälsa). Där ingår förundran, som en lika viktig del i hur vi mår som fysisk träning, vila och bra mat.

här ute med honom är vägen till WOW ganska kort

Naturen gör oss förundrade

Jag har länge varit övertygad om att naturen är vår största faktor till att känna förundran. Tycker att flytten ut till Knippla och närheten till havet och klipporna har gjort massor med mig, fått mig att ha värsta genvägen till wow-känslan och till att må sådär riktig gôtt.

Häromdagen satt jag hemma i köket och tittade ut på en rosa himmel och ett blått hav, med en tunn hinna av is närmast strandkanten och jag blev så uppfylld att tårarna kom. Jag frågade min man hur fan man ska klara av att härbärgera så mycket vackert, men varken han eller jag hade något svar på det. Det är inte lätt att vara människa liksom? Och svaren på allt behöver vi inte ha, det är nog ett av tricken till att hitta sina stunder av förundran. Att strunta i vilka svar som är rätt. Om det nu finns några rätta svar? Lika bra att fortsätta vara nyfiken …

därför är det hälsosamt att vara barnslig, malin Lundskog, hälsa, förundran — a, men ni fattar …

Men, tillbaka till min övertygelse om att naturen är bäst på att få oss att känna det där wow:et. Den är tydligen bara näst bäst. Vet ni vad som är bäst? Jo, människor! Vi blir tagna av människor som vi ser upp till, som vi har som förebilder, som är sådär ascoola och gör sådär ascoola grejer, säger, skriver, sjunger, spelar ascoola saker. Som jag blir av Bruce Springsteen till exempel.

Människor är ändå bäst!

Eller … Springsteen är bäst? Det där med människor hörde jag om i Kropp & själ. Några dagar efter att jag satt med de härliga tårarna i ögonen och en sprängfylld lyckokänsla i bröstet hittade jag nämligen avsnittet om förundran och hänförelse i podden, som för övrigt är en av mina favoritpoddar. Lyssna!

Det är hälsosamt att vara barnslig

Alltså … det räcker att lyssna på inledningen där en liten flicka vill plocka blommor mitt i vintern. Vilken vuxen människa som helst hade stängt igen möjligheten till lycka här, eftersom det är vinter och inte finns några blommor att plocka då. Men det vi inte vet är att det visst finns blommor. Flickan hittade dem. De var bara väldigt gamla … Hur underbart är inte det?

Och hur underbart är det inte att vi kan träna oss på att känna förundran också. Genom att stanna upp. Reflektera. Meditera. Promenera. Vara i naturen. Och genom att plocka fram barnasinnet. Ja, jag sa ju det: det är hälsosamt att vara barnslig!

Vad säger ni, lätt eller svårt att hitta wow-stunderna? Jag hoppas att ni hittar dem!

Förresten, kan man bli beroende av att känna förundran tro ni? I så fall: Hej, jag heter Malin och jag är förundrad … Och därför är det hälsosamt att vara barnslig?

Vi ses snart här igen,
tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag

Påminn mig om min förundran om jag någonsin släpper den. Om det kommer en dag då jag inte förundras över havet, utsikten och vinden. Över livet och över hela härligheten här på ön (du kan läsa om drömlivet på Knippla här. Påminn mig om det jag just nu överöser allt och alla med. Bilder på det vackra, ord om det fantastiska och leenden som visar vad jag känner. Blir jag blasé på det här, då … har jag tappat något. Och det vill jag inte. Verkligen inte. Att förundras är inte bara hälsosamt (det är inte skitsnack det där med att se det stora i det lilla och upptäcka guldkornen i vardagen), det är ju också alldeles … alldeles underbart!

Brorsan, springer spaniel, hälsa, utsikt, havet, Knippla, påminn mig om min förundran — Påminn mig om min tacksamhet över att se BRORSAN och UTSIKTEN FRÅN BALKONGEN!

solnedgång, havet, hälsa, Malin på Knippla, västkusten, — Påminn mig om mina förundrade tårar över långfredagens SOLNEDGÅNG!
och om påskbadet!

Påminn mig om min förundran

Ja, om jag skulle tappa känslan av magin i livet. Påminn mig! Även om livet just nu har stillnat och det är lättare att hitta till känslan av förundran just nu, så är jag också en sucker för stress och när det blir för mycket av den i livet är det lätt att sätta på sig (mig!) skygglapparna. Men, jag gör mitt bästa och tränar genom min skrivrutin på morgonen, min nästan dagliga tacksamhetsinventering och genom de lugna stunderna i naturen. Och nu har jag gjort en grej till: bett er om hjälp att påminna mig om jag glömmer av min förundran över havet, livet, utsikten och vindarna.

Hur är det för er, vad hittar ni för guldkorn som gör livet extra värt? Berätta gärna! Och klicka gärna i tummen längst ner i inlägget. Om ni gillar det alltså …

GLAD PÅSK även den här minst sagt annorlunda påsken. När jag skriver det här har det precis börjat regna och min man och jag är på väg att skåla med våra barn och föräldrar. En on line-skål. Också en grej att förundras över!

Ses snart igen, tills dess:
KRAM! På avstånd och med nytvättade händer
//M