kreativt skrivande

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Meningen var att jag skulle fatta ett beslut

Som jag skrev tidigare idag, skulle jag på seminarium på Linnéuniversitet för att skapa någon slags klarhet kring mitt fokus till våren. Även om meningen var att jag skulle fatta ett beslut och välja ett av tre manus att arbeta med sitter jag nu här. Med 4 tänkbara idéer att jobba vidare på. Fyra!

Ikväll var första gången jag träffade min grupp på kursen Kreativt skrivande. Så kul att få ett ansikte på dem. Ja, vi ska ju ändå stöta och blöta texter med till våren. Och det var just det seminariet handlade om: att vi skulle få någon slags klarhet i vårens skönlitterära projekt. Vad vill jag skriva på, som jag med jämna mellanrum ska lämna in och få respons på i både text- och pratformat till våren. Och utifrån den responsen sedan redigera, fortsätta med ny text och därefter göra om proceduren på den nya texten.

Jag som skriver på två manus och har ett som hittills enbart har fått refuseringar (ett manus jag själv trodde stenhårt på). Ganska snabbt stod det klart att det refuserade manuset inte hör hemma i något skolprojekt, för där ska enbart ny text behandlas. Inte redigerad.

Det kändes ändå skönt, för då hade jag ju bara två manus kvar att skriva på. Eftersom de inte är klara, kan jag fortsätta skriva på dem. Men hur det än var så satt jag där och kom på att det kanske ändå är kul att börja på något helt nytt i det här sammanhanget. Och i mitt huvud växte en ny story fram. En … jättespännande! samtidigt som jag också kom att tänka på att jag en gång skrev någon slags light-variant av synopsis till en historisk roman. Är det nu jag ska ta mig an den?

Sover på saken

meningen var att jag skulle fatta beslut, knippla hamn, julstämning, båtar med julslingor — kvällspromenaden jag tog innan seminariet vad härlig, men hjälpte mig inte att fatta några beslut …

Jag kom in i seminariet där meningen var att jag skulle fatta ett beslut med tre manus. Ett blev ratat direkt. Sedan dök två nya idéer upp. Inte mycket till klarhet här inte. Men i natt tar jag med mig de frågor jag ställde högt på seminariet, men som ingen annan kan besvara än jag: Ska jag ta chansen att skriva på manuset som har ett tema jag så gärna vill skriva om, men som känns motigt att ta tag i eller ska jag göra det lättare för mig och verkligen få tillfälle att utveckla manuset jag just nu har flyt i?

julgran, knippla hamn — och i natt tindrar stjärnorna så klara. Vem vet, kanske hjälper de mig?
Nej. fotona har ingen annat med innehållet i inlägget att göra än att jag tog dem precis innan jag satte mig vid datorn, för att logga in på seminariet

Jag sover på saken, det brukar vara ett bra första steg till problemlösning.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja sömnen som problemlösare!
Kram Malin Lundskog

Vill man känna sig osedd, ska man göra som jag

I dag hade vi besök av Norstedts förlagschef Håkan Bravinger på Linnéuniversitetet. Han pratade om förlagsvärlden och hur de antar manus på Norstedts och vartenda ord han sa var intressant. Och kul. Ja, ni vet hur jag är med sånt som är kul, människor som har (my kind of) humor: jag faller pladask. Bara en sån sak som att han inledde föreläsningen med ”vill man känna sig osedd, då ska man skriva manus. Och skicka dem till förlag.” Ha ha ha, så mitt i prick på det vi som inte har flerboksavtal utsätter oss för.

Jag pluggar vidare och lär mig så mycket både på Linnéuniversitet och Umeå universitet. De här två kurserna i kreativt skrivande kompletterar varandra väldigt bra och det jag lär mig på den ena kursen har jag glädje av på den andra och vice versa. Mest av allt (hoppas jag att): jag har glädje av allt jag lär mig när jag skriver vidare på mina manus. Ja, för de är fortfarande mina manus. I plural.

Distansutbildningslyxen

Och förresten: säga vad man vill om digitaliseringen, men är det inte ofantligt underbart att jag kan sitta på färjan på väg hem från gymmet och delta på en föreläsning som denna?

vill man känna sig osedd, malin lundskog, vägfärja — nöjd student, på färjan hem

Nu ska jag ta en promenad innan nästa seminarium med samma universitet. Då ska mina studier till våren förhoppningsvis klarna. Vi ses snart igen, tills dess: heja humor och distansutbildningar!

Kram Malin Lundskog

PS. Nu drömmer jag inte bara om att få förlagsavtal, nu drömmer jag om Håkan Bravinger som förläggare. Så härlig människa verkade han vara! Eller, vad fan: jag är nöjd med förlagsavtal. För det är inte kl i längde att känna sig osedd. Hur kul det än är att skriva.

Vill ni läsa mer om mitt pluggande hittar ni mina inlägg om kreativt skrivande här.

Men det här är ju roligt!

Vi hade responssamtal på våra kärleksscener, mina kursare och jag. Eftersom vi blir ihoptotade i responsgrupper några dagar innan det är dags för samtalen känner vi inte varandra och därför började vi med en presentation. Jag drog till med det som kanske är det mest sårbara för mig och sa som det var, att jag vill skriva roligt. Vad responsgänget sa? Jo, de sa: Men det här är ju roligt!

Förstår ni hur glad jag blev? Just att skriva roligt är verkligen en grej för mig. En både svår och viktig grej. Jag skrev om hur jag ideligen ramlar tillbaka i relationsträsket för ett tag sedan (läs mer om det här). Inget fel i det, men nu när jag ändå pluggar kreativt skrivande kan jag ju passa på. Våga testa. Och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande så att det kul utan att bli buskis. Det är nämligen åt det hållet jag har hamnat förut, när jag har försökt vara rolig i skrift.

Att plugga ger mig utrymme att testa

Men nu och jag har ju världens chans att testa mig fram i skolan. Och se på fan! De som hade läst min kärleksscen såg frågande ut när jag sa att jag önskar att jag vore rolig och att det är något jag vill lära mig. Ja, det var då de sa: Men det här är ju roligt!

Så glad jag är för den responsen. Ja, precis som jag är för kommentarerna om att det är underligt att en kollega inte är medveten om att någon avskyr kaffe efter flera års jobb på samma avdelning. Eller det motsägelsefulla i att ha muskulösa och mjuka armar samtidigt. För att nämna några exempel på vad jag behöver tänka till om. Snacka om en push för att vilja lära mig mer och utvecklas. Och kanske är det så att om jag inte hade outat min önskan att vara rolig, så hade de inte pekat på de delar i texten, som faktiskt var just rolig?

Hepp! Vi ses snart igen och tills dess: heja möjligheterna vi har att utvecklas allihop. Skola eller ej!
Kram Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog

Relationsroman, feelgood eller rentav roadmovie?

Jag vet att jag i både någon intervju och något poddavsnitt har sagt att jag vill skriva roligt. Typ Marian Keyes. Eller Nick Hornby. Caitlin Moran. Mycket brittiskt här, märker jag. Men, jag kan tänka mig att skriva i Fredrik Backman-stil också, så lägger till honom på listan. Jag älskar ju att ha kul. Cilla, min poddkollega, tycker att jag är rolig (eller så är det bara något hon säger) och att skratta är en av mina bästa grenar. Ändå grottar jag ner mig i relationer och varenda text jag skriver liknar en relationsroman. Kan ha varit därför Cilla kategoriserade mig som en roman, när hon delade in oss i genrer för några poddavsnitt sedan (detta)?

Ramlar in i relationsromansträsket. Igen och igen.

Inte ens nu när jag pluggar och tänker att jag verkligen ska ta chansen att skriva utanför min vanliga box blir det något annat än texter i relationsromansträsket. Texterna utvecklas och jag lär mig massor, det är inte det. Och hallå! Jag älskar relationsromaner. Och relationer. Oss människor och våra beteenden. Det är ju så spännande och det vill jag fortsätta att skriva om. Men jag vill göra det med mer humor. Jo, jag säger mer eftersom både Mariannes mirakel och Ett oönskat arv har fått omdömen som feelgood med humor och relationsroman med svärta och skratt. Men jag vill mer. Recensioner på mina romaner hittar ni här.

relationsroman, feel good, malin lundskog, författare, — Här sitter jag och vill mer vid köksbordet

Enda stället jag är riktigt nöjd med humornivån på något jag skriver är i mina nyhetsbrev. HEJA-ropen. Där har jag hittat en ton som ni som prenumererar är jättenöjda med. Varenda fredag då jag skickar ut HEJA-ropen får jag svar om hur roliga de är och hur mycket igenkänning de bjuder på. På ett roligt sätt.

En road book att skratta åt

Nu ska jag bara hitta rätt i mitt romanskrivande också. Eller så är jag rätt? Jag kanske inte är roligare än så här? Onödigt att strida mot sin I alla fall inte just nu. Jag pluggar ju av en anledning. Inte för att bli roligare kanske, men för att utforska skrivandet, lära mig mer och vem vet. Kanske en vacker dag hitta knepet som gör en text rolig.

Apropå att plugga: En alldeles fantastisk fördel med att plugga kreativt skrivande är responsen vi ger och får på varandras texter. Idag har jag träffat min grupp för responssamtal på en text vi skrev i förra veckan. När jag skrev den kände jag direkt att jajamensan, relationsromans-stuket, här kommer jag! Men vet ni vad mina kursare sa? Det kan ju också vara ett misslyckande från mig, att jag inte är tydligare med vad det är för typ av text jag skriver, men. De sa. ”Det här kan bli antingen eller relationsroman eller en feelgood.” Och: ”Den här texten vill jag ha till en road movie”. Alltså va? Jag är kanske inte alls så fast i relationsromansträsket som jag trodde. Och en road movie ändå. Det är ju coolt. En rolig road movie, fast bok. En road book att skratta åt. Det kanske är min grej?

Förresten, vill ni ha mitt HEJA-rop (= bli mina kompisar och få det bästa av mig och ett och annat vip-erbjudande när jag har sådana), så ska ni klicka på länken här: Ja, jag vill ha Malins HEJA-rop! Det är lika lätt att avregistrera sig från det, som det är att signa upp sig. Ifall ni vill sluta vara mina kompisar.

Vi ses snart igen och eftersom både skrivandet och livet är en ständigt pågående process, så kanske jag lär mig att skriva roligare? Eller så gör jag inte det men utvecklar min relationsroman-ådra? Allt funkar, så länge vi lär och det gör vi ju så länge vi lever, såatteee: heja lärandet!
Kram Malin Lundskog