kreativt skrivande

Vill man känna sig osedd, ska man göra som jag

I dag hade vi besök av Norstedts förlagschef Håkan Bravinger på Linnéuniversitetet. Han pratade om förlagsvärlden och hur de antar manus på Norstedts och vartenda ord han sa var intressant. Och kul. Ja, ni vet hur jag är med sånt som är kul, människor som har (my kind of) humor: jag faller pladask. Bara en sån sak som att han inledde föreläsningen med ”vill man känna sig osedd, då ska man skriva manus. Och skicka dem till förlag.” Ha ha ha, så mitt i prick på det vi som inte har flerboksavtal utsätter oss för.

Jag pluggar vidare och lär mig så mycket både på Linnéuniversitet och Umeå universitet. De här två kurserna i kreativt skrivande kompletterar varandra väldigt bra och det jag lär mig på den ena kursen har jag glädje av på den andra och vice versa. Mest av allt (hoppas jag att): jag har glädje av allt jag lär mig när jag skriver vidare på mina manus. Ja, för de är fortfarande mina manus. I plural.

Distansutbildningslyxen

Och förresten: säga vad man vill om digitaliseringen, men är det inte ofantligt underbart att jag kan sitta på färjan på väg hem från gymmet och delta på en föreläsning som denna?

vill man känna sig osedd, malin lundskog, vägfärja — nöjd student, på färjan hem

Nu ska jag ta en promenad innan nästa seminarium med samma universitet. Då ska mina studier till våren förhoppningsvis klarna. Vi ses snart igen, tills dess: heja humor och distansutbildningar!

Kram Malin Lundskog

PS. Nu drömmer jag inte bara om att få förlagsavtal, nu drömmer jag om Håkan Bravinger som förläggare. Så härlig människa verkade han vara! Eller, vad fan: jag är nöjd med förlagsavtal. För det är inte kl i längde att känna sig osedd. Hur kul det än är att skriva.

Vill ni läsa mer om mitt pluggande hittar ni mina inlägg om kreativt skrivande här.

Men det här är ju roligt!

Vi hade responssamtal på våra kärleksscener, mina kursare och jag. Eftersom vi blir ihoptotade i responsgrupper några dagar innan det är dags för samtalen känner vi inte varandra och därför började vi med en presentation. Jag drog till med det som kanske är det mest sårbara för mig och sa som det var, att jag vill skriva roligt. Vad responsgänget sa? Jo, de sa: Men det här är ju roligt!

Förstår ni hur glad jag blev? Just att skriva roligt är verkligen en grej för mig. En både svår och viktig grej. Jag skrev om hur jag ideligen ramlar tillbaka i relationsträsket för ett tag sedan (läs mer om det här). Inget fel i det, men nu när jag ändå pluggar kreativt skrivande kan jag ju passa på. Våga testa. Och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande så att det kul utan att bli buskis. Det är nämligen åt det hållet jag har hamnat förut, när jag har försökt vara rolig i skrift.

Att plugga ger mig utrymme att testa

Men nu och jag har ju världens chans att testa mig fram i skolan. Och se på fan! De som hade läst min kärleksscen såg frågande ut när jag sa att jag önskar att jag vore rolig och att det är något jag vill lära mig. Ja, det var då de sa: Men det här är ju roligt!

Så glad jag är för den responsen. Ja, precis som jag är för kommentarerna om att det är underligt att en kollega inte är medveten om att någon avskyr kaffe efter flera års jobb på samma avdelning. Eller det motsägelsefulla i att ha muskulösa och mjuka armar samtidigt. För att nämna några exempel på vad jag behöver tänka till om. Snacka om en push för att vilja lära mig mer och utvecklas. Och kanske är det så att om jag inte hade outat min önskan att vara rolig, så hade de inte pekat på de delar i texten, som faktiskt var just rolig?

Hepp! Vi ses snart igen och tills dess: heja möjligheterna vi har att utvecklas allihop. Skola eller ej!
Kram Malin Lundskog

Inre monolog är min nya grej

Nu har jag lärt mig något nytt i skolan igen. Inre monolog. Alltså, det här är min grej. Så himla roligt att bara gå loss i en karaktärs huvud. Hänga med i svängarna när hans (jo, den här gången är det en han) tankar fladdra hit och dit, fram och tillbaka och ibland går de runt en liten stund. Försök själva att följa med i era egna tankegångar. Så himla kul! Hjärnan är inte klok, ha ha.

inre monolog, malin lundskog, författare — trasslet i huvudet är mycket mycket trassligare än håret på huvudet …

Inte för att jag inte har skrivit inifrån en karaktärs huvud förut, men när vi nu fick uppgiften att skriva en inre monolog på Linnéuniversitet, så förstod jag vad det verkligen innebär. Det handlar om att låta karaktärens tankar poppa runt. Så som de ju faktiskt gör i våra huvuden. Ja, utan att vi tänker på det, för tänker vi på det styr vi nog upp dem lite mer. Det är så kul att lära nytt och ännu roligare, eller kanske just därför som det är kul, när jag kan applicera det på mitt skrivande direkt.

Hjärnan är galen …

Nej, hjärnan är galen! Och galet bra på att associera den ena otippade tanken med den andra och jag bara joinar the joyride. Förhoppningsvis får ni läsa inre monologer i en bok som jag har skrivit om ett tag. Vill ni läsa ett fantastiskt exempel redan nu, är Virginia Wolfs Mot fyren ett hett tips. Kapitel 17. Alltså! För att inte tala om slutet på James Joyces Ulysses. O M G asså!

Och två boktips med inre monolog

Många utropstecken blev det visst, men det är så kul jag tyckte att den här uppgiften var. Böckerna jag nyss nämnde, de har jag läst, för att studera just inre monologer. Men vet ni, det där är böcker som är värda att läsa oavsett. Jag är så glad att jag lär mig nytt. Och att min lust att läsa sådant jag inte har läst sedan sist jag pluggade (då svenska och engelska) och inte uppskattade då har vaknat till liv. Ålder, erfarenhet och insikten om den där välvilliga läsningen (som jag skrev om här) kanske? Oavsett så är inre monologer där tankarna bara strömmar helt oredigerade min grej. Längtar redan till i morgon bitti, då jag ska ta mig an mitt manus igen …

Vi ses snart igen, tills dess: heja hjärnan!
Kram Malin Lundskog

Relationsroman, feelgood eller rentav roadmovie?

Jag vet att jag i både någon intervju och något poddavsnitt har sagt att jag vill skriva roligt. Typ Marian Keyes. Eller Nick Hornby. Caitlin Moran. Mycket brittiskt här, märker jag. Men, jag kan tänka mig att skriva i Fredrik Backman-stil också, så lägger till honom på listan. Jag älskar ju att ha kul. Cilla, min poddkollega, tycker att jag är rolig (eller så är det bara något hon säger) och att skratta är en av mina bästa grenar. Ändå grottar jag ner mig i relationer och varenda text jag skriver liknar en relationsroman. Kan ha varit därför Cilla kategoriserade mig som en roman, när hon delade in oss i genrer för några poddavsnitt sedan (detta)?

Ramlar in i relationsromansträsket. Igen och igen.

Inte ens nu när jag pluggar och tänker att jag verkligen ska ta chansen att skriva utanför min vanliga box blir det något annat än texter i relationsromansträsket. Texterna utvecklas och jag lär mig massor, det är inte det. Och hallå! Jag älskar relationsromaner. Och relationer. Oss människor och våra beteenden. Det är ju så spännande och det vill jag fortsätta att skriva om. Men jag vill göra det med mer humor. Jo, jag säger mer eftersom både Mariannes mirakel och Ett oönskat arv har fått omdömen som feelgood med humor och relationsroman med svärta och skratt. Men jag vill mer. Recensioner på mina romaner hittar ni här.

relationsroman, feel good, malin lundskog, författare, — Här sitter jag och vill mer vid köksbordet

Enda stället jag är riktigt nöjd med humornivån på något jag skriver är i mina nyhetsbrev. HEJA-ropen. Där har jag hittat en ton som ni som prenumererar är jättenöjda med. Varenda fredag då jag skickar ut HEJA-ropen får jag svar om hur roliga de är och hur mycket igenkänning de bjuder på. På ett roligt sätt.

En road book att skratta åt

Nu ska jag bara hitta rätt i mitt romanskrivande också. Eller så är jag rätt? Jag kanske inte är roligare än så här? Onödigt att strida mot sin I alla fall inte just nu. Jag pluggar ju av en anledning. Inte för att bli roligare kanske, men för att utforska skrivandet, lära mig mer och vem vet. Kanske en vacker dag hitta knepet som gör en text rolig.

Apropå att plugga: En alldeles fantastisk fördel med att plugga kreativt skrivande är responsen vi ger och får på varandras texter. Idag har jag träffat min grupp för responssamtal på en text vi skrev i förra veckan. När jag skrev den kände jag direkt att jajamensan, relationsromans-stuket, här kommer jag! Men vet ni vad mina kursare sa? Det kan ju också vara ett misslyckande från mig, att jag inte är tydligare med vad det är för typ av text jag skriver, men. De sa. ”Det här kan bli antingen eller relationsroman eller en feelgood.” Och: ”Den här texten vill jag ha till en road movie”. Alltså va? Jag är kanske inte alls så fast i relationsromansträsket som jag trodde. Och en road movie ändå. Det är ju coolt. En rolig road movie, fast bok. En road book att skratta åt. Det kanske är min grej?

Förresten, vill ni ha mitt HEJA-rop (= bli mina kompisar och få det bästa av mig och ett och annat vip-erbjudande när jag har sådana), så ska ni klicka på länken här: Ja, jag vill ha Malins HEJA-rop! Det är lika lätt att avregistrera sig från det, som det är att signa upp sig. Ifall ni vill sluta vara mina kompisar.

Vi ses snart igen och eftersom både skrivandet och livet är en ständigt pågående process, så kanske jag lär mig att skriva roligare? Eller så gör jag inte det men utvecklar min relationsroman-ådra? Allt funkar, så länge vi lär och det gör vi ju så länge vi lever, såatteee: heja lärandet!
Kram Malin Lundskog

Välvillig läsning

Det är ändå najs det här digitala livet. Att jag kan lyssna på föreläsning medan jag kör hem från stan. Som idag. När Linnéuniversitet bjöd oss kreativt skrivande-studenter på föreläsning, eller snarare diskussion och reflektion, om välvillig läsning. Så intressant och något jag skulle kunna prata i evighet om. Bara ordet välvillig får mig att må bra. Välvillig läsning. Känner ni? Ett mindset som jag tycker vi kan ha med allt i livet. Även om det är svårare än motsatsen …

Välvillig läsning handlar om att vilja en text väl och också leta efter det som är bra i en text. Always look on the bright side of life, så att säga. Ja, som jag har pratat om under alla mina år om hälsocoach. Hitta guldkornen i livet. I dig själv. I alla andra. Och i det här fallet i böckerna.

Men precis som i resten av livet så har vi enklare för att klaga. Hitta det som är negativt. Och det är inte vårt fel. Det är den mänskliga naturens fel. Såg vi inte farorna och problemen hade vi inte överlevt. Välvillig läsning och en generellt välvilligt inställning till alla och allt, det kräver mer av oss än motsatsen. Att dissa och kritisera en bok eller en person, det ger på något sätt den som kritiserar makt. Har ni tänkt på det? Att det är mer sårbart att att ha ett förlåtande och välvilligt förhållningssätt. Men, som ni alldeles säkert har tänkt på, så är det de starka som vågar visa sårbarhet. Som vågar lyfta andra och som dessutom orkar leta upp det som är bra, även om det kan vara svårt.

Välvillig läsning är svårare än motsatsen

Om vi nu ska hålla oss till böcker, så är det precis som någon sa under diskussionen: det man inte gillar, eller det som inte är bra av olika anledningar det utmärker sig. Man hakar upp sig när man läser. Ja, texten kanske till exempel innehåller faktafel eller alldeles för många felstavningar. Och då reagerar vi. Men när allt är bra, då flyter det på utan störande moment. Och det är där träningen på att läsa välvilligt kommer in. Det är då de välvilligt inställda lägger märke till vad det är som är bra. Och varför man tycker att det är bra.

Ser ni, vilken glädje vi har av att välja det välvilliga förhållningssättet? Och visst mår vi bättre av att hissa än att dissa i längden? Jag har inte reflekterat över det här förhållningssättet när det gäller läsning förut. Ändå pratar jag i vårt nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla (släpps fredag 25/10, spelades in i söndags) om att det är enklare att hitta det jag inte gillar i en text. Vilket sammanträffande!

välvillig läsning, mini cooper, göteborgssystrarna — Dagens föreläsningssal.
Kom på, är det någon gång ni ska testa välvillig läsning är det när ni läser de här böckerna kanske, he he …

Allt det där och mycket mer fick jag mig till livs i dagens digitala diskussion/reflektion/föreläsning. Samtidigt som jag körde från stan och världens bästa lilla Stella. Snacka om njut på alla plan och fan ta den som någonsin förhåller sig på ett annat sätt än välvilligt till henne.

Välvillig läsning, precis som välvilligt inställning generellt – det kräver alltså mer av oss. Hur bra som helst, för då utvecklas vi ju mer och är det något vi vill, så är det väl att fortsätta utvecklas?

Vi ses snart igen, tills dess: keep up välvilligheten! Testa att möta nästa bok OCH nästa människa med största möjliga välvillighet. Berätta, hur känns det?
Kram Malin Lundskog

Mer om att välja mindset hittar ni, bland annat, här: sätt färg på blue monday och Vi är enastående på att skaffa oss goda vanor.

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog