livsglädje

Utmanar mig med totalt otippad hiphop

Ibland får jag en känsla av att jag behöver jag ruska om mig själv. Göra något läskigt. Alltså, lagom läskigt. Inte något som är förenat med livsfara. Nej, något som får det att gunga under fötterna, kittlas i magen och pirra i bröstet. Lagom mycket. Som att ge mig på en danskurs. I hiphop! Herregud så roligt. Och läskigt! En perfekt kombo av känslor när jag utmanar mig med totalt otippad hiphop.

Malin Lundskog, hipsterhue, hiphop, utmanar mig — innan klassen och det mest hiphoppiga med mig var min hipsterhue …

Malin Lundskog, omaka strumpor, hiphop — Mitt stressiga strumpval var kanske inte särskilt hippt, men gick alldeles utmärkt att hiphoppa i …

Otippat? Ja. Jag är ju inte en sån som går på dansklass. Jag gymmar, springer, åker skidor och älskar bollspel. Och så fuldansar jag hemma och när det är fest. Det är min grej. Men gå på dansklass? Nah …

Mina egna förväntningar skrämmer mig

Egentligen är det inte särskilt läskigt att gå på danskurs. Särskilt inte en nybörjarkurs, eller hur? Ingen förväntar sig att man ska kunna något. Nej, det som var scary när jag anmälde mig var mina egna förväntningar. Jag vill ju fatta grejen. Snabbt! Vara sådär cool och groovy som coola och groovy hiphopare är. Ha ha, skrattar åt mig själv nu. Men det fanns inget annat än just mina egna förväntningar, som skrämde mig egentligen. Varför jag nu ens hade förväntningar? Kunde jag inte bara gå in där i dansstudion och ha kul? Och jo, det visade sig att jag kunde det.

Idag gick jag till första lektionen av nybörjarhiphop för oss som är 30+ och var pirrig av nervositet. Jag gick därifrån och var pirrig av glädje. Jäklar vad kul det var! Dancing man, reebok, four step, kick ball och bounce. Coola namn på stegen vi har gjort idag va? Och visst har jag snurrat åt fel håll och tagit steg åt vänster när vi skulle åt höger, men skitsamma. Så kul! Svettigt, härligt och gungigt.

Tips tips tips för er som undrar om ni verkligen ska göra det där som verkar läskigt, men som ändå lockar: GÖR DET! Kul är underskattat, som jag ju också skrev om här: ha roligt utan anledning.

Malin Lundskog på twisted feet, hip hop nybörjare 30+

Ses snart igen, tills dess: heja att ha roligt!
Kram Malin Lundskog

Guldmedaljer, OS-anda och ö i snö

Wow, vad det är kul med OS. Särskilt när Sverige vinner guld förstås, som idag. Men det är något hela OS-andan. För visst är det fint att de olympiska spelen kom till för att en fransman var övertygad om att världen blir en bättre plats, med hjälp av idrott? I den andan har Frida Karlsson tagit sitt första individuella OS-guld idag, Ebba Andersson sitt första OS-silver och så jag då. Jag som gav mig själv guld efter att ha spårat fotbollsplanen här på ön, efter det ganska galna snöfallet igår. Det blir två guldmedaljer det! Och ett silver och massa snö på en ö … Livet va?!

Och i det livet ingår morgonrundan på ön. När jag gick runt i det orörda hade jag ingen aning om att det skulle bli guldmedaljer och annat under dagen.

snö, slingan knippla, springer spaniel — Brorsan älskar snön lika mycket som jag!

orörd snö, knippla, västkusten, ö-liv — Naturen vinner också gulmedaljer – och tänk att jag får lufsa runt i orörd snö!

is, badtrappa, knippla — undvek att bada just här …

Olympismen

Jag visste inte att det fanns något som kallas för olympisk, förrän invigningen av OS igår. Bättre ent än aldrig och att jag inte har känt till ordet, betyder inte att jag inte har känt till betydelsen. För visst förenar idrotten oss människor. (Och visst kan den göra raka motsatsen, när krafter som struntar i utövandet av en idrott lägger sig i matchen.) Men se här på definitionen av Olympism. Kan vi inte bara copy pasta det rätt in i livet?

The goal of Olympism is to place sport at the service of the harmonious development of humankind, with a view to promoting a peaceful society concerned with the preservation of human dignity

Malin Lundskog, fotbollsplan Knippla, skidspår, snö, västkusten, hav, himmel — på väg mot min guldmedalj, efter att ha spårat runt fotbollsplan här på Knippla. OBS för konstverket med en diagonalare också!

guldmedaljer, os-anda och ö i snö, skidspår, fotbollsplanen på Knippla, snö, skidtoppar — det artade sig där ute på fotbollsplan efter några varv

snö, skidor, knippla fotbollsplan, Malin Lundskog — Det jag fick min guldmedalj för var egentligen inte själva spårandet utan för att jag åkte runt med det all snö under skidorna!

Ses snart igen, tills dess: heja olympismen och oss, oavsett hur många medaljer vi får.
Kram Malin Lundskog

Ha roligt helt utan anledning

Ja, vet ni vad? Idag har jag haft roligt helt utan anledning. Skrattat i flera timmar i rad, utan annan anledning än att … Nej, inte av någon anledning alls faktiskt. Bara för att det var roligt. Och om jag tar med mig en lärdom från idag, så är det just det att det är okej att njuta av livet och ha roligt helt utan något särskilt syfte. Det betyder inte att njutet och skratten inte genererar härlig energi och skön avslappning och så vidare. Men att inte ha det i åtanke och ha roligt helt utan anledning när jag gör något, det kommer inte jätteenkelt.

Hitta flytet och gilla kampen

Efter en förmiddag då jag slet (jo, faktiskt!) med mitt manus som jag hoppas blir bok så småningom. Jag kunde bara inte få till berättelsen så att jag blev nöjd. Hur svårt ska det vara egentligen? Jag har ju en plan, kan jag inte bara följa den då? Tydligen inte … Tur att jag gillar slitet då. Det som får mig att uppskatta flytet mer än jag tror att jag hade gjort om allt kom lekande lätt. Jag undrar om inte slitet också får mig att känna mig … duktig? Som att mitt arbete är mer värt om det inte kommer enkelt? Så löjligt egentligen, eller hur?

Men, som sagt. Jag slet. Ändrade. Tänkte om. Skrev om. Kände mig redig. Men hittade inte rytmen, tonen, flytet. Eller så var det just det jag gjorde? Kämpandet är ju en del i hela flow-cykeln, som jag har skrivit om här förut. Och efter ett tag (ganska långt tag, kändes det om där och då) tror jag minsann att jag hittade rätt. Perfekt timing, för sen kom eftermiddagen och den har jag ägnat åt att leka. Först med världens bästa Stella och hennes pappa och därefter på impro-kursen som började idag. H E R R E G U D så kul jag har haft. Stella, och alla barn i hela världen, är experter på att bara vara. Att ha roligt bara för rolighetens skull. Helt utan annat syfte är att ha just roligt. I stunden.

Dags att sluta göra nytta?

Stunden med Stella på lekplatsen med trehjulingar, koppel på dockor (i brist på hund liksom) och kurragömma var perfekt uppvärmning för kursen. Och kursen? Två timmar med en hjärna som var tvungen att släppa kontrollen och så många galet glada skratt. Helt slut är jag. På ett riktigt härligt sätt. Inte en enda gång (jo, kanske någon gång) har jag tänkt på annat än det jag har haft för mig i stunden.

ha roligt helt utan anledning, stella the grandchild, lekplats — det är inte bara roligt utan väldigt fint och fantastisk att se sitt barn leka med sitt barn. Och att vara med i den leken

Men apropå det här med att ha skoj bara för att ha skoj, det är inte så bara. Det ger livet liv och endorfinerna går bananas och vi får lättare att slappna av och och sova gott och sover vi gott orkar vi mer … Ja, ni fattar ju! Och jag tror alldeles säkert att för mig kommer det att gynna kreativiteten i mitt skrivande. Men!

Bara för att …

Jag tänker gå kursen utan någon som helst annan anledning än att ha kul. Inte vara nyttig. Hälsosam. Eller strategisk på något sätt. Det är inte jätteenkelt vill jag säga. Testa själva! Ja, att träna för att det är kul, inte för att orka eller bli stark eller smal. Att vila utan att tänka på att ni vilar för att orka med livet eller morgondagen utan bara för att det är gôtt! Eller lägga pengar på en kurs, bara för att ha roligt. Inte för att lära nytt, öka kreativiteten eller bli bra på något. Bara för att … Ja, det kanske är dags för mer bara för att? Dags att sluta göra nytta och ha roligt helt utan baktanke. Ja, goddammit!

Ses snart igen. Tills dess: HEJA de (tillsynes) meningslösa skratten och att ha roligt helt utan anledning.
Kram Malin Lundskog

fullmåne, knippla, — Naturen gjorde som den brukar och visste precis vad jag behövde. Kolla bara fullmånen i väntan på färjan hem ikväll!

Roligare en onsdag än en lördag?

Jo men visst är det roligare en onsdag? Att gå ut och äta, ta ett glas vin och göra sådant som kanske är mer lördag, än vardag? Jag vet inte om det är för att det är busigare (ha ha ha, detta är alltså bus på tantmanér) eller bara mer otippat? Ikväll har jag hur som helst träffat Anki, en av de där bästa människorna i livet. Vi skulle ta en fika på stan. Fiket hade stängt och dessutom var vi båda hungrigare än vi trodde så vi gick till Sorrelina istället, en jättemysig italiensk restaurang.

Kanske är det förresten också roligare men onsdag än en lördag för att det inte är knôkat med folk och bordet måste ämnas om max 1:30, för nästa sällskap. Att förgylla en vardagskväll! När man kan sitta kvar och prata i just den mängden av oändlighet som man vill. Och där man kan prata i normal samtalston. Om livet och hela härligheten. En sån kväll hade vi ikväll. Och eftersom Claes skulle hämta upp mig efteråt kunde jag kalasa på ett väldigt gott rödvin. Till den väldigt goda maten.

roligare en onsdag, sorrelina, pasta — Färska pastaknyten fyllda med päron, taleggio och parmesan. Hur gott?

dessert, sorrelina tryffel, roligare en onsdag — alltså! beställde en liten tryffel, fick ett konstverk

Roligare när förväntningarna inte finns

Nej nej nej, man måste inte dricka vin för att förgylla vardagen. Eller helgen. Men jag tror att jag njuter mer av det där glaset en onsdag än en lördag. För att det är just otippat. Och så är det lite (tant-)busigt? Dessutom finns det inga förväntningar på att kvällen ska bli något alldeles extra. Och sen. Det gillar jag. Vardagsfesten slutar innan jag hinner bli skittrött. Ja, kanske därför det är roligare en onsdag än en lördag? Eller så är det jag som är roligare …

Och som vanligt efter att jag har varit borta från ön är jag överlycklig över att komma hem. Särskilt när himlen ovanför färjan till Knippla ser ut såhär:

stjärnhimmel, västkusten — snacka förgylla en vardagskväll!

Ses snart! Tills dess: heja vardagen och dess förmåga att överraska oss!
Kram Malin Lundskog

Med mjuka knän och ett rungande JA!

Igår gjorde jag något som jag inte ens själv hade kunnat gissa att jag skulle göra för bara några veckor sedan. Alltså jag visste inte ens att jag ville göra det. Jag menar: HIPHOP??? Det är väl inget för mig? Jag dansar ju inte. Annat än fuldans och sådan där dans som ungdomarna nu för tiden skrattar åt när de härmar den. Sådan dans som vi dansade på vår tid. Men att jag skulle ta en hiphop-klass är v ä l d i g t otippat. Och utmanande. Men eftersom man tydligen klarar allt, så länge man har mjuka knän och säger ja, så … gjorde jag det.

Twisted feet, hiphop, med mjuka knän — VIKTIGT meddelande på Twisted Feet där vi dansade hiphop. Med mjuka knän!

Inte lika otippat är att jag skulle testa improvisationsteater. Improvisera är litegrann min melodi när det gäller det mesta. Inte för att improvisationsteater inte är läskigt och obekvämt, men det kan inte bli fel. Fördelen med att inte kunna planera eller hinna tänka är just att det inte går att göra fel. Allt är rätt, så länge man säger: J A ! ! ! Ja till allt! Till livet. Lite som att skriva råmanus, utan efterföljande redigering …

som sagt: impro, på nästa viktiga infoskylt på 2Lång där improkursen är.

Hiphop och impro hela våren

Hiphop igår, impro idag. Båda prova på-klasserna inleddes med att en lärare informerade om vikten av att ha mjuka knän och våga säga ja, utan att tänka. Kör bara kör liksom. Underbart! Spännande. Läskigt. Roligt. Svettigt. Och utmanande. Precis som jag vill ha det. Ja, så nu har jag visst anmält mig till både en hiphop-kurs och en improkurs i vår. Hurra! Hjälp! Och samtidigt så värdefullt att göra sådant som tvingar bort hjärnans motstånd i form av tankar att ”så där kan man väl inte göra?” eller ”jag borde göra något strategiskt smartare.”.

Tror inte ni också att det ger livet liv att dels testa nytt, dels säga ja till magkänsla och glädje? Särskilt med mjuka knän …

Ses snart igen, tills dess: HAVE FUN och våga gå ut där och göra det. Så länge ni har mjuka knän, blir allt precis som det ska!
Kram Malin Lundskog

Även det som blir fel blir rätt

Det är inte bara jag som försöker ta det goda med det onda, eller se ljuset i mörkret. Nej, allt började med att jag skulle ta med mig Claes vantar in från bilen igår (vi hade varit och tränat tillsammans, kors i taket!!!). Där stod jag i mina vantar, som jag stickade för att ge till pappa i julklapp men de blev för små. I handen hade jag Claes vantar. De som jag stickade till mig, fast de blev förstora. Som att det var någon meningen med alla fel, eftersom de var så fina ihop. Ja ni fattar : även det som blir fel blir rätt. Hade det inte blivit fel hade Claes kanske aldrig fått ett par stickade vantar av mig. Och jag hade kanske inte fått ett par fina Bohusvantar, jag heller. Pappa hade definitivt inte fått ett par hönsestrikk-vantar med krabba på.

Värdet av en andra chans

även det som blir fel blir rätt, hemmastickade ullvantar, bohusvantar

Visst är de fina? Oavsett färgställning (och felet med mina tummar, som jag inte hittade förrän nu, men det behöver vi inte orda om, ha ha ha). Mönstret till Bohusvantarna är designat av Anna Karin Waller-Samuelsson från Hunnebostrand och mina vantar har jag stickat i tretrådigt ullgarn från Järbo. Garnet till Claes vantar har jag ingen aning om, det var några år sedan jag gjorde dem. Så, här kan vi gå hand i hand med våra vantar. Vi som aldrig skulle bli sådana där som klär oss likadant …

Visst finns det mycket som vi tror att vi gör fel, har otur med eller fattar bra beslut om som i slutändan visar sig vara bästa grejen. Synd att det där första intrycket har fått sådan inverkan på oss att vi tror att vi eller någon annan inte är värd en andra chans. Men det är vi. Det är de. Och det är mina stickade vantar …

Ses snart igen och tills dess: heja andra chansen!
Kram Malin Lundskog