livsglädje

Sportlov på Knippla

Vackret, vädret och viljan att vara utomhus fortsätter. Idag har jag firat sportlov på Knippla i min ensamhet. Och vilken dag jag har haft. Med promenad, hundlek, skidåkning (jo, sant!) och löprunda. Och vet ni vad, det blir extra njutit när jag gör allt det här roligt just för att det är roligt! Utan ett enda mått av prestation och dessutom utan dåligt samvete över att jag borde göra något vettigt. Vad jag nu menar med vettigt? För ärligt talat: vad kan vara mer vettigt än att ha skoj? Inte är det att städa, planera veckan eller tvätta i alla fall …

röddeviga, bleke, sol, snö, västkusten, utsikten — så vackert, så vackert, så vackert

Malin Lundskog, Knippla, glädje, snö, sol

utsikt, vippfyr, knippla, västkusten
sol, snö

Världens (i alla fall Göteborgsregionens) vackraste fotbollsplan gör sig som skidåkningsstadion också, eller hur? Och i år är det inte jag som har spårat. Tack till den som har!

Malin Lundskog, skidåkning, Knippla, snö, sol, västkusten

Och så lufsade vi runt en liten stund, för att Brorsan behövde ut och jag har ju den där runstreaken …

springer spaniel, snö, sol, västkusten — Brorsan i snön

knippla gästhamn, snö, tunn is — Brorsan i snön

Nu är mitt sportlov på Knippla slut för idag. Jag ska sätta mig och förbereda nya ord för säsongsstarten av podden Ordet är mitt, gôtt trött i kroppen och med rosor på kinden. Hur vettigt som helst, eller hur?

Ses snart igen, tills dess: HEJA det vettiga med att ha skoj!
Kram Malin Lundskog

När snön kommer ger jag mig ut på golfbanan

Snön faller, men än så länge faller inte vi med den. Kommer ni ihåg när jag spårade ur och pajade ledband, menisk och korsband? Det gör jag och är inte den tuffaste längdskidåkaren. Det har jag kanske aldrig varit, men ni fattar. Skönt att tant-skapet jag på något sätt befinner mig i har gjort att jag inte bryr så värst mycket om prestation och appearance. Njuter av att stappla runt med längdskidorna och när snön kommer ger jag mig ut på golfbanan. De flesta golfbanor är ju platta och lättåkta. Passar mig perfekt!

I måndags var vi på Hamra, i Kungsbacka och idag har vi åkt på Forsgårdens golfbana. OBS för skryt, men jag är så himla stolt över att jag tog mig an den där knärehaben som jag gjorde. För detta med att vara ute och kasa runt i snö – vilken jädra grej det är! Särskilt när man har en av sina bästisar med sig ut i spåren. Vi förstod efter några varv i måndags att vi eventuellt hade visat alla vilken grej vi tycker att det är. ”Vet inte om ni har tränat benen eller munnen mest”, skrattade en av våra medskidlöpare. Ha ha ha. Härligt på alla sätt och sånt jag vill fylla livet med. Skratt, natur och underbara människor.

När snön kommer ger jag mig ut på golfbanan, hamra, vallda, skidspår — Ni ser ju hur platt och skönt här är. Och spåren duger så himla fint för mig.

När snön kommer ger jag mig ut på golfbanan, hamra, vallda, skidåkning

När snön kommer ger jag mig ut på golfbanan, Malin Lundskog, Hamra, vallda golfklubb, skidåkning

Mer snö, fler golfbanor

Idag åkte vi runt på Forsgårdens golfbana. Ofattbart att vi får uppleva så här mycket vinter. Som när vi var små, då vintrarna kom med snögaranti. Jag ska inte snöa in (he he) på det där med vintrar och snöbrist nu, njuter så mycket jag orkar av det vi har nu men visst ÄR det skrämmande med temperaturökningarna?

Hur som: Det här gottade vi oss med idag. JÄTTE-kallt, JÄTTE-soligt och JÄTTE-mycket folk ute. Som på vilken fjällsemester som helst. Min säsong på golfbanan är när det ligger snö på den.

Forsgården, golfbana, skidspår, snö, sol

Malin Lundskog, Annika Lundskog, skidåkning, Forsgården — Här är vi igen och jag ville ha med det här fotot för att jag älskar att vi har varandra och tycker att vi är fina.

Vad säger ni allihop: njuter ni av snö-livet? Vad gör ni i snön? Njut eller ej, detta är säsongen då jag ger mig ut på golfbanan. vi ses snart igen! Tills dess heja livsnjuteriet, oavsett hur det ser ut.
Kram Malin Lundskog

Känslan av hemstickat!

Jag är ju besatt av att sticka och inför jul stickade jag julklappar åt både höger och vänster. Vantar till pappa, som jag själv fick ta pga för små och sedan nya vantar till pappa, tröja till lilla Stella och en tröja till vårt hundbarnbarn Ruben. Jag trodde att jag skulle hinna med mer, men … inte ens jag som själv stickar inser hur långt tid det faktiskt tar. Men när det väl är klart är jag stolt som ett litet barn som har ritat en fin teckning eller en hund som har nosat rätt på sin matte. Känslan av hemstickat är fenomenal!

Men vet ni vad som är minst lika fenomenalt? Jo, att se någon man älskar bära det man har stickat.

känslan av hemstickat på ett litet barnbarn, Marble sweater — Stella the grandchild i sin julklappströja, Marble sweater från Petite knit.
Just nu helrätt oversize, men så som hon växer är den nog snart en helt vanlig tröja …

känslan av hemstickat, moby sweater, sunday balaclava — Här står Stella på nyårsdagen och vill ut och leka i tröjan hon fick när hon fyllde ett i somras. En Moby sweater, också från Petite Knit. Och balaklavan som jag stickade redan vårvintern 2025 när vi skulle åka skidor (Sunday balaclava, också från Petite Knit)

Hundtröja, vantar och framtidsprojekt

Äntligen är vintern här och alla stickade vantar och mössor och tröjor kommer till användning. Just nu passar vi också lille Ruben, vår ene sons cavalier king charles spaniel. Han är inte lika varm av sig som Brorsan, så han fick en (försenad) julkapp han också. En som jag trodde att jag skulle slänga ihop på en kväll … Två dagar senare kunde han ut o fingå i tröjan.

känslan av hemstickat, hundtröja, pink stripes, cavalier king charles spaniel — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

cavalier king charles spaniel, hundtröja, drops design, pink stripes — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

Och vantarna till pappa? De är stickade efter Anna Bauers mönster ”en helt vanlig vante” som jag har västkust-anpassat till han som har lärt mig (nästan) allt jag kan om havet och segling.

Skulle vilja ha ett par egna, men nu har jag ju evighetsprojektet jag skrev om här och funderar på om jag inte ska sticka en kjol till bröllop vi ska på till våren. Om jag hinner klart tills dess …

Jag bär nämligen också själv med stolthet det jag har stickat. Kanske ska man sticka själv för att verkligen förstå energin, tiden och kärleken som ligger i varenda maska? Även om jag som sagt har en förmåga att underskatta tidsåtgången, så vet jag ju exakt hur mycket kärlek det ligger bakom arbetet. Fint är det! Och vi vet ju alla hur hälsosamt det är med tanthobbies, så jag stickar vidare. Får se vad som blir färdigt först. Om jag inte sätter igång med något nytt projekt mitt i allt annat.

Ses snart igen! Tills dess: heja handarbete och känslan av hemstickat. Och er såklart!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni Petite Knits mönster och vill ni till hundtröjan hittar ni den här: Hundtröja från Drops. Vantmönstret och bårderna med krabba, vågor och ankare är från Anna Bauers böcker om hönsestrik. Dem hittar ni hos Anna här.

Man ångrar aldrig ett bastubad

(Nästan) varje fredag och väldigt många onsdagar går jag till bastun här på Knippla. Då är det öppet för damer och oavsett om det är knôkat eller jag är ensam gör bastun så gott. Nämen, ni vet: man ångrar aldrig ett bastubad. Verkligen aldrig. Oavsett om det är knôkat eller jag är ensam, som ikväll.

man ångra aldrig ett bastubad, knippla, utsikt, — kolla in så fint vår bastu ligger! (alla lampor till vänster i bild är Hyppeln som är upplyst)

man ångrar aldrig ett bastubad, knippla, bastu — … alla var där (en fredag för några veckor sedan)

Det är så mycket med bastun som är alldeles … underbart! Som att all stress bara rinner av mig tillsammans med svettdropparna, att alla blir lika där på lavarna. Och efter att ha lyssnat på podden Vårt underbara liv där min författarkollega och -vän Lisa Bjerre intervjuar bastuexpert (titeln!) Hans Hägglund fattar jag ännu mer varför jag gillar att basta. Känslan av att det gör gott är alldeles rätt.

Vill ni läsa mer om mitt bastande? Här skriver jag om bastumys igår och bouleförlust idag och här om Min nya fredagsvana. Vad vi pratar om ibland kan ni läsa här. och när ni har läst klart tycker jag att ni ska komma hit och basta. Som sagt: man ångrar aldrig ett bastubad!

Ses snart igen, tills dess: HEJA värmen. (Och kylan i det kalla badet.)
Kram Malin Lundskog

Utan spänst och explosivitet, men wow för njutet!

När man springer så långsamt som jag gör nuförtiden hinner man tänka massor. Ibland är till och med tänket det bästa med rundan. Men oftast är det en kombo. Av att använda kroppen, av luften, utsikten och tacksamheten över livet. Idag tänkte jag på hur jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet och ändå njuter. Som fan!

löparglädje, utan spänst och explosivitet, malin lundskog, knippla, runstreak — runstreak dag 162

Livets gång ni vet. Och att acceptera den gången. Jag kan inte säga att jag är lika förstående för mig själv alla dagar veckan. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan skärpa till mig. Ta i lite till. Eller varför inte lite extra vila hjälper. Därför njuter jag extra mycket av dagar som idag. När jag skrattar med mig själv när jag lufsar runt helt utan spänst och explosivitet. Och njuter av så mycket annat. Bara en sådan sak som att jag packade badväskan med varma kläder och uppvärmningsgick till badplatsen där den fick stå och vänta på mig. Snacka om extra njutbart dopp efter löprundan.

Hej och välkommen december!

Vi ses snart igen allihop! Tills dess: heja njutet!
Kram Malin Lundskog

Är det galenskap jag håller på med?

I morse ringde klockan 04.00. Larmet var ställt även 04.05 och 04.10, men det behövdes inte. Jag vet inte hur det är med er, men när jag vet att jag ska upp långt före tuppen sover jag knappt. Förmodligen är jag orolig för att inte vakna. Visst är det knäppt? Hur som helst: när jag väl var uppe drack jag kaffe, skrev mina morgonsidor (mer om dem här) och åkte därefter ner till färjan i ösregn och en föraning av stormen Amy för att åka till Skövde och bokmässan där. Ja, det här får mig att fundera. Är det galenskap jag håller på med?

Galet eller ej: mellanlandade hos Jessika (ni vet Devert, som jag har podden Ordet är mitt tillsammans med) och så körde vi vidare tillsammans. Även om vädret nog satte stopp för många av de som annars hade kommit till bokmässan, så var det en bra dag. Vi sålde böcker, pratade med författarkollegor och bokintresserade och gjorde miniintervjuer för podden.

är det galenskap jag håller på med, malin lundskog, sköb´vde bokmässa, podden ordet är mitt, jessika devert — ser till och med galen ut?

Panelsamtal om det som döljer sig under ytan …

Ja, jag deltog också i panelsamtal under rubriken ”Att skriva om det som döljer sig under ytan”. Spännande ju! Berättade bland annat om den enda sexscenen jag har skrivit och vad som var jobbigast med det … Scenen finns i novellsamlingen De sju dödssynderna som ni kan lyssna på i ljudbokstjänsterna (till exempel här på Storytel), Ja, vi pratade också om att sopa saker under mattan, som är temat i Mariannes mirakel, min debutroman. Och om arvssynd, som jag tar upp i Ett oönskat arv. Spännande samtal med Charlotta Lagerberg, Christer Johansson och Inger Granberg, författare som till skillnad från mig har valt att skriva om sig själva i skönlitterär form.

är det galenskap, skövde bokmässa, panelsamtal

Och en runstreak på det?

Men det var inte slut med galenskaperna där. Jessika körde oss hem i den nu avtagande vinden och när jag väl var hemma på ön igen hade jag ju en sak kvar att göra, efter att ha varit vaken i alldeles för många timmar med alldeles för lite vätska och energi i kroppen: min runstreak. Drog med mig Brorsan ut och sprang i sakta mak exakt till minimigränsen av Sandras och min dagliga sträcka. 1,5 kilometer. Ville inte. Sprang. Ångrar mig inte en enda sekund. Men nu är det godnatt!

Ses snart igen, tills dess: heja galenskapen?
Kram Malin Lundskog

livsglädje

Mer snö, fler golfbanor

Hundtröja, vantar och framtidsprojekt

Panelsamtal om det som döljer sig under ytan …

Och en runstreak på det?

Footer

Malin Lundskog