När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.
Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet
Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?





Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.
Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog