Löparglädje

Är det galenskap jag håller på med?

I morse ringde klockan 04.00. Larmet var ställt även 04.05 och 04.10, men det behövdes inte. Jag vet inte hur det är med er, men när jag vet att jag ska upp långt före tuppen sover jag knappt. Förmodligen är jag orolig för att inte vakna. Visst är det knäppt? Hur som helst: när jag väl var uppe drack jag kaffe, skrev mina morgonsidor (mer om dem här) och åkte därefter ner till färjan i ösregn och en föraning av stormen Amy för att åka till Skövde och bokmässan där. Ja, det här får mig att fundera. Är det galenskap jag håller på med?

Galet eller ej: mellanlandade hos Jessika (ni vet Devert, som jag har podden Ordet är mitt tillsammans med) och så körde vi vidare tillsammans. Även om vädret nog satte stopp för många av de som annars hade kommit till bokmässan, så var det en bra dag. Vi sålde böcker, pratade med författarkollegor och bokintresserade och gjorde miniintervjuer för podden.

är det galenskap jag håller på med, malin lundskog, sköb´vde bokmässa, podden ordet är mitt, jessika devert — ser till och med galen ut?

Panelsamtal om det som döljer sig under ytan …

Ja, jag deltog också i panelsamtal under rubriken ”Att skriva om det som döljer sig under ytan”. Spännande ju! Berättade bland annat om den enda sexscenen jag har skrivit och vad som var jobbigast med det … Scenen finns i novellsamlingen De sju dödssynderna som ni kan lyssna på i ljudbokstjänsterna (till exempel här på Storytel), Ja, vi pratade också om att sopa saker under mattan, som är temat i Mariannes mirakel, min debutroman. Och om arvssynd, som jag tar upp i Ett oönskat arv. Spännande samtal med Charlotta Lagerberg, Christer Johansson och Inger Granberg, författare som till skillnad från mig har valt att skriva om sig själva i skönlitterär form.

är det galenskap, skövde bokmässa, panelsamtal

Och en runstreak på det?

Men det var inte slut med galenskaperna där. Jessika körde oss hem i den nu avtagande vinden och när jag väl var hemma på ön igen hade jag ju en sak kvar att göra, efter att ha varit vaken i alldeles för många timmar med alldeles för lite vätska och energi i kroppen: min runstreak. Drog med mig Brorsan ut och sprang i sakta mak exakt till minimigränsen av Sandras och min dagliga sträcka. 1,5 kilometer. Ville inte. Sprang. Ångrar mig inte en enda sekund. Men nu är det godnatt!

Ses snart igen, tills dess: heja galenskapen?
Kram Malin Lundskog

Det är mycket lättare att ge upp än att fortsätta

För någon vecka sedan pratade jag med Cilla i podden Skriverier med Malin och Cilla. Jag undrade om det finns någon gräns på hur länge man kan skriva utan att bli utgiven (om det är vad man vill alltså)? Kommer jag att sitta och prata i podden när jag är 80 och fortfarande drömma om ett annat förlagsavtal än de jag har? Hur länge orkar man hålla fast vid en dröm egentligen? Vi pratade inte vidare om det i podden, men jag har reflekterat över det själv. Och kommit fram till att det är mycket lättare att ge upp än att fortsätta.

Ja, att fortsätta är ett mycket mer krävande och ett mer aktiv val, än att sluta. Jag hade kunnat sluta skriva för längesedan, om jag hade valt den lätta vägen. Jag hade inte gett mig ut i löparspåren varje dag om jag inte medvetet tänkt tanken på hur gôtt det är, hur bra jag mår, hur nöjd jag är. Alltså, jag hade inte stickat som jag gör heller om jag inte aktivt väljer utmaning och omak för att jag vet att det utvecklar, stärker och om inte leder till några storslagna resultat, så ger det mig ohemult med glädje längs vägen.

sticka tröja, mönsterstickning, det är lättare att ge upp än att fortsätta, shetlandströja — shetlandströjan jag har stickat på i flera år, detta är tredje försöket och nu jäklar!

Resans betydelse för att hålla liv i drömmar

Ja, det kanske är det där som är kärnan till att fortsätta: att ha kul på resan? Och att inte ge upp de gånger man inte hittar njutet, utan minnas de njutiga stunderna, ha tillit till att de kommer igen och också: påminna sig själv om hur skittråkigt det skulle vara utan (i mitt fall) skrivandet, löpningen, stickandet. Ja, det finns mer jag tycker är kul, men det här är nog mina tre viktigaste fortsätt! Även om du behöver redigera, springa långsammare, repa upp. Fortsätt. För, ärligt talat: det bästa kanske inte har hänt än? Och vad gör det egentligen om jag sitter där i 80-årsåldern och poddar om mitt hopp om att få drömmiga förlagsavtal? Något hopp ska man väl ha kvar så länge man kan, om nu hoppet är det allra sista som överger en?

Lyssnar på Håkan, skriver, springer och stickar vidare. För även om det skulle vara mycket lättare att ge upp, så fortsätter jag att låta resan vara mödan värd.

löparglädje, runstreak, malin lundskog, lättare att ge upp än att fortsätta — springet! Mina löpturer fastnar oftare på bild än mina skrivstunder.

Ses snart, tills dess: Heja drömmar som hålls vid liv
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har inte kollat med Cilla om hon är redo att podd med mig i 20-25 år till, men … som sagt: lever på hoppet!

Runstreak och nakendopp

Jag är inte den som säger nej till löpning, så länge det inte handlar om prestation eller resultat. Jag älskar ju att springa. Ut o njuta. Svettas o flåsa. Lufsa. Ja, jag tror att lufsa är det som bäst beskriver min löpning just nu, MEN SKIT I DET! Jag gör det. Varje dag till och med, sedan 68 dagar tillbaka. Sommaren har varit fylld med runstreak och nakendopp och den kombon fortsätter. Tills vidare.

100-dagarsfirandet och den förväntade överraskningen …

Jag streakar tillsammans med Sandra, som kallar vår utmaning för tantstreak (ha ha, tänk om vi hade varit den sortens tantstreakare som springer nakna in på en fotbollsplan!). Idag är första dagen vi sprang tillsammans, annars är det mest hejarop i vår gemensamma chat. Sandra har sprungit i hundra dagar. Ja. Ett hundar dagar i rad. HEJA henne!

100-dagarsfirandet blev en överraskning för oss båda. Av oss båda. Ha ha. Vi skulle (ju!) bada efter löprundan, så jag smög ner till badet innan med handduk, guldglas och bärs. På väg från badet, för att möta Sandra för att springa, möter jag *trumvirvel* Sandra. Som kommer med bubbel och handdukar som överraskningen efter löprundan! Ha ha, great minds osv.

runstreak och nakendopp, knippla, cykel, himmel, hav — min cykel med överraskningsväskan …

Ja, sen sprang vi en kort men naggande go runda med fokus på att fira. Efter badet skålade vi för hundra dagar. För löpningen. Och oss! Fast mest Sandra, just idag.

sandra svensson, runstreak och nakendopp, ankis badplats, knippla — Sandra, efter sin hundrade runda!

löparkläder, guldglas, knippla — hopp i sjön

runstreak och nakendopp, malin lundskog, sandra svensson — skål och hurra!

Bryt i ihop och kom igen

Mina 68 dagar hade kunnat vara 100 dagar i streck idag, men en gubbvad på käringen satte stopp för det sent i våras. Efter rehab och löpvila tog jag nya tag. Värre saker har ju hänt, även om det kändes som tidernas fail när jag var tvungen att avbryta strecken. Det värsta var inte att jag blev skyldig Sandra, tanten som inte ens är 35, en flaska bubbel för att jag bröt. Nej, det värsta var känslan inom mig. Misslyckandet. Jag? Bryta? Alltså, nu skäms jag: jag sprang några dagar med skitont i vaden och trodde att skulle ordna sig … Hur dum får man vara? Och jag ska vara pt och löpcoach? Hade aldrig i hela världen sagt åt en klient att fortsätta, för ”det löser sig säkert.” Särskilt inte till någon i femtiosexårsåldern.

PS. Myrstegsrevolutionen

Kommer ni ihåg min lilla orange bok GLAD FRi STARK? I den skriver jag mycket om myrstegsrevolutionen, alltså det lilla stegets kraft och vitsen med att sätta skamligt låga mål, som en reserv de dagar man inte kan/hinner/orkar, men ändå vill hålla i något som gör en gott. Som till exempel motion. (Men kan också vara sömn, läsa, skriva, meditera osv). Runstreak är ett superexempel på en myrstegsrevolution. Och så länge man inte är som jag och tror att man måste springa snabbare eller längre för var dag så gör det gott.

Nu springer vi vidare, med ett lägsta mål på 1,5 km. Om 32 dagar firar vi förhoppningsvis mina 100 dagar. Undrar vad vi ska överraska varandra med då?

Ses snart igen,

Tills dess: HEJA myrstegsrevoltionen i alla dess former, just nu runstreak och nakendopp för mig.
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, runstreak och nakendopp, knippla

Nu drar jag på nya äventyr. I natt är det dags för hängmattehäng med Agneta och Kerstin.

Kreativiteten kommer när man mest anar det

Det är väl ingen av oss som längre blir förvånade över att de bästa idéerna dyker upp när man rör på kroppen? Eller står i duschen eller kanske utför någon monoton syssla som får oss att vara i stunden? Det borde egentligen inte vara någon överraskning för mig att berättelsen jag började nosa på för några veckor sedan liksom vecklade ut sig framför mig när jag var ute och sprang i morse. Men det var det. Även om kreativiteten kommer när man mest anar det vet man inte vad den kommer med för besked.

skutor, west wind af Göteborg, Hälsö — att stanna till i Hälsö hamn och titta på skutor är mumma för kreativiteten.

Jag trodde nämligen inte att det var så historien skulle börja. Eller att just de karaktärerna skulle bli viktiga i berättelsen. Och ändå blev det så självklart när jag hade lufsat runt Hälsö (grannön) i några kilometer. Så skulle det vara! Och självklart skulle en sådan figur vara med! Självklart skulle berättelsen börja på det viset! Snacka uppenbarelse!

svettiga, törstiga och badsugna tog vi färjan hem igen – för att skriva ner allt som serverades under rundan

kreativiteten kommer när man mest anar det, knippla, vägfärja — samlade tankarna och glodde på det här

Inte för att det betyder att slutversionen ens av råmanuset kommer att vara som det kreativiteten målade upp för mig idag, men nu har jag verkligen något att arbeta utifrån. Och det har jag gjort under eftermiddagen. För ja. Jag skriver. På något nytt. Kan inte låta bli …

Vi ses snart igen! Tills dess: HEJA kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

Hemma!

Som jag skrev igår: det är fint att ha ett hemma att längta till och vara i. Nu är jag det. Hemma! Precis på gränsen mellan igår och idag öppnade jag dörren till mitt hem igen. Och för att vara en ny människa (läs mer om det här) är jag mig väldigt lik. Vaknade ganska tidigt, tog en kaffe och gick sedan ut med Brorsan med saltvattenstvål och badhandduk i högsta hugg. Intet nytt under solen här liksom …

klippor, sommarben, saltvattenstvål, malin lundskog — samma gamla morgonrutiner 🙂

badtrappa, knippla, morgondopp, hemma! — morgondoppet vid det som just nu är min favoritbadtrappa
(mest tack vare enkelt smyga ner och bada naken utan insyn …)

Annars har dagen mest varit en sådan där försöka komma igång efter sommaren-dag. Inte för att sommaren är slut, men en aning av höst i luften är det ändå. Underbart! Och något som också är underbart är att jag har rensat mejlkorgen. Är så ohemult kass på det att jag själv får dåndimpen mellan varven när jag letar efter mejl jag vet att jag har fått och har flera tusen inkomna att leta bland. Jo, det är sant. Flera tusen! Likadant i utkorgen. Men nu är det ordning och reda. För en stund i alla fall … Känner mig faktiskt inte helt hemma med all ordning 😉

Vet ni vad som mer är underbart förresten? Jo, att jag firar dag 50 på min runstreak. Hurra? Att komma in i löparrutinerna igen är också en slags hemkomst för mig. Hur mycket ny människa jag än är, så är löpningen (även om den mer liknar lufs) ju … jag?!

utsikt, hemma! , knippla, utsikt, ljung — utsikt från min femtionde dag i rad i de lufsiga löparspåren

löparglädje, malin lundskog, runstreak — 50!!!

Borta bra osv. Jag är glad och tacksam för både det ena och det andra.
Vi ses snart igen hoppas jag, tills dess: heja hemma, både geografiskt och i känslan.
Kram Malin Lundskog

Därför tränar jag

För ett tag sedan fick jag frågan om varför jag tränar. Mitt spontana svar på den frågan har under de senaste decennierna (ja, ni fattar – vi snackar decennier!) varit att jag måste. Hur ska jag annars orka mitt jobb (som pt, löpcoach och gruppträningsinstruktör)? Ja, sedan har jag lagt till att jag mår bra av det, sover bättre, är gladare, har mer sug på mat än på godis (hej, gottegris här!) och dessutom tycker jag att det är skitkul att träna. Nu tänkte jag till. Och kom fram till att mitt svar är exakt detsamma. Hur ska jag annars orka sitta vid datorn och skriva hela dagarna? Och alla argument jag nyss nämnde. Därför tränar jag.

Egentligen är det kanske ännu viktigare för mig att träna nu, än det var då jag hade min karriär i hälso- och träningsbranschen. Då rörde jag i alla fall på mig i jobbet, även om jag aldrig fokuserade på min egen träning. Men nu? Sitter still. Skriver. Bloggar. Poddar. Redigerar. Och är dessutom i klimakteriet …

Hade jag inte tränat tror jag inte att jag hade orkat sitta så mycket still. Jag hade inte kunnat fokusera och tänka klart. Och dessutom hade jag nog fått ont i både nacke, axlar och rygg. Det kanske jag kommer att få ändå så småningom, men just nu mår både kroppen, knoppen och själen bra och det är jag så tacksam för.

Inte bara bra att träna utan roligt också

Malin Lundskog, löparglädje, springer spaniel, himmel, hav, därför tränar jag — ångrar inte att jag valde löptur istället för tupplur idag, även om backarna var astunga …

Alltså, vilken tur att jag tycker att det är så kul att träna och utmana mig på både gymmet och i löparspåren (även om det fortfarande är skittungt efter året med pajat knä). Även om jag har en känsla av att turen drabbar den väl förberedda. För det är ju inte med glädje jag snörar löparskorna eller blippar kortet in på gymmet varje gång. Men det är tamejtusan med glädje jag lämnar löparspår och gym. Varje gång. Inte för att jag lämnar, utan för att jag blir glad av träning.

Ja, därför tränar jag. Och ni, hur tycker, tänker och känner ni med träning? Nödvändigt ont eller kul? Energigivande eller en alldeles för hög tröskel att ta sig över? Även om jag mest skriver om mitt skrivande och författarskap, mina poddar och livet här på ön Knippla nu för tiden, så finns mina gamla blogginlägg kvar. De om motivation och inspiration. Som det här till exempel: Vi är enastående på att anpassa oss till nya vanor. Jag valde ut det på måfå. Vill ni läsa mer, säk på motivation här på bloggen, så dyker det upp … massor.