morgonpromenad

Förste september

Tända ljus, soluppgång, shorts, morgondopp och förste september. Det är så mycket jag tycker om med september. Som att tända ljus igen. Färgerna där ute. Att det fortfarande är enkelt att vara utomhus (idag ska det bli över 20 grader här) och lugnet. Som lugnet på ön när det istället för hundratals båtar i gästhamnen, ligger en eller två och köerna nerför badstegarna är obefintliga.

Och visst är det lättare att hålla ordning på livet med mer ordning och reda när september kommer? Ja, efter en sommar då i alla fall jag släpper greppet om typ allt. Inte för att jag någonsin har skarp struktur, men ni fattar – eller hur? I morse gick jag upp någon gång innan tuppen och satte igång med mina morgonsidor. Bara det. En sån lyx!

Därefter gick Brorsan och jag vår morgonrunda (han haltar när vi springer, så jag har fått ställa om när det gäller morgonspring) och han tog sig ett morgondopp på stranden. Om han rullade sig i sanden efteråt? Gissa!

Och sist men inte minst innan jag satte mig vid datorn för terminens första skoldag (kreativt skrivande år 2 på både Linnéuniversitet och Umeå universitet), några timmar med manus och inspelning av Skriverier med Malin och Cilla.

Vid badet mötte vi Claes, som gärna sover längre på morgonen, och när vi gick hem efter morgondoppet kom vi på att det är trettiofyra år sedan på dagen som vi förlovade oss. 34! Värt att fira det också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA september!
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Vad är viktigt idag?

Söndagar är en alldeles särskilt bra dag för reflektion tycker jag. Vem har jag varit i veckan och vem vill jag vara nästa vecka? Vad är viktigt idag? Ni vet sådär på riktigt. Inte det som står på att göra-listan, utan kanske mer på att vara-listan. Vad kan jag strunta i att ta med mig in i nästa vecka och vad vill aldrig i hela världen glömma.

Jag tänkte på just det här med vem jag vill vara och vad jag vill känna efter mitt inlägg här på bloggen igår. Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får mig att känna det jag vill känna och i förlängningen också att vara den jag vill vara. Och den jag är? Jomen, jag tror det.

Testade en kort morgonpromenad idag och ja. Till och med den gjorde skillnad (hej Myrstegsrevolutionen!). Jag var till och med så glad av promenaden att jag gick och sjöng för mig själv. Irish rover av någon anledning, med handklapp och allt. Fattar ingenting, men det finns en anledning till att jag tycker om att vara ute i min ensamhet … Ja, mig slipper ni att höra, men vill ni njuta av en härlig version av låten (som handlar om nyfikehet och mod), kommer det här:

vilken version!

Gör det viktiga först så slipper vi ångra oss sen

Jag tror inte att jag kan påminna mig själv för mycket eller ofta om att göra det viktiga först. Vara den jag vill vara och känna det jag vill känna. För med det på plats blir resten piece of cake.

Så med promenadsången i ryggen och frukost till Vinterstudion (damerna på längdskidor va?!) drog jag till gymmet. Där körde jag bland annat torrskidåkning eller vad man nu kan kalla stakmaskinen. Och vips var jag mig själv igen. Ut o njut och svett o flås och lite go musik på det. Gôtt mos för både kropp och knopp och själ och det är väl ändå det som är viktigt på riktigt? För med den känslan är jag är redo att skapa, älska, skratta, inspirera, peppa och göra den skillnad jag är här för. Se upp världen!

vad är viktigt idag, malin lundskog, stakmaskin — tänk att en kort morgonpromenad fick mig hit?!

vad är viktigt idag, stångrodd, nordic wellness hönö, malin lundskog

Vet ni vad det fina med att göra det som är viktigt på riktigt först är? Jo, att vi inte behöver ångra oss sen. Lätt som en plätt, eller vad säger ni? Och kanske var det den insikten som var viktigast av allt idag, även om den inte skiljer sig om allt det där jag tidigare har sagt och skrivit om att göra sånt som är kul med såna som är kul och att prioritera det. Och det gör väl inget om jag kommer fram till samma sak om och om igen. Det kanske snarare är ett tecken på att vara allt mer säker på hur jag vill leva livet?

Ses snart igen. Tills dess: heja oss!
Kram Malin Lundskog

PS. En att vara-lista, vad säger ni om en sån?

PPS. Fler tankar som i det här inlägget hittar ni bland annat här: Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Allt jag lärt mig av mitt möte med en skata.

Allt jag lärt mig av en skata, eller kanske snarare det dramatiska (?) mötet med en skata härom morgonen vill jag berätta för er.

Det hela började med en helt vanlig morgonpromenad. Brorsan och jag skulle ta vår vanliga (och alltid ovanliga eftersom naturen inte är sig lik från ena dagen till den andra, men det är en helt annan historia.) runda runt Knippla. Av någon anledning svängde vi höger istället för vänster utanför trädgården och inledde morgonpromenaden lite annorlunda än vi brukar. Ödet? Jag vet inte, det beror ju på vad man tror om ett sådant. MEN! hade vi inte tagit den vägen hade jag inte lärt mig allt jag lärt mig av en skata …

Den fisksugna skatan …

När vi kom ner till bryggorna som nu börjar bli fulla med hummertinor (eller -kupor som öborna kallar dem) strosade vi runt och skakade lite (väldigt lite) med huvudet åt de som hade lämnat fiskhuvuden (bete) kvar i sina tinor. Det lockar råttor till sig och sådana vill vi inte ha för nära oss …

Kvarlämnat bete lockar uppenbarligen inte bara råttor till sig, utan även skator. Vid en av burarna (Eller tinorna. Eller kuporna) på en av bryggorna blev Brorsan alldeles särskilt till sig och nosade mer än vanligt. Jag såg att det rörde på sig i buren och tänkte råtta direkt (med förhöjd puls och redo att springa). Men det var ingen råtta. I buren satt en förskrämd skata. Förmodligen ännu räddare när en drufsig hund kom och nosade runt den.

allt jag lärt mig av en skata, hummertina, öliv, Malin Lundskog — ser ni den lille skakande skatan?

Allt jag lärt mig om stress

Och nu till allt jag lärt mig av mitt skat-möte. Det där med att stress kan paralysera oss och ger oss tunnelseende, det stämmer! Hade jag varit lugn i den här situationen hade jag böjt mig ner, öppnat buren och släppt ut fågeln- Problem solved och ingen större fuzz om det.

Men nu var jag i någon slags fight-, flight- och freezemode och kunde inte tänka klart. Jag begrep inte hur jag skulle kunna få in handen och dra ut den stackars skatan ur ett hummeranpassat hål, så … jag gjorde ingenting. Tänkte bara ”vad fan ska jag göra?”.

Tills jag mötte en fellow öbo som tog mig i handen och sa att vi släpper ut den såhär … Så öppnade hon buren och med hjälp av en av hennes gåstavar kunde vi putta ut skatan som flög iväg. Fri som en fågel!

Lärdom ett: jag har ingen aning om hur jag reagerar i en stressituation förrän situation är där. Om jag inte har tränat på situationen tidigare alltså. I tanke och/eller handling.

En inte ett dugg stressad Kerstin öppnade lugnt buren och sekunden senare var skatan fri som en fågel!
(Båten i bakgrunden har inget med innehållet i det här blogginlägget att göra)

Det är mänskligt att vilja hjälpa

Nu över till nästa lärdom: det är saligt att hjälpa till. Alltså på riktigt! Det kändes så otroligt fint att hjälpa skatan ur sin fångenskap. Jag förstår att det utifrån kan verka vara en händelse som vilken som helst, men när jag gick igenom min dag för att reflektera över sådant jag är tacksam över (gör varje kväll) så dök skat-händelsen upp. Och jag kände att det här med att hjälpa till, det är bra fint det. Att betyda något för någon och vara en del i en helhet. Wow!

Det fick mig att tänka ännu längre. Om sådant vi har pratat om i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK flera gånger: det är en styrka att kunna och våga be om hjälp. Med den vetskapen i bagaget, att vi mår gott av att hjälpa till, tror jag att vi ska släppa på de där spärrarna. Genom att våga be om hjälp gör vi hjälparen en tjänst. Han eller hon får känna sig betydelsefull och behövd. Får känna känslan av att vara en del i en helhet. Och vet ni vad det är? Jo, det är en himla viktig del av vår existentiella hälsa. Ni vet, den som är en himla viktig del av hälsan i största allmänhet. (Jag har skrivit en hel bloggserie om existentiell hälsa här)

Vi kan alltid lära oss något

Så. Ja. Visst kan vi lära oss något av alla. Men … det kanske var min reflektion av mötet med skatan jag lärde mig något av. Inte skatan själv. Vad tror du?

Hur som helst så är en promenad aldrig ”samma gamla vanliga”, stress kan verkligen få oss att bli osmarta och vi mår gott av att hjälpa till, så våga be om hjälp.

Kan jag hjälpa dig med något just nu?

hur som helst,
vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Andlig styrka är en hälsosam strategi

Andlig styrka är en hälsosam strategi. Ja, för det är en strategi. I alla fall är det vad vi kom fram till under vår sista gemensamma morgonpromenad för säsongen, Annika Andebark och jag. Morgonpromenaderna tar vi på mitt Instagram-konto och du hittar dem på min IGTV. (Förresten promenerade jag inte ens sist, utan satt still på en båt och fiskade.)

Strategier som hjälper oss i kaos

Andlig styrka innebär att vi har strategier som hjälper oss igenom svåra stunder och dessutom känner glädje. Både i och till livet. Vår andliga styrka är en del i vår existentiella hälsa, ni vet den där delen av hälsan som jag har bloggat om en gång i veckan under period nu. Du hittar alla inläggen om existentiell hälsa här.

Som vanligt insåg vi båda att även den här delen av den existentiella hälsan låter som något religiöst. Och som vanligt kom vi fram till att det handlar om mänsklighet. Om mänskliga behov och om vikten av att må gott i själen.

Vår andliga styrka handlar en hel del om trygghet och tillit till att det ordnar sig. Att det inte är någon nytta med att oroa sig, utan istället antingen göra något åt situationen eller vänta och se … Utan panik och hysteri.

Våra morgonsamtal väcker fler tankar till liv, tankar som lever vidare inom mig och eventuellt får sitt utlopp i ett blogginlägg som detta. Och vet ni vad jag har kommit fram till? Jo, att även andlig styra är något vi kan träna på och att bästa tillfället att träna är när det inte krävs någon större styrka … Alltså, när det inte är skarpt läge utan vi i lugn och ro kan reflektera över våra erfarenheter från tidigare kaos och plocka med oss det vidare in i nästa kaos. För det är i kaos vi verkligen behöver den andliga styrkan.

öckeröfärjan, västkusten, Bohuslän, sommar, havet, — *Fiskelycka? He he he … Du vet det där med att det är resan som är medan värd? Gäller här också!*

Strategi för andlig styrka?

Nej, det behöver ju inte vara kaos i omvärlden för att det ska vara kaos. Det kan vara kaos inom oss. Ni vet … som när vi stressar mycket. Då är det lätt att irra runt, vilja hjälpa hela världen och lösa allt på en gång. Eller lägga sig platt på marken och gråta. I de situationerna är det så himla hälsosamt att hitta lugnet. Tilliten. Och ha en strategi som gör oss starka. Ja, som gör att vi litar på oss själva och inte behöver bekräftelse från andra.

Strategin ligger i att använda sig av tidigare erfarenheter och att bygga upp ett lugn hos sig själv som gör att vi inte behöver bekräftelse från omvärlden. Det betyder inte att vi inte behöver omvärlden, för det är klart att vi gör. Vi är ju människor! Men känner vi den här andliga styrkan litar vi på att vi är som vi ska och att vi har förmågan att hantera situationen.

En strategi för att träna upp sin andliga styrka är att träna acceptans och tacksamhet. Långsamhet och reflektion. Meditation. Att vara i och använda naturen. Och att träna regelbundet. Bli medveten om hur man själv fungerar och uppmärksamma alla gånger det har gått bra. Ärligt talat: vi är ju här! Så vi måste ju ha tagit oss igenom en himla massa motgångar. Eller hur?

Jag tror faktiskt att den andliga styrkan ger oss mod. Mod att möta motstånd och mod att vara oss själva. Som vi verkligen är. Vad tror du om det?

Källö-Knippla, västkusten, Bohuslän — kan inte tänka mig bättre förutsättningar för att bygga upp sin andliga stryka än en morgon som denna …

Andlig styrka är en process

Under vårt samtal märkte jag att Annika blev tagen när hon kom fram till att hon inte känner att hon har andlig styrka. Att hon flaxar omkring. Vill lösa allt. Nu! Även det som inte går att lösa, utan behöver accepteras. Och precis som när det gäller all annan form av personlig utveckling är insikten ett sanslöst viktigt första steg. Utan den ser vi ju inte vad vi behöver …

Så: jag hejar på henne som har bestämt sig för att göra något åt det. Jag hejar på dig också, det vet du! Och jag fortsätter att bygga min inre styrka. För det är inte ett projekt som avslutas. Det är en livslång process. Precis som alla annan utveckling. All annan träning. Visst är det spännande?

Dela gärna med dig av dina tankar, det här är ju sådant som kan diskuteras om och om och om igen i samtal som utvecklar, underlättar och uppmärksammar livet som det är.

Förresten: både Annika och jag är sugna på att fortsätta våra promenader. Har du någon önskan om vad vi ska prata om? Nu har vi kört ett existentiellt race några veckor. Vi som bara hade tänkt att prata om morgonpromender. En gång … Så det kan bli?!

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG! (sa ju det)

Kram (jaddå, med nytvättade händer och på avstånd)
//M