personlig utveckling

Femårs-dagbok för reflektion

I början av året skaffade jag mig en femårs-dagbok. Inte så mycket för att minnas vad jag gör, utan mer för att enklare kunna följa min egen utveckling. Jag tänker använda den enbart till mitt skrivande. Hoppas att det blir kul att se tillbaka på till exempel den trettonde februari 2025 om ett år. Undrar vad jag kommer att tänka och känna om dagens ord till exempel. Har de fyra kapitel jag har skrivit och skrivit om idag lett till en ny romanutgivning? Kommer jag att le överseende åt mina våndor, eftersom jag har utvecklats?

femårs-dagbok, reflektion, författare — min femårs-dagbok – snygg matchning med våra väggar, eller hur?

femårs-dagbok, five year diary, reflektion, författare — tänk vad spännande att läsa om det jag gjorde för mitt författarskap för ett, två, tre och fyra år sedan

Ser fram emot att se bakåt

I avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla som kommer ut imorgon pratar Cilla och jag om vikten av reflektion. Bland annat om hur svårt det är att se sin egen utveckling. Cilla behöver påminna mig ungefär stup i kvarten att det inte ens är tio månader sedan min roman Ett oönskat arv kom ut. Själv tror jag att det var evigheters evighet sedan och tycker att det dröjer alldeles för länge mellan mina böcker. Ja, ungefär som den där aha-upplevelsen jag fick på den bubbliga middagen i lördags.

Jag ser fram emot att se tillbaka på dagarna som har gått framöver och förhoppningsvis kommer jag att se någon slags utveckling. Redan nu kikar jag tillbaka på dagarna som har gått hittills i år och det står inte still på skrivfronten om man säger så …

Ja, vi ses ju snart igen såklart. Tills dess: se både bakåt och framåt!
Kram Malin Lundskog

Massa stärkande babbel och en hel del bubbel

I lördags var jag på tjejmiddag (även om jag inte får lov att säga tjej för mina barn, då kan man tydligen tro att jag crashar unga kvinnors middag, ha ha). Men ni fattar vad jag menar? En middag. Med … tjejer från alla öar här ute, massa stärkande babbel och en hel del bubbel. En sån där kväll ni vet, som man kan leva på länge.

massa stärkande babbel, bubbel, cava, cremant, cuvée — en hel del bubbel …

Charlotta, som vi var hos, gav oss Asian fusion som tema för vår medhavda rätt till buffén och en riktning/ett ledord/tänkvärt citat att ta med som samtalstema. Inte för att vi hade behövt något tema för att prata, det gjorde vi utan problem (särskilt efter massa bubbel …). Men wow så spännande det är att få höra andras ledord och dessutom få dela med sig av sina egna och få andra människors reflektion på dem.

Ledord och tänkvärda citat

Min riktning, som inte skiljer så mycket från de senaste årens (läs om 2023 år här t.ex.) handlar om kreativt mod. Jag berättade om det för de andra runt bordet och var inte alls beredd på responsen. Jag menar, det är ju inte konstigt att en författare vill vara kreativ? Och vem vill inte vara modig tänker jag … Men vet ni vad? De andra undrade hur jag inte kunde se mitt eget mod och frågade om vad sjutton jag mer kunde önska när det gäller kreativitet. Ja, de sa massa annat också (sa ju babbel, he he), men det var i samma anda.

Förutom att jag blev själaglad över de de såg hos mig, som själv tydligen missade kom vi fram till framför allt två saker: Dels är det jättesvårt att se sin egen utveckling (räcker upp en hand på ”trodde jag reflekterade massor och har koll på mig själv”). Dels är det svårt att ändra uppfattning om människor man känner väldigt väl.

Alla runt det här bordet i lördags är nya bekantskaper för mig. Jag tror att de ser mig med helt andra ögon än mina barndomsvänner. Jag tror att mina barndomsvänners nya bekantskaper och vänner ser dem med helt andra ögon än jag själv gör. Visst är det spännande?

Tackar min fomo för att jag gick på middagen …

dumpling, massa stärkande samtal, tjejmiddag

Och tänk att jag inte alls kände för att gå på den här middagen. Nu tackar jag min FOMO för att jag gick. Att stävja sin fomo var för övrigt en av de andra tjejernas riktning för året. Och jag förstår henne. Känner av den många gånger, något jag trodde att jag skulle vara over and den med i femtiofemårsåldern. Alltså, jag hade så otroligt roligt. Maten vi åt var galet god. Och man ångrar aldrig tillfällen till massa stärkande babbel, eller hur?

Att ha ett tema för samtalen under en kväll som denna fördjupar verkligen snacket och för min del innebär det att det inte gör ett skvatt att jag inte känner de andra. Jag lär ju känna dem genom att vi alla delar med oss av oss själva. Och visst är vi fler som vill ha innerliga, utvecklande, tänkvärda samtal i våra liv? Som de vi hade när vi pratade om kvinnliga förebilder, som ni kan läsa om här.

Vi ses snart igen, tills dess: sno gärna idén om samtalsämne till nästa middag!
Kram Malin Lundskog

Lev kreativt

Innehåller sponsrad länk till Bokus

När jag skrev romanen Ett oönskat arv tog jag hjälp av Cecilie Östby som lektör/redaktör. Cecilie och jag har träffats i olika skrivarsammanhang och hon är klok som en hel bok. Dessutom själv en duktig författare och, som inte det räcker, väldigt generös. När vi höll på och bollade mitt röriga manus fram och tillbaka fick jag en present av Cecilie: boken Lev Kreativt av Julia Cameron.

Bättre sent än aldrig?

Det här är över två år sedan nu och äntligen är jag redo att ta tag i 12-stegsprogrammet boken bygger på. Fråga mig inte varför jag har dröjt så med det, för det vet jag inte. Det jag vet är att det kändes som att det är dags nu. Bättre sent än aldrig och sent ska syndaren vakna och så vidare. Jag vet att bokens 12-stegsprogram innebär att skriva morgonsidor. Eftersom jag redan skriver (nästan) varje morgon har jag nog tänkt att jag redan är på gång med min kreativa utveckling. Men så fick jag en impuls häromdagen. Eller nej. Ha ha. Jag var tvungen att röja på kontoret eftersom jag ju skaffade ett nytt skrivbord och då dök boken upp igen. Lev kreativt. Den bara låg där och glänste och jag tror nästan att den hoppade upp i händerna på mig. Här hittar du boken på Bokus.

lev kreativt, bok, julia cameron — den här var det som hoppade upp i händerna på mig, efter mer än två år i mitt arbetsrum

Så: nu är det dags. Vem vet – kanske kommer jag förbi blockeringar jag inte vet om att jag har? En sak är säker och det är att en bok och att skriva av sig på morgonen inte kan göra någon skada i alla fall. Snarare tvärtom. Hoppas jag. Jag är taggad som tusan och vill lära mig mer om mig själv och min kreativitet. Kanske för att jag läser kreativt skrivande just nu och är så inne på spåret att utveckla mitt skrivande? Fråga mig om tolv veckor hur det har gått …

lev kreativt, bok, lapptäcke — Kreativitet och skaparglädje all over the place.
Boken och kortet från Cecilie, ligger på ett lapptäcke som min mamma har gjort.

Lev kreativt, inte bara för oss kreatörer

Jag har bara börjat läsa och det som redan står klart för mig är att det här inte bara är en bok för oss som verkar inom så kallade kreativa områden (konst, musik, skrivande). Kreativitet är något för alla och frågar ni mig (det här står inte i boken vad jag vet) – så blir livet mer levande om vi släpper in kreativiteten i det. Eller om det är släpper ut kreativiteten vi redan har inom oss?

Ja, vi får se hur kul jag tycker att det här är om ett tag. Just nu har jag kul med boken i alla fall och det är väl just nu som räknas?

Vi ses snart igen och tills dess: länge leve kreativiteten!
Kram Malin Lundskog

Cecilie hittar ni här på Instagram, om ni blir nyfikna på henne och hennes tjänster. (bli det)

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Sommarpratarna som berör mig

Jag kom inte igång med mitt lyssnande på årets sommarpratare förrän häromdagen. Men åh, vilken start jag fick. Först ut bland sommarpratarna jag har lyssnat på så här långt blev Cecilia Uddén. Därefter tryckte jag igång Vivi Wallin, Ellen Krauss och Johanna Nordström. Och Anna Lindmarker. Jag kunde ha slutat lyssna där, för vem kan beröra mer än de här kvinnorna? Carl Bildt stod sig slätt i alla fall (och fler har jag inte lyssnat på än.)

Mänsklighet och igenkänning

Cecilia Uddén, som ju är mellanösternkorre, pratade mycket om västbanken. Om Israel och Palestina. Hon pratade om människorna där och hur fort det gick för dem (hennes vänner) att från en dag till en annan att börja hata varandra. Hennes historia som reporter är ju jättespännande att höra om och hon flätar in den så fint i det som händer nu. Vi får höra om riskerna hon och hennes kollegor och andra medhjälpare utsätts och utsätter sig för. Och även om hon egentligen inte berättar något om sig själv får man (jag) en känsla av vem hon är. Och den hon är imponerar.

I Vivi Wallins sommarprat får man däremot hänga med rakt in i hennes barndom. Hur hon framstår som den glada, pratsamma, duktiga flickan men döljer all sin oro och sorg över att mamman är sjuk och pappan har lämnat dem. Hon nämner ett övergrepp som i förbifarten och vet? Det räcker så. Vi förstår. Och hon visar på vikten av att inte sluta fråga barn (och vuxna?) hur de mår. Våga vara den tjatiga!

Utanförskap och saknad

Och Ellen Krauss som pratar om att vara udda, känna sig utanför och inte passa in. Jag delar inte Ellens erfarenheter, men känslan hon beskriver. Om utanförskapet. Att vara den som inte är som hon ska. Har vi inte känt så allihop någon gång? Själv var jag den enda (i hela världen om ni hade frågat mig då) som var rödhårig och fräknig och därmed också den enda som var skitful (blev i alla fall inte vald till Lucia, om ni förstår vad jag menar).

Förresten, Ellen Krauss låt The one I love. Har ni hört den? Om inte, gör det. Hennes röst är magisk och jag kan nog inte räkna så långt som till antalet gånger jag har spelat den som ljudkuliss till mitt skrivande.

Johanna Nordström. Alltså. Jag kan fortfarande inte släppa slutet. När hennes pappa, som enligt Johanna inte kan ta en ton rätt, sjunger med i Bright Eyes. För den som hon kallar den vackraste ängeln i himlen. Hennes storebror. En bror hon aldrig har träffat, eftersom han dog innan hon föddes. Och det här fick mig att förstå något om mig själv. Och min längtan och saknad efter min morfar. En morfar jag visserligen har träffat, men inte har något eget minne av. Han dog när jag var tre månader, men har alltid varit närvarande i både min mormors och min mammas saknad. Och dieter fint att en ung kvinna som Johanna kan få mig att inse att jag visst kan sakna någon jag aldrig har känt.

Kämparglöd och styrka

Och så Anna Lindmarker då. Vet ni, jag trodde att mest av allt hon var en sval karriärskvinna. Men åh, vilken värme! Och vilken kämparglöd (jävla gubbar) och styrka (hallå, gifta sig med födslovärkar …). Jag är jätteimpad av henne. Känner med henne och känner igen mig själv i henne. Inte bara för att vi båda gick upp 35+ kilo under graviditeten. Och dessutom spelade hon sanslöst bra musik hela programmet igenom. Så glad att jag valde den långa versionen av programmet.

Radiopratarna förstorar min värld

När jag reflekterade över varför jag var så begeistrad av de fem kvinnornas sommarprat och inte över Bildts (trots hans kompetens och erfarenhet) kom jag på vad det är jag vill ha av ett sommarprat. Och kanske av alla samtal? Jag vill bli berörd, känna igen mig, känna, förstora och förstå mer av min omvärld. Jag vill ha ett sommarprat som lever vidare, leder till samtal och reflektion. Och det lyckades de med med bravur, Uddén, Wallin, Krauss, Nordström och Lindmarker. Och kanske är det så att mycket av det de här kvinnorna pratade om kan bara en kvinna prata om?

Hur som helst: imorgon ska jag lyssna på Sigge Eklund. Har precis återupptagit lyssnandet av Alex och Sigge-podden och tycker att de är både skitroliga och härligt eftertänksamma. Under några sekunder av hybris tänker jag faktiskt ibland att deras podd är en grabb-variant av Vickans och min podd Mitt perfekta liv.

Lyssnar ni på Sommar i P1? Tipsa gärna om några favoriter, för det är inte säkert att jag gör som förra året och ger mig på att lyssna på alla (även om jag glömde skriva om alla, men några hittar ni här).

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA sommarpratarna som berör.
Kram Malin Lundskog

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.