personlig utveckling

Jag bygger hellre broar än murar

Jag bygger hellre broar än murar, både mellan mig och andra och mig och mig själv. Men. Alltså. Ni vet. Känslan när brobygget pågår. Man vet inte riktigt om det är rätt sätt att bygga på. Om komponenterna håller. Eller om det ens är rätt riktning! Men någonstans därinne talar den där magkänslan om att varje litet steg man tar leder åt rätt håll. Och att det är dessutom fan inte är läge att avbryta bygget mitt i, hur gärna man än vill just då.

Rasar bron när man är mitt i bygget, faller man hårt. I alla fall om man har byggt långt, högt och länge … Och nu håller jag på att trassla in mig i det fiffiga med många småbroar och att veta när det är dags att avsluta ett brobygge, men det tar vi en annan gång (eller så läser ni om myrsteg här.) Här och nu handlar det om det både svåra och givande i att bygga broar, jämfört med det enkla och outvecklande med att bygga murar.

broar, bro, Knippla, badplats, västkusten, malin Lundskog — bron till en av öns bästa badplatser, förenar ön med en alldeles perfekt lagom hög hoppklippa. Längre än så behöver än bro inte vara för att göra skillnad.

Wow för broar som förenar

Wow, för känslan när ett brofäste hittar sin plats där på andra sidan och vägen över vadetnuär blir enkel att välja. Beror wow:et på det stora i föreningen av då och nu, här och där, vi och alla möjligheter som gör det? Är det symboliken som gör att jag tamejtusan älskar att färdas över broar (särskilt de över vatten)? Ja, jag gillar broar. Både bildligt och bokstavligt. Och jag bygger mycket hellre broar än murar!

Därför är det enkelt att bygga murar

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att bygga murar? För att stoppa, stänga av och … skydda? Är det därför broar är så mycket mer fascinerande? För att de är mer komplicerade att bygga och för att de leder till något vi inte vet vad det är? Jag menar, en mur liksom? Stapla stenar eller vad som på varandra, tjoffa lite cement emellan, så är du skyddad liksom.

Murbyggandet ligger i våra gener. Vi vill vara trygga. Veta vad vi har. Undvika det som gör oss rädda. Stoppa det okända och skydda oss från faror. Och det är självklart fine att vilja skapa trygghet, men ibland förstorar vi farorna och underskattar oss själva till en grad som gör att murarna blir allt tjockare och sikten till slut obefintlig för det som finns på andra sidan. Bygger vi murar genom att göra som vi alltid har gjort rent av?

Jag bygger hellre broar

Ja, jag bygger alltså hellre broar än murar. Broar stillar min nyfikenhet, frammanar min utveckling och dessutom är ju utsikten mitt på en bro oftast bäst. När bron väl är byggd, är mitt på bron en punkt som gör resan mödan värd, eller hur? När man står där mitt i nuet, med ena foten i då:et och andra i sen:et. Och är.

Vissa broar bygger jag för att nå vidare utåt. Nå nya människor, nya utmaningar och nya platser. Men så har vi de där broarna jag bygger inom mig. De där små aha-broarna när jag lär känna mig själv och förstår vad jag håller på med. Vem jag är just nu. De som byggs genom reflektion, skrivande och meditation. Och genom mina promenader. På klippor, längs stränder och … över broar?

Och nu kanske ni tror att jag har filosoferat över det här med broar än längre tid, men så är icke fallet. Jag kom att tänka på det idag! När jag fick upp bilden ovan i min filmrulle på telefonen och jag dessutom ska skapa frågeformulär till kvällens quiz på Den Glade Knoden. Där en av frågorna handlar om *trumvirvel* Just det: broar!

Smile at the Obstacle, for it is a Bridge
Medusa

För övrigt finns det broar vi behöver bränna också, men elden från dem lyser väl upp vår fortsatta resa?

Over and out om broar och murar för nu. Vad säger ni? Broar eller murar? Eller både och …

HEJA HEJA ER!
Varma kram från Malin

Alla känslorna på en och samma gång

Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!

Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?

alla känslorna på en och samma gång, Malin Lundskog, Knippla, bro, Ankis badplats, västkusten — Det symboliska med broar … hur viktiga de är. Mellan oss. Inom oss. Mellan känslor.

Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?

Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.

Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?

”Var inte ledsen”

Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?

Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.

Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.

Alla känslorna på en och samma gång?

Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?

Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?

Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.

Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!

Alla känslorna på en och samma gång, sara lidman, citat — fler kloka ord av Sara Lidman

Mer?

Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.

Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.

Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂

Stor, varm kram från
Malin Lundskog

Misstagen vi gör när vi känner oss överväldigade

Misstagen vi gör när vi känner oss överväldigade och tipsen på hur du kommer bort från känslan kommer här. Inte för att jag brukar fokusera på misstag. Eller förresten: jag tycker ju inte ens att det finns misstag. Bara tagna missar …

Men hur som helst, så här gör många av oss när vi känner oss överväldigade och det hjälper oss inte ett dugg på vägen bort från den känslan. Kanske till och med tvärtom?! Jepp, det handlar om självsabotage! Kolla här:

Jag vet vad jag behöver göra, men jag har helt enkelt inte tiiiiid.

Visst är vi många som känner igen oss i att vi vet precis vad vi behöver göra, men när den där känslan av överväldigande kommer över oss då har vi helt enkelt inte tid att göra det som är bäst.

De flesta av oss vet till exempel att vi mår bäst om vi sover och vilar tillräckligt, om vi tar den där massagen mot en värkande rygg eller träffar våra vänner för att känna gemenskap och glädje. Men hallå?! Hur ska vi hinna när vi har så mycket?

Jag vet att ingen av oss är osmarta eller galet lata. Och jag vet att vi vill göra vårt bästa, men ibland kanske vårt bästa är på en annan nivå? Istället för att sova perfekt antal timmar, hitta bästa massören eller ordna middag för våra vänner kanske vi skulle kunna mikropausa, välja den massör som har nästa lediga tid och ta en promenad med vännen som bor närmst.

Exakt: det lilla stegets kraft! Myrstegsrevolutionen! De där små stegen som vi mäktar med att ta. De gör skillnad. De hjälper oss att få ändan ur vagnen. Att göra något. Att inte gå runt och tycka att vi borde … För borde och måste, det har vi väl bestämt, är två jävla as som inte är bjudna på vårt kalas???

borde och måste, brodera ut texten — Älskar det här från Brodera ut texten. Följ henne på Instagram för mängder med smarta korsstygn och andra broderier.
Fotot har jag lånat från Brodera ut texten.

Jag har så mycket att jag bara vill stänga av allt!

Tankarna irrar runt i huvudet och oron poppar i bröstet (eller är det i magen?) och när vi har den där stunden över vill vi helst släppa allt. Blockera tankar och distrahera dem genom TV, poddar eller musik.

Men kan det vara så att när vi tänker på ”att tänka” så avser vi de fokuserade tankarna. De som kräver energi av oss. Och glömmer bort vårt undermedvetna? Det som tänker gratis. Som inte kräver något annat än tomma stunder, utan påfyllnad av TV, poddar, musik.

För, hör på det här: när vi gör ingenting, när vi kanske tar den där promenaden utan lurar i öronen, när vi sitter och glor på en stubbe utan fingrarna skrollande på telefonen då händer det grejer! När vi inte försöker hindra våra tankar att fara runt lite som de vill. Komma och gå som tonåringar och unga vuxna i huset. då jäklar kommer lösningarna till oss. Då krymper problem och det som överväldigar blir inte så väldigt längre.

Visst låter det smart? Och egentligen så himla enkelt, eller hur? Du kanske redan nu vet när ditt undermedvetna jobbar bäst? Dela gärna med dig i så fall. Mitt funkar både under promenader, trädgårdsfixande, städning, löprundor och under meditationer. Bland annat …

typiskt fint tillfälle att låta tankarna jobba utan att jag tänker på dem …
morgonpromenaden idag, den sjuttonde december 2021

Att känna sig överväldigad är en svaghet.

Jo, även om du inte tycker det så tror många att känslan av överväldigande är en svaghet. Men ärligt talat: vem sjutton har inte känt känslan? Och vem sjutton tror att det hjälper att hitta på att det är en svaghet?

Tror vi på att känslan av överväldigande är en svaghet blir vi självkritiska och trycker ner oss själva och det som händer när vi trycker ner oss själva är att vi tenderar att skjuta upp att göra något åt det som överväldigar. Uppgiften blir … överväldigande och det är ju gôrpinsamt att inte kunna hantera den, så det kanske inte är någon idé att jag försöker. Men jag borde … Och så vidare.

Eller så reagerar vi med att vilja göra det som överväldigar så perfekt att det blir i princip omöjligt. Perfektionisten ni vet. Alltså!

Hur gör vi den här tagna missen till en framgångssaga då? Jo, vi snackar snällt med oss själva. Vi berättar för oss att vi är starka. Vi ser tillbaka på alla de gånger vi har tagit oss igenom något som har känt omöjligt. Ja, till och med överväldigande!

Men vaddå, det är väl inte fel att tänka igenom något. Ordentligt?

När vi blir stressade, som vi blir när vi blir överväldigade, drar vi ofta våra styrkor till sin spets. Du som är tankfull går till att övertänka (säger man så på svenska?), du som har stor självtillit kan bli kontrollfreak och tycka att det är bäst att du gör allting själv, du som är noggrann kan bli en onödigt petig perfektionist och så vidare.

Läs gärna mina inlägg om självsabotörer, eller hela boken Skapa ditt drömliv, för att ta reda hur du är bäst på att sabotera för dig själv och fråga dig när de där stunderna av överväldigande kommer över dig: Behöver jag min tankfullhet/självtillit/noggrannhet (eller vilken styrka du nu besitter) just nu? Låt den styrkan chilla annars, så att den sabbar för dig. För det är klart att det inte är fel att tänka igenom något. Men det finns gränser, eller hur?

Jo, jag kramar de jag tycker om. Bara inte just nu …

Misstagen vi gör, Malin Lundskog, självsabotage, var snäll, hälsa kram — mina söner för några år sedan får symbolisera det här med kramar.
Älskar bilden när lillebror säger hejdå till storebror som ska på äventyr i USA

När vi känner den där känslan av överväldigande har vi oftast inte samma känslomässiga energi och generositet vi har annars. Kramen vi ger vår partner eller andra vi har omkring oss (mind you, corona osv) blir inte så innerlig som den brukar. Men det märks knappt.

Vi tror helt enkelt inte att vi har tid för känslor, men vad det i själva verket gör är ju att vi inte heller fyller på med den kärlek vi brukar få. Och blir tomma. Omgivningen lägger ofta märke till det här innan vi gör det skövla och kräver uppmärksamhet på alla möjliga irriterande sätt. Som att trotsa (barn?) eller argumentera om oväsentligheter (partner?) och så är den negativa spiralen igång.

Som för så mycket annat som har med hälsan att göra är det fint om vi vet vad och vilka vi verkligen vill och behöver ha omkring oss när det stormar. Vad vi vill göra med dem. Gör det. Med dem. Även när det är alldeles för mycket omkring dig. Det hjälper dig att inte ta tag i de där missarna. Lovar!

Misstagen vi gör och våra mönster

Kort och gott: lär känna dina mönster, var snäll mot dig själv och kom ihåg att myrstegsrevolutionen är ett vinnande koncept i längden. Mer om myrstegsrevolutionen hittar du bland annat här och i min bok GLAD FRi STARK

Ses snart igen!
Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarerna sålänge.
Stor varm kram (på avstånd och med nytvättade händer) Malin Lundskog

Ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag

Ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag. Över livet, mig själv, människor, beteenden, behov, känslor och egentligen över allt. Mitt skönlitterära skrivande är alltså inte bara kreativitet och hitta på och framåtskridande. Det är knökfullt av tillbakablickar, insikter och nyfikenhet på både mig själv och alla andra. Varför gör vi som vi gör? Vad ligger bakom ilska eller glädje? Hur beter vi oss, vad säger vi och hur säger vi något när vi är arga eller glada. Lugna eller oroliga.

Speglingen kom som en glad överraskning

Jag är en sucker för kreativitet. Älskar att hitta på och skapa liv både i och för mina karaktärer. Ja, för att inte tala om att drömma om mitt eget liv. Visionera och manifestera om framtiden. Jag har faktiskt inte tänkt på det förrän nu, när jag skriver det här inlägget: all kreativitet som bubblar på insidan är inget annat än reflektioner?

Vet inte om det makes sense (ge mig gärna svenska ord på det uttrycket!), men ju mer jag släpper fram tankar och vågar följa mina infall och nycker i fantasin, desto mer reflekterar jag över hur allt hänger ihop. Vad jag har med hela alltet att göra. Ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag och den speglingen kom som en glad överraskning för mig. Skrivandet av en skönlitterär roman har gjort mig ännu mer intresserad av oss människor. Våra beteenden. Normer och våra nedärvda mönster från långt långt tillbaka.

Skriva roman = personlig utveckling?

Jag har skrivit varje morgon i några år nu (läs mer om min morgonrutin här). Skrivit om mig och mitt liv. Skrivit mina drömmar, mina tankar och mina känslor.

Min morgonrutin att skriva har varit en medveten väg på min personliga utvecklingsresa (den som aldrig tar slut?), men vet ni vad: jag hade ingen aning om att mitt romanskrivande också skulle bli ett utvecklande äventyr inom mig själv. Snacka bonuseffekt?!

Min relationsroman kommer ut hösten 2021

Vet ni vad jag tror? Jo, att det är medvetenheten om att skrivandet dels är en enda stor reflektionsresa och att jag genom att skriva (och reflektera!) lär mig så ofantligt mycket om både mig själv och andra. Är det därför det är så ofantligt stort att mitt arbete blir en bok? En relationsroman som kommer ut hösten 2021 (!!!). Vad tror ni?

Vill ni läsa mer om romanen om Marianne och hennes döttrar, stay tuned här på bloggen eller i podden Skriverier med Malin och Cilla! Och häng gärna med mig över till @malin lundskog på Instagram eller min sida på Facebook. Eller båda?

Ses snart igen, hoppas jag!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (ja, på avstånd och med nytvättade händer) Malin Lundskog

Så här mår jag bra och är den jag vill vara 2021

Så här mår jag bra 2021. Och gör bra. Är bra! Och ärligt talat: det här känns riktigt gôtt att skriva! Så som det ska när man stakar ut sitt liv och samtidigt finns kvar i nuet.

Mina tankar om året som just har börjat fyller mig med värme. Vilket år! 2021 handlar om vad jag vill känna. Och vem jag vill vara. Nej, jag är inget fan av nyårslöften och har inga direkt mätbara mål. Men det här fyller mig med värme och en vilja att leva livet medan det pågår:

Så här mår jag bra 2021, Malin Lundskog, mindset, nyårslöfte, hälsa, manifest

Mitt manifest 2021

Där har ni det: ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag”. Inga konstigheter egentligen, vem sjutton mår inte bra av att vara sann, kraftfull och nyfiken? Exakt. Typ ingen. Men, i år vill jag uppmärksamma det här hos mig själv. Jag har kommit på att när jag är sann, kraftfull och nyfiken då både mår jag bäst och gör dessutom bäst. Gör mest för dem omkring mig, oavsett om det handlar om min familj, mina vänner, mina kunder, er bloggläsare, mina samarbetspartners och … alla andra jag på något sätt kommer i kontakt med. ”Jag är mitt sanna, kraftfulla och nyfikna jag.” Mitt manifest 2021!

Så här mår jag bra 20201

Orden, känslorna och egenskaperna som jag vill ha med mig och utveckla under året är en filtrering och rensning av allt som damp ner i mig när jag reflekterade och mediterade för någon vecka sedan. När jag var klar med min sittning (som innehöll både en långsam vandring i bergen, en löprunda, en sittande meditation och en liggande avslappning och säkert några koppar kaffe och anteckningar och samtal också) hade jag sann, trygg, glad, fri, stark, kreativ, kraftfull, kompetent, nyfiken med på det som var en fullklottrad sida i min anteckningsbok. Och ja bah! Nä! Lägg av! Allt det där kommer jag inte att komma ihåg.

Så jag städade. Och kom fram till att att sann, kraftfull och nyfiken är tre ord som härbärgerar de andra orden. Och att det i slutändan handlade om att de får mig att känna det jag vill känna för att må bra. För mår jag bra, då både är och gör jag bra. Mår jag bra är jag den och där jag ska vara.

Det här känner jag när jag är sann, kraftfull och nyfiken:

När jag mår bra är jag sann, kraftfull och nyfiken och då känner jag mig genuin, generös, trygg, glad, fri, stark, kreativ, energifylld, härlig, lycklig, rik, öppen, framgångsrik, fantastisk, givmild, kärleksfull och redo.

Ja, som sagt. Känslor. De är jag i hela tiden, men fattar ni vilken fördel när man kan prioritera vilka känslor man vill ska vara ledande i ens liv? Och vilken acceptans man känner när man är i alla de där känslorna man inte är lika sugen på?

I förlängningen handlar 2021 om vad jag vill bidra med här i världen. Jag tror att vi är här av en (eller flera) anledningar allihop. Vi finns för att göra skillnad, i stort som smått. Alla behövs. Och oavsett om vi sätter mätbara mål, har nyårslöften, väljer årets ord eller kör den kanske lite flummigare varianten som jag gör så är jag säker på att vi är här för att göra skillnad. Inte bara för oss själva utan för dem omkring oss. Vara och göra det som är gott för både andra och oss själva. Låter det rimligt tycker ni?

Så här mår jag bra 2021. Och gör bra. Är bra! Och ärligt talat: det här känns riktigt gôtt att skriva! Så som det ska när man stakar ut sitt liv — den där vandringen i bergen med utsikt över solnedgången och insikt om 2021 …

Hur gör ni?

Hur gör ni? Har ni några löften, ord eller annat som en nystart när det nya året börjar?

Förra året valde jag ord som skulle följa med mig genom året. Du kan läsa om Mitt 2020 om jag ska tro mig själv här. På ett eller annat sätt följde orden med mig! Jag återkommer med en tillbakablick om hur det gick. Dessutom tänker jag skriva om hur jag gör för att vara sann, kraftfull och nyfiken. Ja, för att må bra alltså, he he. Inga konstigheter som sagt, men hoppsan sa vad det enkla kan behöva tränas in och medvetandegöras!

Vill ni hänga med mig när jag gör och är sann, kraftfull och nyfiken? Det kan bli en jäkla resa!

Hoppas allt är fint med dig och dem omkring dig. Du vet väl att jag hejar på dig! HEJA DIG!
Ses snart igen!
Kram Malin Lundskog

En vandring på Hisingen för både kropp och själ

En vandring på Hisingen gjorde susen för både kropp och själ idag. Ja, sådär som vandringar gör ni vet. Herregud vad det finns mycket att upptäcka i närområdet. Alltså, både det på insidan och det på utsidan.

Ska vi börja på utsidan? För ärligt talat, jag är både född och uppvuxen i Göteborg men Hisingen är en ganska så vit fläck på min karta. Därför var det himla kul att upptäcka ett alldeles väldigt vackert naturreservat idag!

Sillviks naturreservat

Tillsammans med en av mina allra bästa människor och våra hundar traskade jag runt i naturreservatet hela förmiddagen. Det gick både på stigar nära vattnet, in i skogen (Göteborgsskogen that is, vet att mina värmländska läsare undrar om jag skojar när jag säger skog här …), över skalbankar, genom koloniområden och upp i bergen.

Sillviks naturreservat, Springer spaniel, vandring, Göteborg — på väg ut på en skalbank, där det tydligen växer ovanliga av växter.

Hällmålning

Tänk ändå, att vi kan lära oss saker hela tiden? Vi pratade om det, att vi trots att vi är fullärda får plats mer. Och ja, vi är mer ödmjuka än det kanske låter, för med fullärda menar vi inte att vi kan allt. Vi menar att vi behöver tömma ut något för att få plats med mer, he he. Så det där med att vi blir glömska när vi lir äldre kanske inte stämmer? Det är bara det att vi inte får plats med mer och att det är svårt att välja vad vi ska rensa bort. Som med prylar man har samlat på sig …

Varken min kompis eller jag hade till exempel någon aning om att vi skulle gå rätt på en hällmålning. Eller att hällmålning är något helt annat än hällristning. Eller för den delen, att det bara finns nio platser med hällmålningar i Sverige. Vad man vet alltså …

visst är det coolt? minst 3000 år gammal …
mer info för dig som vill veta mer

Samtalen under en vandring

Jag hoppas så himla mycket att det här med att ses utomhus, inte bara ta en snabb promenad, utan faktiskt ta sig tid att umgås kommer att leva kvar även efter Corona. Om det nu finns något efter? Men ni fattar …

Det ger en extra dimension till samtalen, att vara i rörelse. Utomhus. Kombinationen av att vara i naturen (med naturen?) och av att vara i rörelse gör magiska saker med oss. Eller med mig? Får mig att vilja komma djupare i samtalet. Lära mer. Lära känna mer. Både mig och den jag pratar med.

Det är som att naturen klar av oss de roller vi eventuellt har tagit på oss. Och genom att vi går bredvid varandra blir vi så jämlika som två människor bara kan bli. Det är lika nära till det sårbara som till allt annat och acceptansen finns i varenda löv och vartenda kvitter. Vandringar är som gjorda för att lära känna sig själv. Genom tankar och genom samtal, både de om då och nu och sen. Om glädje, sorg, ilska och eufori. Och allt däremellan. Jag tror fanimej att vandringar är medicin, även för den som inte är sjuk …

Sillviks naturreservat, Lilleby, Hisingen, Göteborg, vandring — höstfärger alltså!

kolonistugor, vandring, Lilleby, Sillvik — Kolonistugor!

på vandring i Sillviks naturreservat, Göteborg — Så nära havet vi kan. I alla lägen …

Och sist men inte minst

Här satte vi oss inte, men hade jag varit tomten hade jag lätt tagit plats. Tänk att ha en egen skylt på en bänk?!

vila, återhämtning, bänk, Sillviks naturreservat, Göteborg — Så mycket wow för den här bänken som är gjord för en äldre man, tomten och en äldre kvinna (kan ni se skyltarna?)

Just det. Sist men inte minst: picknicken! Hur gôtt det än är att röra på sig så är den där stunden med äggmacka och kaffe ungefär hur värdefull som helst. Ja man måste ju inte ha äggmacka. Eller kaffe … Men det är en favorit hos mig.

Precis som att starta tidigt är. För när vi var på väg hem efter några timmar var det väldigt mycket folk ute och rörde på sig. Många som cyklade. Härligt! Alla ska med på #utonjut!

en vandring på Hisingen med picknick, Malin Lundskog — minst lika viktig som själva vandringen: äggmacka och kaffe som det är dags för här!

Vandringsleder i ditt närområde

Varför valde vi att gå just här? För att det ligger ungefär mitt emellan oss, för att vi båda inser att det är ganska galet att veta så lite om sitt närområde och för att jag igår googlade på ”vandring naturreservat Göteborg” och då dök det upp. Här kan du läsa mer och hitta till Sillviks naturreservat, för det är värt ett besök om du är i Göteborgstrakten. Jag kommer absolut att komma tillbaka (blev väldigt springsugen!).

Vi startade vid Lillebybadets parkering, gick ner till Lillebybadet och tog sedan söderut. Det såg fantastiskt ut att gå norrut också, även om jag inte har någon koll på hur stort/långt det är ditåt.

Svårare än så behöver vi inte göra det för oss och jag tror att vi har så himla mycket att upptäcka jättenära oss själva och genom att upptäcka nytt på utsidan upptäcker vi också nytt på insidan. Den fysiska rörelsen framåt gör att vår mentala rörelse går i samma riktning, knutar löser upp sig och både vita och svarta fläckar får färg.

Men, vet ni?! Jag skriver om det här bara för att det är nytt för mig. Jag har ju mängder med områden jag har gått och sprungit i till vardags, som kanske är kul för er att veta mer om? De handlar ju om mina trakter i första hand, men … om ni vill ha fler tips på vandringsleder eller promenadsträckor i Göteborgsområdet eller på någon av Öckeröarna så har jag ju mer att komma med. Skulle det vara kul? Säg till så kör jag en bloggserie med vandringar.

Länkar till fler vandringar

Jag kanske gör det ändå, he he … Jag har ju gjort det förr. Som här: Vandring i vacker natur gör underverk för hälsan och här: Skärgårdsleden är ett hett hemestertips. Dessutom lite extra pepp för att röra på dig utomhus, för dig som vill ha det Därför är utomhus och rörelseglädje en oslagbar kombo

Tack för idag Nina, hälsa lille Sigge!
Och som vanligt: tack för sällskapet Brorsan!

Ses snart här igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog