personlig utveckling

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Claes och malin Lundskog, hike, sagres — och ett av de sällsynta tillfällena då Claes är med på selfie – tillsammans.

Plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023

Är ni också i reflektion över året som har gått-mood så här års? Jag har inte varit det och undrat om jag bara ska låta det rulla på. Nytt år blir det ju oavsett, menar jag. Men. Så idag kom det över mig. Eller snarare växte fram inom mig. Ja, plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023. Vad sjutton har hänt under året egentligen? Vad har jag lärt mig? Vilka vägar har jag valt? Vilka dörrar har jag stängt och vad jag är tacksam över?

Nog för att jag är mycket för framåtskridande, drömmar och visioner framåt, men utan reflektion bakåt vet jag ju inte vad som har funkat, vad jag vill ändra på och var jag är. Jag vet inte ens vem jag är, om jag inte reflekterar över det, eller hur? Och visst är det spännande att utforska vad man håller på med och vem man är? För att inte tala om vem man vill vara. På riktigt.

plötsligt vaknade nyfikenheten, röddeviga, knippla, dimma, bohuslän, västkusten — typiskt bra reflektionsväder under morgonpromenaden också

hopptorn, knippla, badplats, dimma, västkusten — … även ett typiskt bra badväder idag

En reflektion över 2023

Det spelar ingen roll att jag har min dagliga morgonrutin med klargörande skrivstund och meditation eller att jag firar de små framstegen i stunden. När jag blickar tillbaka på ett helt år får jag ett helt annat perspektiv och kanske kan se samband och mönster. Är vägarna jag valde i stunden fortfarande rätt? Ska dörrarna jag stängde fortfarande vara stängda? Hur vill jag fortsätta att utvecklas och vad vill jag bidra med?

plötsligt vaknade nyfikenheten på 2023, morgonmeditation, julgran, skriva — Och det var här nyfikenheten på 2023 vaknade i morse. Vid den barrande granen …

De här frågorna har på ett stökigt och ganska snurrigt sätt hängt med mig idag och jag ser fram emot att sätta mig ner och skriva av mig snurret. Det var i morse under mitt morgonskrivande som nyfikenheten på 2023 vaknade och en aning om vad mina ledord ska kretsa kring nästa år. (Årets ledord kan ni läsa mer om här). Ska bara sticka färdigt de där julklapparna först, he he.

Jag är inte bara nyfiken på mitt 2023 och vad jag vill 2024, jag är nyfiken på er såklart. Tänkte ni tillbaka på året som har gått innan ni tänker framåt på året som kommer? Eller låter ni det bli som det blir och glömmer det som har varit? Alla sätt är bra, så länge vi är tillfreds och mår gott av dem. Ja, så tycker jag. Berätta gärna vad ni tycker.

Och här ses vi igen, innan 2024 är här. Herregud, det är inte ens julafton än. Tills vi ses HEJA reflektionen och utvecklingen.
Kram Malin Lundskog

Jodå, jag återkommer med vad jag kommer fram till om 2023. Det kan ju bli kul …

Ny episod av Mitt perfekta liv 21

En ny episod av podden Mitt perfekta liv är ute och Viktoria har världens bästa metod för fästingkontroll och jag funderar på att börja röka (cigarill?). Förutom det pratar jag som en nyfrälst om de viktiga samtalen, som jag vill ha mer av i livet och Viktoria laddar för nya möten med frågor om pengar.

Häng med på ett gôtt snack om goa samtal och om att våga vara den som tar första steget. Allt på resan som är som livet, ett utforskande om vad som är viktigt och perfekt. Go lyssning.

Mer om podden hittar ni till exempel här.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Lektörsutlåtandet, livesändningen och lekfulla träningen

Lektörsutlåtandet som jag har väntat på, damp ner i min inkorg fredags. Just som jag satt och skrev på ett (av totalt tre) manus jag håller på med just nu. Jag såg att det kom, men jag tänkte att jag skulle vara ståndaktig och fortsätta skriva så länge jag hade planerat. Men … jag lyssnade inte på mitt huvud. Känslorna tog över och jag öppnade det där mailet. Pirrig i magen, förväntansfull och så BAM. Gick luften ur mig. Helt i onödan det inser jag nu, när det har gått några dagar. Men där och da. Aj! Jag hade i min enfald (och anfall av hybris) trott att nu minsann är det här en färdig berättelse. Men. Jag har mycket kvar att jobba med.

soluppgång, västkusten, Knippla — när jag fokuserar på fel saker, glömmer jag av att även sådana dagar går solen upp

Jag fokuserade på helt fel saker

När jag läste lektörsutlåtandet missade jag de där ”åh, vad manuset har utvecklats” och ”så bra att du har strukit karaktärerna …”. Jag såg bara ”det är fortfarande jobb kvar” och ”det här känns konstigt”. Ja, ni fattar. Helvetes jävla skit! Allt det där om att jag skriver för att det är kul (som ni kan läsa om här) och att fokusera på det som utvecklar var som bortblåst. Istället funderade jag på vad sjutton jag ska göra nu. Vad ska jag jobba med? Hur sjutton kunde jag tro att jag skulle blir författare?

Ja, sen gnällde jag lite inför några stackare som står mig nära, tog några djupa andetag och insåg att det här är exakt vad jag behöver för att utvecklas. Ett så noggrant och kunnigt utlåtande från en lektör kommer inte för att jag ska slänga mina drömmar i papperkorgen. Ett lektörsutlåtande som detta är snarare en gåva från ovan (eller vad sådana där gåvor nu kommer ifrån) och lär mig massor, utvecklar berättelsen och tar mig inte bara ett myrsteg närmare ett riktigt, riktigt bra manus, utan snarare ett jättekliv. Och inte bara det här manuset förresten. Nej, jag tror till och med att jag lär mig så mycket av utlåtandet att det ger mig större trygghet (och kunskap!) som författare. Om jag använder gåvan på rätt sätt alltså och det hoppas (och tror) jag att jag gör.

Pust! Kanske gör det ändå ont när knoppar brister …

Gott & blandat var det ju

Det är söndag och det här är alltså egentligen ett gott&blandat-inlägg. Kanske egentligen räcker med det där lektörsutlåtanden som var både gott & blandat, men det har ju hänt lite mer. Eller mycket?

Poddinspelning

Cilla och jag har till exempel börjat köra våra inspelningar av podden Skriverier med Malin och Cilla live, på Instagram. Eller … Vi har gjort det en gång, men vi hade så kul att vi kommer att fortsätta med det. Tisdagen den tjugoåttonde februari kl 14 är det dags igen. Då hittar ni oss på min Instagram.

Vickan och jag har spelat in avsnittet till Mitt perfekta liv som kommer på fredag. Oh my! Vi snackar skam så jag nästan skäms. Nä, det gör jag inte. Men det är ett oerhört spännande ämne att prata om. Kom ihåg att lyssna om ni också tycker det.

Mycket podd har det varit i veckan hur som helst och det är också hur kul som helst.

Företagsutveckling

Jag har signat upp mig på kurs för att utveckla mitt företagande. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag är ju mitt i någon slags förflyttning. Från början drev jag företag inom enbart fysisk träning och övergick sedan till både fysisk och mental träning för att vidareutveckla företaget till hälsa där själen och fick utrymme (så konstigt att den inte alltid har fått det?) och nu är jag på väg in i författarskap och livsglädje (hälsosamt det också). Omvälvande omvandling som det ska bli spännande att få styra upp.

Kroglivet

Ända sedan branden i augusti (då vår restaurang brann ner för er som inte har hängt med) har vi jobbat med vårt försäkringsbolag och vår fortsatta glöd (ursäkta skämtet) för kroglivet. Nu är vi klara med försäkringsbolaget och har dessutom bestämt oss för att det inte blir någon provisorisk restaurang till sommaren (som har varit både på tapeten och många av våra gästers önskelistor). Den Glade Knoden återuppstår kanske igen (alltså, vi vet ju allihop att man aldrig vet, eller hur?), men inte förrän någon gång tidigast 2025. Då beräknar vår hyresvärd att de har byggt upp fastigheten igen.

Det är som vanligt väldigt skönt att ha bestämt sig. Vilken lättnad man känner, eller hur?

Utelivet

springerspaniel, spegelbild, Knippla, västkusten — spegel spegel på väggen där?

springerspaniel, utsikt. Knippla, västkusten — Brorsan

Utan utelivet, ingen Malin. Jag tror faktiskt inte det. Många promenader, mycket klättring i bergen här på ön, utomhusträning i parken och första joggingrundan efter min operation i början på januari. Så härligt! Och så lekfullt!

löpning, Malin Lundskog, västkusten, Knippla, lektörsutlåtandet — tog den där joggingrundan innan stormen Otto drog förbi, men blåste gjorde det!

Naturen är bäst, ingen protest. Och mitt i allt jobb och slit, alla poddinspelningar, lektörsutlåtanden, livesändningar och allt skrivande så är det den lekfulla rörelsen utomhus som är grejen för mig. Hoppas att ni hittar vad som är grejen för er. Sååå värt (som jag inte ens är säker på att kidsen säger fortfarande. Mina kids som sa så, börjar ju bli väldigt vuxna nu.)

Bara en sån sak som de här olika vädren under veckan:

solnedgång, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — solnedgång

dimma, tôga, vätkusten, Knippla, Malin Lundskog — tôga som man kallar dimma här ute. Vackert det också.

utsikt, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — och de stilla stunderna som ger sån ro i själen oavsett lektörsutlåtanden …

Hoppas att ni vill följa med på resorna med manus och företag och … livet? Jag tycker själv det är spännande när man inte vet var allt ska sluta. Om det nu ska det?

Det här har varit en vecka med lite extra allt. Och tre vm-medaljer i skidskytte på det. Bara idag! Heja Sverige. Och heja oss allihop.

Vi ses snart igen!
Kram Malin Lundskog

Den bästa versionen av mig själv är den jag är. Eller?

Den bästa versionen av mig själv eller mitt bästa jag. Eller till och med jag 2.0. Ärligt talat, måste vi förändras för att bli den bästa versionen av oss själva? Vad är det som får oss att tro att de vi är just nu inte duger?

den bästa versionen av mig själv, podcast, podd, Malin Lundskog, personlig utveckling, reflektion — podd-avsnittet om att vara sitt bästa jag

Jag har tröttnat på det och undrar om det handlar om acceptans. Ja, som det brukar göra … Är vårt bästa jag kanske inte är det norm-perfekta, som vi tror att vi vill nå, utan det som är hela vårt jag. Med skit och eländiga sidor också. Vad tro ni?

Vad vi tror kan ni höra i det åttonde avsnittet av podden Mitt perfekta liv! I det här avsnittet diskuterar Viktoria Davidsson och jag om världen blir bättre för att vi har perfekta liv. Och vi frågar oss återigen: vad är perfekt?

Jag behöver vara rädd …

Dessutom berättar Viktoria att hon är en diamant och vi får svar på hur det går med hennes satsning på att sluta snusa. Allt detta och faktiskt lite till hinner vi med på mindre än trettio minuter. Lyssna om ni hinner. Och om ni vill förstås!

g, podcast, mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson — (nästan) ett direktcitat från avsnittet …

Förresten, en av de fina effekterna av våra avsnitt tycker jag är att de väcker tankar till liv som lever kvar länge efteråt. Jag går fortfarande och stoltserar med Vickans synpunkt om att jag är perfekt när jag är rädd. Bara en sådan sak … Det gör ju att när jag är rädd och alltså den bästa versionen av mig själv, så vågar jag mer. Och kommer ni ihåg vad jag har för ledord i år? Jo, modigt kreativ.

Lyssna på avsnittet här nedan, eller i din vanliga podd-app.

åttonde avsnittet av podcasten Mitt perfekta liv!

Fler av våra avsnitt hittar ni på samma ställen, här länkar jag till blogginläggen om Mitt perfekta liv!

Jag hoppas att vi ses snart igen och tills dess HEJAr jag på er, allihop.
Kramar i massor Malin Lundskog