Puls

Främja hälsa eller förebygga ohälsa?

Hälsa är något du har med dig hela tiden. Eller inte. På jobbet, fritiden, konferensen, semestern, borta, hemma… Antingen gör du något för att främja din hälsa eller så gör du något för att främja din ohälsa. Det är självklart upp till dig! Men: din arbetsgivare har all rätt i världen att förebygga ohälsa och du har faktiskt en skyldighet att informera om hälsorisker på jobbet. Nu kommer nya regler:

Den siste mars i år träder Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö i kraft och det som är nytt är att reglerna är tydligare än tidigare, för att det ska vara lättare att göra rätt. Och: för att arbetsmarknaden och den ohälsa vi drabbas av har förändrats. Men är det inte konstigt ändå: att det handlar om att förebygga ohälsa och inte främja hälsa? Det är ju faktiskt en himla skillnad mellan de två och frågar du mig så är det bra mycket roligare och garanterat mer kostnadseffektivt att arbeta hälsofrämjande. Istället för att undvika depression, jobba med glädje och energi. Istället för att jobba med att undvika stress, jobba med det som gör att du tål stress, som konditionsträning och vila.

Ändå: ett bra steg att reglerna blir tydligare, men fram för fler hälsofrämjande åtgärder! Jag levererar en sådan åtgärd i eftermiddag, när jag serverar ”Fem formler för framgång – med hälsan i fokus” på en föreläsning. Att se hälsan som en möjlighet istället för ohälsan som ett hot, det ÄR skillnad. Visste du till exempel att du bygger upp en superbra stressbuffert genom att träna kondition? Att god kondition gör dig smartare och mer kreativ? Att det finns mat som gör dig glad? Att vila är det bästa sättet att bygga styrka på? Ja, jag skulle kunna fortsätta såklart, men det gör jag inte just nu.

Känner lite att jag är som lagens förlängda arm ändå, när jag ger dig möjlighet att följa arbetsmiljöverkets regler när det gäller hälsa på jobbet, som löp- och annan träning på företag och föreläsningar om hälsa på jobbet. Jag har toppenidéer för dig som vill främja din hälsa privat. Som kursen Glad Fri Stark – snart kommer den igen, mejla mig för mer info! Du har väl inte missat de tio fria energitipsen längst upp på sidan? Eller att jag kör löparläger i mars?

Här hittar du mer info:
Löparläger på Vrångö: http://www.halsamera.se/blogg/spring-våren-med-malin
Glad Fri Stark: https://malinlundskog.simplero.com/page/54919

STARK MAMMA – bokatidigt-rabatt

Kanske den perfekta julklappen till dig, eller någon mamma du gillar riktigt mycket? Nu kör vi ny upplaga av Stark Mamma, träningen för dig som vill komma igång eller tillbaka med träning efter förlossning. Klicka på lilla bilden så får du mer info.

Kursinfo: Sisjön, torsdagar 10-11

Kursstart 14/1-16. Vi kör under sex veckor.

Instruktör: Pernilla på Shape it Up. Pernilla är pt, mamma och lärare med massor av energi och kompetens om vad som händer med kroppen och knoppen under graviditeten. Vi utformar kursen tillsammans.

Pris: BOKA TIDIGT: 765:- räcker året ut.
(Ordinarie pris 850:-)

Anmälan/frågor: heja@halsamera.se

ANMÄLAN SENAST 7/1

Aj! Oj! Jag är ultralöpare!

Påmind av min pippitatuering tänkte jag: Det här har jag aldrig gjort förut, det klarar jag säkert! Ja, försökte i alla fall intala mig det och vet du: det hjälpte! Jag är ultralöpare. Helt galet kul. Och väl värt att behöva gå i sidled upp- och nedför trappor idag…

Eftersom jag aldrig ens har försökt förut hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag med tre medlöpare begav mig till regnruskets mekka Borås i går morse. Springa i sex timmar. På asfalt. Kan jag det? Fixar min redan innan start smärtande sätesmuskel det? Klarar huvudet av att springa runt runt runt en sjö hur många varv som helst? Hur ska magen fixa dunsandet? Hur ska jag få i mig energi och vätska? Tänk om jag måste kliva av? Tänk om jag klarar det? Tänk om jag faktiskt fixar fem mil? Tänk om det är skitkul och alldeles… alldeles underbart?! Ja, det var det också. Skitkul! Underbart! Målgång efter femochenhalv mil! Och rätt plågsamt i benen och sätet. Ett tag var jag beredd att be precis vem som helst att knåda mina skinkor, men hur skulle det se ut? En stund trodde jag inte att jag skulle få fart på benen igen efter depåstopp. Eller fikapaus om du så vill… För jag drack kaffe, cola, blåbärssoppa och buljong och åt banan och saltgurka. Shit vad gott! Inte en enda gång tänkte jag på att jag sprang runt samma sjö, med samma kvackande ankor under nästan lika många timmar som en arbetsdag. Och regngarantin som Borås brukar lämna? Den klarade stan nästan inte av att hålla – det regnade under den första halvtimman. Resten av dagen var det sådär härligt höstfuktigt i luften och lätt att andas. Som sagt: alldeles… alldeles underbart!

Efter en timmas löpande var jag fortfarande lite nervös, skulle jag fixa fem till? Skulle jag ta mig en meter över maratondistansen, som var mitt huvudsakliga mål? När jag efter två timmar hade två mil bakom mig började jag lugna ner mig och kände mig trygg i att jag skulle klara det även om jag behövde gå resten. Jag tog min tvåtimmarsselfie (en varje timme för att i efterhand kunna se nedbrytningen) och öppnade mitt första paket som jag kvällen innan hade slagit in till mig själv. Belöningar och delmål liksom…. Hamnade i någon slags dip där, tredje timman var rent ut sagt skitlång! Men höll mitt tempo och hittade fler kompisar att springa och tjôta med runt den där sjön. Tog en tretimmarsselfie och öppnade mitt tretimmarspaket och sen vaknade jag till liv igen. Maratongränsen närmade sig. Jag skulle sluta mitt liv som ultralöparwannabe i Borås den här fuktiga lördagen i november. Jag skulle ta mig 17 åka hem som en ultralöpare. My God!!

Hur det gick till vet jag inte men jag hittade en egen hejarklack, eller ja, OK då: jag snodde någons hejarklack… Och bad om ett ”heja Malin”… Varje varv därefter, när jag passerade lekplatsen i Ramnaparken i Borås, med en linbana som jag längtade efter att få åka i för att känna fartvinden eftersom min egen fart inte bjöd på någon vind att tala om, fick jag ”heja Malin, heja Malin”. Alltså: de skulle bara veta vad det värmer! Och peppar! Jag behövde inte öppna några paket längre, tog bara mina engångitimmenselfisar och när jag varvade som ultralöpare för första gången kunde jag inte hålla mig: ”jag har aldrig sprungit så här lång förut!!!” skrek jag så att det hördes hela vägen till Mariannelund. Typ. Efter det bjöd det sköna folket i varvningsdepån på ”nu har du persat igen!” för varje varv jag kutade (eller kanske snarare lufsade?) förbi. Wotjo!

Efter fyra timmar gjorde inte sätesmusklen ont längre. I alla fall inte mer ont än vader, höfter och baklår. Gott nog! Tänk om jag skulle fixa de där fem milen? Drömgräns ju! Jodå, genom att prata och skratta mig runt, tänka på allt det där som jag brukar tjata om som ”använd armarna”, ”lyft knäna”, ”skjut fram höften” så fixade jag fem mil. Började ana att fem och en halv mil skulle vara möjligt. Wow! Men… det som från början var en liten, nästan minimal kulle på rundan runt sjön började mer och mer likna värsta backträningsbacken. Nästan som en hoppbacke faktiskt! BH:n som jag har sprungit oändligt många mil i började skava och jag fasade för hur det skulle svida i duschen efteråt. De redan innan start blå tånaglarna tjatade om uppmärksamhet, för att inte tala om de tår som inte hade några naglar. Då hände det: jag hade sprungit 54 km och tittade på klockan. sju minuter kvar. Bredvid mig hade jag tre löpare från Lonesome Runners -världens bästa löparklubb. Vilken tur! Med 5 timmar och 53 minuters löpning bakom mig sviktade viljan för första gången under hela den här dagen. Jag var beredd att sakta ned. Gå. När någon av de här tre lonesome-löparna sa: ”kom igen nu, vi tar ett varv till. Vi hjälps åt” så… gjorde jag det. Kom igen. Och vann! Vann över mig själv! Krossade gränser jag inte trodde att jag skulle kunna krossa. Och det är ju in den där otrygga zonen, i obalansen man upplever när man gör något helt nytt, som utveckling sker. Kan bara tacka mig själv. Och: Vips! Huxflux! Sex timmars löpning var över. Och jag hade så himla kul nästan, nästan, nästan hela vägen.

Ja, det sved i duschen, ja, de blå naglarna är ännu blåare, ja: jag går i sidled i trapporna och ja: jag sitter i soffan och googlar på nya utmaningar, nya lopp idag…

Flera av mina medlöpare frågade igår om vi verkligen är normala som utsätter oss för det här. Nej, är mitt svar – inte ett dugg. Men: fuck normal! För normalt är att inte springa alls och för mig är löpning en riktigt viktig del av livet, en seger som den igår är bara en stunds extra bonus.

Skrev ju i fredags om vikten av att sova på natten. Jag har inte sovit gott i natt, lyckorusig och ganska så öm i kroppen… Länk till Spara tid – sov!.

Länk till Borås 6-timmars.

The Runner´s Convention – urpremiären, passionen och mirakel

Tänk att en liten, trevande tanke från i våras växte sig såhär stor, stark och alldeles… alldeles underbar! Det är en hel vecka sedan urpremiären av The Runner´s Convention nu. Efteråt var jag först så uppfylld av den sköna känslan efter en magisk dag (ja, magisk trots att jag inte hann att äta, dricka eller kissa på hela dagen…) Och sen fylldes jag av någon slags postkonventstomhet som förlamade både bloggtankar och skrivarhänder. Men nu så: back on track och redo med rapport och tankar om hur viktig passionen är för att skapa mirakel i livet!

Vi har gett den där lilla tanken från i våras näring, vi har vattnat den väl, vårdat den ömt, pratat med den och pratat om den, rensat från ogräs, chansat ibland, velat en del, skjutit från höften och älskat den passionerat. Ja vi har gjort allt ett litet frö behöver för att växa till ett mirakel, Lhina från Salming och jag. Utan vår passion för löpning hade tanken inte vuxit till konvent, den hade förmodligen fortfarande varit en tanke. En sån där jobbig en som mal på om att ”det hade varit kul”, ”vi borde” eller ”tänk om vi…”och annat tjafs.

Nu blev det en finfin dag med ca 200 löpare i spåren (och utanför, Markus Torgeby var ju med och körde trail…) i sydvästra Göteborg. Emma Green spänsttränade ett gäng, Oskar Käck körde intervaller med några, Frida Södermark pratade om ultralöpning och hur löpning blir en livsstil, Sara Ivarsson delade med sig av yoga för löpare, BG Nilesjö på Magasin Spring testade mjölksyratrösklar och Hälsa mera bjöd på Wake Up Call. Bland annat alltså! Vi pratade, skrattade och sprang tillsammans ut på Sveriges längsta betongpir också. Bland ännu mer annat alltså…

Passionen för löpning gjorde The Runner´s Convention. I´m sure! Vi siktar vidare mot ett nytt konvent som blir ännu bättre, för det är klart att även ett mirakel har sina fel och brister. Nu sitter vi mest och väntar på att få in utvärderingarna från alla de som också var med och skapade vårt mirakel så att vi kan gödsla och hitta rätt sätt att låta konventet övervintra för att vakna till liv, spira och gro till nästa höst då vi kör igen! Men vet du: redan 23-24 oktober kör jag löpning på vackra Vrångö för smarta löpare.

Jag tror att det är passionen som är skillnaden gör skillnaden helt enkelt, mellan att lyckas och inte och som gör att frön växer till mirakel. Hur man gör, vilka vägar man väljer, vad man rensar bort som ogräs och vad man vårdar extra ömt spelar nog inte så stor roll så länge passionen finns där. Passionen gör att man att omedvetet strävar efter att åstadkomma mirakel, oavsett vad det är man älskar passionerat. För visst är det sånt du verkligen gillar att göra som du gör bra? Som du gör ofta? Som du längtar till? Som du vill utvecklas i, lära dig mer om och bli bättre på? Jag är säker på att de små tankar du vill få att växa till mirakel kommer att göra det om du hittar passionen till dem. Tänk på de mål du sätter upp: var finns passionen? Hur gärna vill du nå dem? Hur mycket vågar du älska dem och satsa på dem? Mera passion åt folket helt enkelt:-)

Vill du höra mig prata om löpning i allmänhet och The Runner´s Convention i synnerhet lyssna här (45 minuter in i programmet): länk till Eftermiddag i P4 Göteborg Här kan du läsa vad Tidningen Sydväst skrev om The Runner´s Convention: Länk till Tidningen Sydväst, sidan 9 Traillöparen sprang med oss, läs hans blogg om konventet här: Länk till Traillöparens blogginlägg Vill du veta mer om smarta löpare på Vrångö? Här är länken till det: Smart löpare på Vrångö

The Runner´s Convention

Du har väl inte missat årets löparevent alla kategorier: The Runner´s Covention?! Ett konvent för löpare av löpare – en magisk heldag fylld med inspiration, kunskap och glädje för dig som vill utvecklas som löpare. Vi bjuder på kvalitets- och specialpass, yoga för löpare, föreläsningar, workshops, personlig löpcoachning, fantastiska erbjudanden från våra partners och mycket mer. 3 oktober 2015 är det dags, håll ut, vi uppdaterar löpande om höstens uppladdning för löpare. Mer info: Anmäl dig till vårt nyhetsbrev så är du säker på att få veta allt du behöver veta för att kunna haffa din plats när bokningen öppnar. Begränsat antal platser. Häng också med på vår facebooksida Det här får du: En heldag fylld med träning, föreläsningar, workshops, personlig coachning, lunch och smoothie. Ett par valfria Salming Running skor till ett värde av 1000-1400 kr. Exemplar av Magasin Spring Många sköna överraskningar. Pris: 995 kr. Plats: Westcoast Elite Hälsa mera och Salming är stolta arrangörer och vi är galet glada över att ha Spring som mediapartner.

En helt ny varvsepok… Del 2

Mitt i prick! Så kan man sammanfatta fortsättningen av Hälsa meras nya varvsepok och det är ju inte fy skam… Vårt uppdrag för dagen var att värma upp och peppa SCA:s 240 löpare inför och under Göteborgsvarvet 2015 i lördags. En Hälsa mera-Malin skulle coacha runt löpare som ville i mål på sådär ungefär 1:55 och en Hälsa mera-Malin tog sig an de som siktade på ca 2:25 som måltid. Mitt i prick får man väl kalla 1:55:16 respektive 2:24:10?! Och en strålande sol, persande medlöpare och glad publik på det. Wow!

Göteborgsvarvet 2015 är mitt roligaste varv ever. Tror jag. Jag kan ha haft rätt kul när jag kom allra allra sist också, men det ä en helt annan historia (stay tuned!) Men just nu är årets varv roligast. Hoppas att jag känner samma sak nästa år om nästa års varv. För ett sånt blir det ju. Vad som gjorde det kul? Ja, dels alla medlöpare, men kanske mest av allt att jag inte var ett dugg fokuserad på mig, mina ben, min puls, min tid, min prestation eller mitt resultat. Årets Göteborgsvarv var 21,1 km ren och skär njutning då jag dansade till både dragspel och bongotrummor, high fivade varenda unge längs banan, filmade hejarklacken och tog massa fina kort och fick med mig persande löpare över mållinjen. Kittlar dödskönt i kistan där kexchokladen landade efter målgång. Det är ju såhär stan ska varvas!

Jag tror också att resan fram mot lördagens halvmara gjorde det extra kul, för den resan har verkligen varit mödan värd. SCA-gänget har lyssnat på motivations- och kostföreläsning och tränat löpstyrka, -rörlighet, -teknik och -fart med Hälsa mera sedan i vintras och hela våren har varit fylld av framsteg och utveckling i rätt riktning. Grymt kul uppdrag att få hänga med på den resan, vi reser gärna vidare på samma sätt med fler:-)

Och: är det bara jag, eller var hejarklacken extra hejig i år? Hur som helst gör publiken en jätteinsats, borde inte de också få medalj?

PS. En helt ny varvsepok del 1 hittar du här DS.

Puls

Footer

Malin Lundskog