Cilla har kommit till västkusten och Malin guidar henne runt i Mariannes mirakel-country. De sjunger duett, planerar skrivarretreat och ställer kluriga frågor till varandra.
Vem vill till storstan och vem pratar danska? Lyssna på säsongens sista avsnitt med Malin och Cilla bakom micken och hur podden jobbar vidare medan de två författarna tar sommarlov …
Jag bygger hellre broar än murar, både mellan mig och andra och mig och mig själv. Men. Alltså. Ni vet. Känslan när brobygget pågår. Man vet inte riktigt om det är rätt sätt att bygga på. Om komponenterna håller. Eller om det ens är rätt riktning! Men någonstans därinne talar den där magkänslan om att varje litet steg man tar leder åt rätt håll. Och att det är dessutom fan inte är läge att avbryta bygget mitt i, hur gärna man än vill just då.
Rasar bron när man är mitt i bygget, faller man hårt. I alla fall om man har byggt långt, högt och länge … Och nu håller jag på att trassla in mig i det fiffiga med många småbroar och att veta när det är dags att avsluta ett brobygge, men det tar vi en annan gång (eller så läser ni om myrsteg här.) Här och nu handlar det om det både svåra och givande i att bygga broar, jämfört med det enkla och outvecklande med att bygga murar.
Wow, för känslan när ett brofäste hittar sin plats där på andra sidan och vägen över vadetnuär blir enkel att välja. Beror wow:et på det stora i föreningen av då och nu, här och där, vi och alla möjligheter som gör det? Är det symboliken som gör att jag tamejtusan älskar att färdas över broar (särskilt de över vatten)? Ja, jag gillar broar. Både bildligt och bokstavligt. Och jag bygger mycket hellre broar än murar!
Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att bygga murar? För att stoppa, stänga av och … skydda? Är det därför broar är så mycket mer fascinerande? För att de är mer komplicerade att bygga och för att de leder till något vi inte vet vad det är? Jag menar, en mur liksom? Stapla stenar eller vad som på varandra, tjoffa lite cement emellan, så är du skyddad liksom.
Murbyggandet ligger i våra gener. Vi vill vara trygga. Veta vad vi har. Undvika det som gör oss rädda. Stoppa det okända och skydda oss från faror. Och det är självklart fine att vilja skapa trygghet, men ibland förstorar vi farorna och underskattar oss själva till en grad som gör att murarna blir allt tjockare och sikten till slut obefintlig för det som finns på andra sidan. Bygger vi murar genom att göra som vi alltid har gjort rent av?
Ja, jag bygger alltså hellre broar än murar. Broar stillar min nyfikenhet, frammanar min utveckling och dessutom är ju utsikten mitt på en bro oftast bäst. När bron väl är byggd, är mitt på bron en punkt som gör resan mödan värd, eller hur? När man står där mitt i nuet, med ena foten i då:et och andra i sen:et. Och är.
Vissa broar bygger jag för att nå vidare utåt. Nå nya människor, nya utmaningar och nya platser. Men så har vi de där broarna jag bygger inom mig. De där små aha-broarna när jag lär känna mig själv och förstår vad jag håller på med. Vem jag är just nu. De som byggs genom reflektion, skrivande och meditation. Och genom mina promenader. På klippor, längs stränder och … över broar?
Och nu kanske ni tror att jag har filosoferat över det här med broar än längre tid, men så är icke fallet. Jag kom att tänka på det idag! När jag fick upp bilden ovan i min filmrulle på telefonen och jag dessutom ska skapa frågeformulär till kvällens quiz på Den Glade Knoden. Där en av frågorna handlar om *trumvirvel* Just det: broar!
Smile at the Obstacle, for it is a Bridge
Medusa
För övrigt finns det broar vi behöver bränna också, men elden från dem lyser väl upp vår fortsatta resa?
Over and out om broar och murar för nu. Vad säger ni? Broar eller murar? Eller både och …
HEJA HEJA ER!
Varma kram från Malin
VI släcker bränder som är på låtsas (thank god!!!) och hoppas att övningarna vi gör ger färdighet när (om!) läget blir skarpt. Och i vanlig ordning lär jag mig nya saker varje dag. Som man gör här i livet, ni vet.
Jag är en av Knippla-räddningsvärnets senaste rekryter och. Kan. Typ. Ingenting. Jag gick med i värnet dels för att jag fick frågan och dels för att det känns fint att (förhoppningsvis) kunna vara till nytta för andra. Att vara en del av det stora som verkar för allas vår trygghet. Ja, ärligt talat gick med av ego-skäl också: jag vill lära mig nya saker. Och väcka gamla, som HLR, till liv.
I mitt förra liv, när jag bodde en knapp mil från Göteborgs centrum hade jag inte en tanke på att det inte finns brandbil och ambulans överallt. Eller att det på en liten ö som Knippla är frivilliga som får larm från räddningstjänsten och oftast är först på plats. Jag var … lyckligt ovetande? Hur är det för er, har ni tänkt på hur hela den här apparaten fungerar?
Det går ju liksom ingen bro till Knippla, så ambulanser och brandbilar som är stationerade på Öckerö (den stora ön i kommunen) behöver en stund på sig för att komma ut. Ambulanshelikoptern står inte och väntar nästgårds den heller och ambulansbåten är stationerad i södra skärgården. Jag bor i norra, med hela Rivöfjorden (där alla stora fartyg seglar in till och ut från Göteborgs hamn) emellan. Såatteeeee, det där man tar för givet är inte så givet. Vilken grej det är, allt som funkar i samhället ändå!
Hur som helst. I går övade vi på att hämta vatten i havet och att sedan styra brandslangen. Vi tränade med en smal slang, men när vattnet kom med fullt tryck, då var det ta mej tusan läge att spänna musklerna för att kunna styra strålen rätt.
Jag öppnade brunnar där brandposterna finns och eftersom det inte var skarpt läge fick jag, som knappt har kört en moppe i hela mitt liv, köra fyrhjuling. Med släp! Jag har aldrig kört med släp förut. Det kanske är galet för en femtioplussare, men … så är det. Men igår brände jag runt på ön med fyrhjuling och släp. Och vet ni vad?! Jag backade in i garaget igen, när övningen var slut. Det var nog ändå det svettigaste av allt, även om den där slangen med fullt tryck var rätt bångstyrig.
Jag hoppas innerligt att jag får hålla mig till övningar. Var rädda om varandra och er själva. Drick tillräckligt med vatten, elda inte i kuling och parkera för jösse namn inte så att brandbilen inte kommer fram. Då ryker era bilar (skämtet med att ”ta den med dörren” kanske blir verklighet).
Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag för alla de som arbetar med det här. på riktigt. Och precis som i livet i stort: övning ger färdighet. Väl?
PS. Det kan hända att Knipplas frivilliga värn får ta plats i nästa roman (den som är aktuell nu, kan du läsa mer om här). Man vet aldrig …
Vad lyckoburkar och Indy 500 har gemensamt med Sol till Juni? Och Springsteen och Småland med Ödeborg? Jo, allt finns med i det här avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla! Gäst i cyberstudion är debutanten Linda Gustafsson som vill ha bästa tipsen för en bokrelease.
Malin har ljudboksdebuterat med Mariannes mirakel och varit på förlagsfest, medan Cilla har varit over there och njutit av andra fester.
Häng med! Det blir åka av i skateboardbacken.
Mariannes mirakel finns nu som ljudbok! Hurra, säger jag till det för ni är många som har frågat om det. Och för att det blev en helt ny berättelse när jag hör den läst av någon annan, i det här fallet Lisa Ahnlund. Wow, alltså!
Och apropå wow, kolla in omslaget till ljudboken:
Nej, det är självklart inte alltid så att man byter förlag när man byter format. Men Mariannes mirakel fick vingar och flög in i ljudboksvärlden hos Word Audio Publishing och jag är så himla glad för det. Och tacksam.
Ekström & Garay, som är förlaget där min tryckta bok ligger, och deras ljudboks-samarbetspartner bestämde sig för att inte ge ut Mariannes mirakel på ljud. Då var det upp till mig att hitta någon som ville och hokus pokus eller något sådant … WAPI (word audio publishing international) ville gärna! Och som de har gjort det! Som sagt: omslaget. Wow! Mariannes mirakel har verkligen fått vingar och eftersom berättelsen handlar om ensamhet och om att passa in, göra som man ”borde” så tycker jag att det här är klockrent. Precis som jag tycker att omslaget till den tryckta versionen är.
Ja, som sagt. Nu finns min berättelse om mamma Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline i Göteborg även som ljudbok. Hurra?
Även om jag älskar att signera tryckta böcker och gärna fortsätter med det, så vet jag att vi är många som mer än gärna lyssnar. Så varsågoda till oss! Den finns där ljudböcker finns, både att streama och att köpa. Lyssna. Njut? Och om ni tycker om, varför inte skaffa ett signerat ex i efterhand? Bara ett tips från coachen … menar författaren, he he.
Vilket format gillar ni bäst förresten? Jag älskar det tryckta. Vanliga pappersböcker. Men slukar ljudböcker när jag stickar, städar, diskar, fixar, sitter på bussen, färjan, tåget. E-böcker däremot? Nah, inte min grej. Men för dig som gillar det formatet, Mariannes mirakel går att hitta på det viset också!
I vanlig ordning blir jag superduperglad över att få veta vad ni tycker om min bok. Och om livet i största allmänhet … Vi hörs! Här i kommentarerna eller i mail.
Ses snart igen,
kram så länge o heja heja alla!
Malin Lundskog
De skiter i genrer, inte bara för att de inte vet hur man uttalar ordet i plural utan för att de vill att deras böcker ska stå på varenda hylla i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek.
Mitt under stimmiga Stockholms bokhelg svarar författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson på lyssnarfrågor. Malin avslöjar en hemlighet och Cilla kommer med goda råd.
Allt i podden med inside info för er som gillar att läsa. Och skriva?
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
