Bränder, bröllop och höga höga berg är bara lite av innehållet i avsnitt 36 av podden Skriverier med Malin och Cilla. Störst av allt, förutom kärleken, är ändå Cillas nya roll som förläggare. På sitt eget förlag! Hon är färdig med uppföljaren och ganska snart författare till två spänningsromaner. De resonerar kring egenutgivning och Malin tragglar på med redigering av sin uppföljare. Och några manus till … Enjoy! Om två veckor är de två författarna tillbaka med nytt avsnitt.
Veckans gott och blandat i början av september
Veckans gott och blandat är en ny kategori här på bloggen. Jamen, varför inte tänker jag. Om inte annat för min egen skull. Som en dagbok i veckoformat, typ. Kort format. När jag skriver det här är det söndagen den elfte september. Valdag i Sverige. Träningsdag. Och, har det visat sig, en perfekt dag för makrillfiske.
Psst. Längst ned i det här inlägget länkar jag till gottochblandat-inläggen jag skriver framöver, för er som vill hänga med på dem.
Min första veckans gott och blandat
Den här veckan har jag äntligen varit på humör för träning och inte bara motion. Det var ett tag sedan sist och har massa anledningar, som bränder, bröllop och värmebölja till exempel. För dig som vill läsa mer om träning och motion har jag en uppsjö inlägg här.
När vi ändå pratar träning, så drog vi äntligen igång träningen i parken här på ön igen, efter uppehåll på grund av bränder, bröllop (känner ni igen?) och dessutom resa till Fårö (återkommer om den). Varje söndag kl 10, förutom när vi inte kör då he he, peppar jag öbor och andra härliga människor. Som idag.
Dessutom har jag sprungit med hundarna, men min lille galna Jackson lägger fälleben på mig mest hela tiden, så vi får se hur det kommer att gå med fortsatt springa med hund-löpning … I padelhallen på Hönö däremot är hundarna inte med. Dit drog jag i fredags och spelade lunchpadel. Herregud, så roligt.
Och roligast av allt är nog ändå att jag har varit så tillfreds under veckorna utan träning. Njutit av livet minst lika mycket som den här veckan och låtit mig själv vara i fred. Ni ska veta att det inte alltid har varit så … Men no more dåligt samvete, som Viktoria och jag har pratat massor om i vår podd Min perfekta kropp (den återkommer snart, i något ny tappning. Tror vi …).
Poddar och dåliga samveten
Apropå poddar: i veckan spelade vi ääääääntligen in vårt trettiosjätteavsnitt, Cilla och jag. Av podden Skriverier med Malin och Cilla och ja. Det avsnittet blir en resa. Släpps fredagen den 16 september. Så här glada var vi över att äntligen ses, även om vi sågs online:
Apropå avskaffande av det dåliga samvetet: i torsdags coachade jag de fenomenala kvinnorna i mitt medlemsprogram GLAD FRi STARK. Där pratar vi också mycket om dåligt samvete. Om att vi belastar oss med måsten och borden som kanske inte alls är måste. Eller borde. Gruppträffarna i GLAD FRi STARK är på riktigt en av mina favoritstunder varje vecka. Vissa veckor är det extra favorit-aktigt. Som den här veckan.
Redigering, redigering, redigering
Som jag redigerar. Varenda dag. Massor. Det säger förmodligen en hel del om hur kasst mitt manus var från början, när jag nu behöver lägga sanslöst mycket tid på det här. Men vet ni: det är så himla kul! Nästa vecka ska jag bli klar. Med den här redigeringsrundan alltså. Det lär bli fler …
Jag är företagare också ja
Jomenvisst, jag är företagare. Jag skriver, tränar och coachar i mitt bolag. Och jag driver (drev? Kommer att driva?) restaurang. Som företagare. I onsdags var jag på nätverksfruksot med Öckerö Företagarförening och Öckerö besöksnäring. Vet ni jag var riktigt nervös för att gå (även om jag cyklade) dit. Eftersom det här var första mötet efter sommaren, kunde jag redan på förhand räkna ut att alla skulle ställa frågor om Den Glade Knoden. Om branden. Om Knippla. Det gjorde de. Och jag berättade det lilla jag vet. Men det som sig mig och som också är anledningen till att jag tar med det mötet i den veckodagboken är att alla som frågar låter sorgsna. Men vi som driver (drev? Kommer att driva?) Knoden, vi har sörjt klart. Nu blickar vi framåt.
Födelsdagsbrunchen och -minigolfen
Vår yngste son, av två, fyllde år i går. Tjugofyra. Honom firade vi med sviiiiingo brunch på Lavette, inne i Göteborg. Kanske testade vi en del drinkar där också, men det är väl inget man skriver om på en blogg? Att man dricker drinkar mitt på ljusan dag, menar jag. Hur som helst: Gå dit!
Mätta och belåtna tog vi oss till Allén minigolfbana. Visst är det kul med minigolf? Särskilt när man inte hamnar sist … Och särskilt när de gör en bana fylld med referenser till Kal, Ada, bokmässan och Kurt Olsson. Bland annat.
Och livet på ön, med hundar, man och hela havet
Jamen, det är väl klart att jag har hängt på ön. Det är ju det jag gör. Nästan jämt. Det här har vi gjort den här veckan:
Jackson, som aldrig slutar bada 
lyxiga utsikten i morse 
först röstade vi, sen fiskade vi makrill
Nu är jag mätt och belåten (igen), efter en middag på stekt , egenfångad makrill. Och valvakan har bara börjat.
Veckans gott och blandat är slut
Även om mitt liv kan verka spretigt så ser jag en röd tråd och den handlar om hav, kreativitet och livsnjuteri, oavsett om det är jobb eller fritid. När jag skriver det här inser jag hur oändligt mycket man gör under vecka. Inte konstigt att man är trött mellan varven? Hur det går med valvakandet återstår att se, men man undrar ju: hur ska vi ha det i Sverige egentligen?
Ses snart igen?
Tills dess: heja heja och varma kramar
Malin Lundskog
Här hittar ni fler inlägg om veckan som varit:
9. Väldigt vackert, vader som läker och vaccin
8. Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning
7. Cirkus i huset, Claes kalas och champagnens dag
6. Hösttecken, hundar och hopp om framtiden
5. Mindfulness, manus och mysiga tröjor
4. Hösten kom med hummer hälta och härliga bad
3. Bokmässa, burar och barndomsvänner
2. Tomater, träning och tacksamhet
Ett ja till kärleken och tidernas bröllopsfest
Ett ja till kärleken, till varandra och till hela livet. Ofattbart på så många sätt (hur kan jag ha så vuxna barn till exempel?). Och ändå inte. Min äldste son har gift sig och världen har blivit en fru Lundskog rikare. En alldeles, alldeles underbar en. De är underbara var och en för sig, Albin och Vendela, men tillsammans? Alltså wowowowowowow! Tillsammans är de två helt fenomenala och det är precis så det ska vara.
Ett ja till kärleken
Tänk att ett så kort ord som ja kan innehålla så mycket. Innebära så mycket. Locka fram så oändligt många glädjetårar. Visst är det vackert? Och ömtåligt på samma gång. Ungefär ganska exakt som livet självt.
Men nog om mina filosofier om ordets betydelse, häng med på en bröllopsbonanza i bildform istället. Hoppas de säger mer än mina ord, de här bilderna. Eller, det gör de. För jag har inga ord för hur ofantligt härligt det är att se sina barn så lyckliga, älskade och in i hoppsan glada. Jag har inte heller några ord för hur sanlöst kul det var att de dessutom bjöd upp till tidernas fest här på Knippla. I precis rättan tid. Tre dagar efter branden grät vi igen. Av glädje och tacksamhet.
Scott Sheeran (Ed´s brorsa) laddad o klar 
MIna svärföräldrar får skjuts till vigseln 
jag guidade gästerna till vigseln 
som det flaggades! 
en blivande svärmor på g 
min fina mamma 
om utsikterna var goda? 
Utsiken från bröllopet till Marstrand 
min pojk! På väg att bli gift 
Här kommer hon! 
I väntan på bruden 
hur vackert? 
sagolikt, eller hur? 
underbart gäng 
Brorsan levererade ring! 
De sa JA! 
Med vinden i slöjan 
Albin och Vendela 
bäst är vad de är 
Tack o hej? 
min coola lastmoppe i bröllopsutstyrsel 
här kommer de! 
brudbuketten 
min store kille, hans fru, min lille killes flickvän o min lille kille 
sicket kalas de bjöd på 
min man, jag (som hade slarvat bort mina vanliga glasögon he he) och lillebros Jacob
Känslostormarnas vecka
Bröllopet som gjorde mig till svärmor (snälla nån, kan vi bara sluta att belasta det ordet med elakheter och bittra budskap?) ägde rum här på Knippla. Tre dagar efter branden (den kan du läsa mer om här). Ja, ni fattar? Sorgen efter restaurangen, Sveriges minsta och bästa Coop och en naturlig mötesplats hade inte hunnit att lägga sig. Tröttheten efter släckningsarbetet var inte utvilat. Alltså: känslostormarna den veckan hade orkanstyrka. minst. Tajmingen kunde inte vara bättre! Jag menar, vad är finare än ett ja till kärleken egentligen? Och det är kontrasterna som gör livet om ni frågar mig.
Fler bröllop åt folket! Mer kärlek och fler JA till glädjen och kärleken. Yes, man! Men, för jösse namn: de måste inte föregås av bränder. Inte alls!
Fotona har min pappa, Lasse Andersson, tagit. Och det kan hända att jag kommer tillbaka till det här med kärlek och vuxna barn. Om ni vill det? Bloggen är under ständig utveckling och just nu lutar jag åt att dela med mig mer av det är som är mitt liv. Inte bara min kompetens. Vad säger ni om det?
Positivitet är min superkraft och det är jag glad för
Positivitet är min superkraft och äntligen är jag glad över den. Ja, det där låter kanske motsägelsefullt, är positivitet ens superkraft borde man väl alltid se positivt på det. Eller? Jo, så är det visserligen. Men vet ni? Att ha förmågan att se det goda med det onda och andra sidan myntet och alla andra liknelser som finns är faktiskt inte alltid av godo. Även om jag ser positivt på det, he he …
Positivitet är min superkraft
Ibland är det rätt jobbigt att vara den klämkäcka, jobbiga jäveln. Eller. Inte för att jag själv tycker att det är varken klämkäckt eller jobbigt. Utan för att andra tycker det. De andra som vill oroa sig. Änglas. Våndas. Måla fan på väggen. Och som vill skydda sig med både hängslen och livrems-lösningar. Plus plan B, C, D. För dem är jag en jobbig jävel. Som de anser inte tar livet eller faror på allvar. Och ja, det är ju egentligen deras problem, men jag förstår dem. Och eftersom jag har min superkraft, så antar jag att både de som oroar sig till förbannelse och sådana som jag behövs.
Jag ser positivt på allas rätt att vara som de är. Men jag tror att definitivt att livet blir både enklare och roligare att leva med positivitet involverat. Som gör att man kan se det goda med sorg, ilska och trötthet. Precis som man kan se det fina med glädje, energi och kraft. För mig handlar det om att välja kärlek istället för rädsla. Att välja att se dem jag möter, allt som sker och det jag känner genom de kärleksfulla linserna. Och ha tillit till att det är som det ska.
Känslor is my middle name
Att ha positivitet som superkraft och ett mindset som hissar både livet, omvärlden och mig själv betyder inte på något vis att jag vill skoja bort allvaret. Eller att jag inte bryr mig eller har känslor. Men det ska ni veta: känslor is my middle name. Herregud vad jag känner. Glädje. Och sorg. Glädje och ilska. Eufori och uttråkning. Energi och trötthet. Ja, ibland till och med håglöshet (kan vara den mest obekväma känslan jag vet).
Oavsett hur ledsen, orolig, arg, nervös, sorgsen, nedstämd, frustrerad jag är så finns det alltid där. Det positiva. Som gör att jag aldrig oroar ihjäl mig. Det som gör att jag inte ältar. Som gör att jag vågar känna?
Jag älskar till och med måndagar
Tamejtusan. Jag älskar till och med måndagar. Ville bara säga det. Och att jag äntligen har förlikat mig med att det är jätte-okej att vara den positiva, som ser guldkornen och allt sådant. Jag är faktiskt inte bara glad över min superkraft utan också stolt över den! För det ska ni veta, att det inte är en superkraft jag har fått utan att jobba för den. Det är nämligen mycket lättare att oroa sig än att ha tillit. Precis som det är enklare att måla fan på väggen än se guldkornen i sanden.
Så värt jobbet!
Ja, herregud. Utan att ha positivitet som superkraft hade jag väl aldrig gett mig in som företagare i hälsobranschen, författarskapet eller restaurangvärlden? Men det kan jag berätta mer om en annan gång.
Gillade du det här inlägget? Ge mig gärna en tummen upp. Och skriv en kommentar, så kan vi fortsätta snacket där. Det blir kul!
Du kanske vill läsa fler inlägg om positivitet och mindset? Här har jag skrivit om Fem steg till ett positivt mindset och här om Mindset och bättre självkänsla. Jag tror också att min bok GLAD FRi STARK kan vara något för dig.
Det brinner på Knippla
”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?
När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.
Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.
Jävlar vad det brann!
Det brinner
Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.
Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.
Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …
Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!
TV, tidningar och radio
Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.
Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.
Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.
Tillsammans är vi starka
Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?
Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.
Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!
Add Skriverier med Malin och Cilla 35: Skriverier med Malin och Cilla
Avsnitt 35 av Skriverer med Malin och Cilla är ett riktigt bokhandlaravsnitt! Medan Malin Lundskog njuter på västkusten och Cecilia Andersson gör detsamma på ostkusten, bjuder de på ytterligare en intervju från Stockholms Bokhelg. Fredrik och Malin Wall från Erik Hultgrens Bokhandel i Västervik tog under pandemin Instagram med storm via sina fina författarsamtal, som alternativ till fysiska besök. Följ med bakom kulisserna hos en ”redig” bokhandel!
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.