Bloggen - Sida 130 av 384 - Malin Lundskog

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.

Därför sitter författare och gör fula grimaser

Därför sitter författare och gör fula grimaser: för att ta reda på hur sjutton man ser ut när man är förvånad, vänlig, slug, pillemarisk, glad, generös, dotter, arg, sur, stressad, frustrerad eller en vanlig vänlig själv.

Visserligen kan man bli mer eller mindre knäpp av att sitta ensam och skriva dagarna i ända. Ja men tänk er själva att befinna er i en fantasivärld, där ni lever karaktärernas liv, bor i deras hus och går i deras skor. Kanske därför ingen av mina karaktärer går i högklackat, kom jag på nu, he he.

Men det är inte för att vi är knäppa som vi författare sitter och gör fula, eller för all del fina, grimaser. Det är för att vi undersöker hur sjutton man ser ut när man är förvånad. Eller arg. Eller vilken känsla det nu är man känner.

För är det något man får lära sig när man påbörjar sin skrivarbana så är det att på intet vis skriva ut allt som sker utan lämna tolkningsutrymme till läsarna. Och att beskriva genom att gestalta. Men inte för mycket, eller för lite utan alldeles lagom. Ja, jag vet. Lagom? Vad innebär det?

leende, Malin Lundskog, författare, blogg, gestaltning — vet ni, till och med ett vnligt leende kräver sin gestaltning mellan varven …

Gestalning

Men tillbaka till gestaltningen och grimaserna. Vi lär oss alltså att inte skriva ’hon ser förvånad ut’ utan istället använda oss av gestaltande beskrivningar, som ’henne mun formades till ett gigantiskt O’. Och även om kanske just det där var ett ganska kasst exempel (eftersom jag just använde ett adjektiv vilket inte heller är kutym), så tror jag att ni förstår vad jag menar. Eller hur?

Det här med grimaserna kom jag att tänka på när jag redigerade uppföljaren till Mariannes mirakel för någon vecka sedan. Jag vet inte hur det gick till, men rätt som det var satt jag där och inte bara funderade på utan också testade att göra olika miner. Fastnade någonstans vid en kanske slentrianmässigt använd beskrivning, att någon lyfter på ena ögonbrynet.

Alltså, jag kan inte lyfta på bara ena ögonbrynet. Herregud som jag höll på. Skrattade högt åt mig själv och gjorde en reel på Instagram om det. Och det var då jag insåg två saker: dels att jag det är så vi gör, vi författare. Grimaserar. Och dels är det ungefär hälften av oss (både författare och vanligt folk) som helt enkelt inte kan lyfta på ena ögonbrynet. Kan ni?

Fula grimaser eller bara helt vanliga miner?

Ja, rynka på ögonbrynen, sneda leenden och två höjda ögonbryn är bara några av alla grimaser jag har testat för att beskriva olika känslor. Vet inte om bilderna ger er något annat än ett gott skratt. Hoppas att berättelsen oavsett lyckade gestaltningar eller inte ger er behållning att läsa om det blir en bok av den.

Kommer ni ihåg att jag beskrev hur jag reflekterar när jag skriver? Reflektionerna kan du läsa mer om här och det här är en slags fortsättning på reflekterandet. Hur gör vi egentligen när vi bär oss åt, allihop?

Ses vi på Torslanda bokmässa i november?

Ses vi på Torslanda bokmässa i november? Den Tjugosjätte november kl 10-15 för att vara med exakt. Jag kommer! Tillsammans med min debutroman Mariannes mirakel förstås. Och glatt humör och så vidare. Men det är inte bara jag som är där förstås. Här hittar ni programmet till hela bokmässan i Torslanda.

ses vi på Torslanda bokmässa, Malin Lundskog, författare, Göteborg — Vi blir många … Hur många blir ni?

Det är himla kul att hitta på berättelser, skapa karaktärer och skriva fram miljöer, men vet ni? En av de bästa bästa grejerna med att vara författare är att träffa läsare. Som vill läsa. Veta mer. Och som vill ha ett signerat ex av den tryckta Mariannes mirakel. Som jag hoppas att jag får träffa många av er i Torslanda!

Jag tror jag kan tala för alla inblandade på bokmässan när jag säger: KOM! Och tipsa gärna alla ni känner.

Ja, frågan kvarstår: Ses vi på Torslanda bokmässa den tjugosjätte november 2022? Jag hoppas!

Här kan ni läsa om Mariannes mirakel sålänge, om ni vill det.

Ses vi på torslanda bokmässa, Malin Lundskog, Göteborg, författare, Bohuslän — hoppas att vi ses!

Tills vi ses, här eller där: stor kram!
Malin Lundskog

Ps. Finns det andra ställen ni tycker att mina böcker och jag borde dyka upp på? Tipsa mig gärna, eftersom en av de bästa grejerna med det ensamma jobbet att skriva en bok är att träffa läsare …

hösten kom med hummer, hälta och härliga bad

Hösten kom med hummer, hälta och härliga bad. Ja, ni minns väl att jag laddade för hummerpremiär förra veckan? I måndags var det dags!

hösten kom med hummer, Knippla, hummerburar, Lundskog — båten och Claes laddade för hummerpremiär!

hösten kom med hummer, hummerpremiär, västkusten, Lundskog, Knippla — Och tänk, vi fick till och med med oss vår äldste son, Albin.
Kl 07.00 i måndags slängde vi i ett gäng kupor.

Några dagar senare gav vi oss ut på morgonkvisten för att vittja burarna.

hösten kom med hummer, utsikt, västkusten, Knippla — … och då är det ännu vackrare i verkligheten

hösten kom med hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, — Ser ni de kulörta kulorna? Det kryllar av dem!
Och de visar alltså vägen till hummern. Eller i alla fall till hummertinan …

Hösten kom med hummer, Malin Lundskog, Knippla — Om vi har fått hummer? Jepp! Men jag har bara fått köra hem dem på min ascoola flakmoppe. Claes tog dem på grabbkväll och där tog de slut. TUR att vi snart ska ut o kolla läget i burarna igen ..
PS. Ser ni namnskylten på moppen? Snajsig va?!

Jo, den här kärringen har fått gubbvad!

Ni kan kalla mig klantig eller vad ni vill. Själv tycker jag mest synd om mig. Jag har nämligen sprungit och skaffat mig gubbvad. Jag har inte alltid varit så noga med uppvärmningen. Har liksom inte behövt det. Men sedan några år tillbaka är det, särksilt när jag ska springa här på ön. För här är det gott om backar. Dessutom blir ju kroppen äldre och jag känner ju att jag inte kan skutta iväg som jag gjorde för tio år sedan. Kroppen behöver lite mer tid på sig för att komma igång.

Men vad fan! Ändå fick jag världen sträckning (eller bristning) i vaden när jag sprang senast. Aj! Och oj. Har fått flytta in på gymmet och sitter där och cyklar länge, innan jag tränar. Å andra sidan, ni vet det där med inget ont som och så vidare. Det är inte så himla tråkigt där inne, som jag tror när jag tänker på gymmet. Det är bara det att det är så himla mycket goare utomhus. I friska luften. Ja, det tycker jag alltså. Någon som tycker något annat? Ge mig gärna all pepp för att det är gott där innan också.

gubbvad, Malin Lundskog, gym — jaha, här står hon alltså, kärringen med gubbvad.

Just det, ordet gubbvad kommer från att det är väldigt (väldigt!) mycket vanligare att gubbar, även unga män, skaffar sig en bristning eller rejäl sträckning i vaden och det är därför skadan kallas gubbvad. Jag är hur som helst tacksam över att jag drog på mig det här nu, när jag har ett tålamod som är ganska vältränat och inte kommer att hetsa igång löpträningen för snabbt igen. Bare with med …

Och snart är det dags för kalla bad

… Men än så länge håller vattnet sig över tio grader. Det enda som säger att det är höst på riktigt är att badtrapporna försvinner en efter en. Som den här på bilden nedanför till exempel, som jag tog säsongens sista bad från i torsdags. Men vi har (minst) två trappor kvar här på Knippla och även om jag älskar att hoppa direkt från klipporna så är badtrappor en trygghet när vattnet och luften är kallare. Man vill ju veta att man kommer upp, eller hur?

badjävel, Knippla, västkusten, kalla bad

Over and out för den här veckan. Vi ses snart igen hoppas jag. Det här är fjärde gången jag skriver ett söndagsinlägg om veckans gott & blandat. Vill ni läsa de tidigare gör ni det här: Veckans gott och blandat i början av september, där jag länkar till dem allihop.

Nu är det dags för söndagsmiddag med krabba och sen en stunds redigering av uppföljaren till Mariannes mirakel. Hoppas att ni har haft en fin vecka allihop.

varma kramar Malin Lundskog

hösten kom, kalla bad, Malin Lundskog, Knippla

När vi blir världens bästa författare …

När vi blir världens bästa författare kommer köerna att ringla genom hela bokmässan till våra signeringar och scenframträdanden. Vi kommer att ha tid för varenda läsare som vill prata med oss och jag kanske till och med riskerar att inte få förlagsavtal eftersom jag väljer läsare före planerade pressmöten … Det här är bara en bråkdel av allt vi hinner prata om i det trettiosjunde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla.

… tar vi över bokmässan med förfest, efterfest och undertidenfest

Jag hoppas att ni förstår att vi är mer ödmjuka än såhär, men det är himla kul att drömma ibland. Särskilt om bokmässan, när man är på bokmässan. Och om att bli världens bästa författare när man har släppt en roman var? Jag har fackböcker om hälsa och noveller på min repertoar också, men ändå. Ni fattar?

Cilla och jag drömmer stor i det här avsnittet av podden. Vi tipsar också om böcker och berättar om vilka scensamtal vi har varit på. För en sak är säker, det är vi båda överens om: bokmässan är så mycket mer än en stor bokhandel, som man kanske tror vid en första anblick.

Jag skrattade högt när jag klippte avsnittet och hörde våra galna idéer om att cykla runt på stan med böcker, Cillas café på utsidan av bokmässan och jag som kranar öl. Men en dröm som vi nog båda är i färd med att konkretisera till en plan är att vi vill livesända podden från bokmässan 2023. Och även om jag inte vet vad hälften av en livesänd podd är, he he, så: Friskt vågat, hälften vunnet som mormor sa.

Podden Skriverier med Malin och Cilla avsnitt 37

Vänta Malin …

I avsnittet drömmer vi inte bara. Vi berättar alltså om vilka seminarier vi har varit på och vi tipsar om böcker. Både sådana vi har läst och sådana vi ska läsa. Jag som har snöat in på historiska romaner och har ett manus på gång, även om det är i sin linda, i den genren lyssnade på Åsa Hellberg om hennes senaste bok Inte utan min syster. Jag har läst boken, den är ett bonustips. Västkustmiljö för hundra år sedan och starka kvinnor som väljer att inte gifta sig för att inte bli av med sina arbeten (går ju inte an för en gift kvinna att arbeta, liksom?).

Så intressant att lyssna på hur hennes research såg ut och hur tankarna gick i skrivarprocessen. Av samma anledning lyssnade jag också på Sara H Olsson om hennes romaner som utspelar sig kring andra världskriget och i nutiden i den påhittade byn Gellinge i Varbergstrakten.

Mitt riktiga boktips i det här avsnittet är Malin Haawinds De kom från öar. Historisk roman. Öar. You har me at hello, Malin! I podden berättar jag mer om varför jag tyckte om boken.

Vill ni läsa mer om podden, så gör jag ett försök att samla ihop inlägg om alla avsnitt här: Skriverier med Malin och Cilla, en ny podd. Men. En podd är ju en podd och inte en blogg, så vill ni hellre (eller också!) lyssna på podden så hittar ni den där ni brukar lyssna på poddar.

när vi blir världens bästa författare, podd, Cecilia Andersson, Malin Lundskog, bokmässan — i en rätt ödslig korridor på bokmässan stod vi och poddade

Over and out för det här avsnittet, men mer om bokmässan kommer här på bloggen inom kort. Något särskilt ni vill höra mer om?

Ses snart! Tills dess:

kramar i massor och heja heja er!
Malin Lundskog

Add Skriverier med Malin och Cilla 37: Skriverier med Malin och Cilla

Författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson står i en korridor på bokmässan i Göteborg och pratar om hur det blir när de är världens bästa författare. De drömmer om att ta över bokmässan med förfester, efterfester och undertidenfester, tipsar om böcker och om att motsättningar gör allt mer intressant. Allt i det trettiosjunde avsnittet av podden.