Bloggen - Sida 128 av 384 - Malin Lundskog

Vi plockade vilda ostron med Klemmings i Grebbestad

vi plockade vilda ostron i grebbestad, hemester, tips, utflykt, dimma — In i dimman …

Vi plockade vilda ostron i Grebbestad igår, Claes och jag. Och jag öppnade ostron för första gången i mitt liv. Det där öppnandet är något jag har en extrem utvecklingsmöjlighet inom, för min nivå är så låg, så låg … (undrar om jag inte vill låta Claes fortsätta vara förste ostronöppnare hemma hos oss dock). Men wow för en utflykt till Grebbestad med professionell guidning av Bengt Klemming på Brödernas Klemmings dykhjälp. Ett hett tips för er som gillar hav, värnar om miljö och det närodlade och som vill kanske vill lära er nytt om ostron. Ja, gillar ni ostron blir det ju liksom en extra krydda på en sådan här utflykt.

Ostron på vilda bankar

När jag skrev vilda ostron, menar jag att de inte är odlade. De svenska ostronen växer vilt längs en tre mil lång sträcka längs bohuskusten, med Grebbestad i mitten. Men! Bara för att de växer vilt betyder inte det att vi kan plocka dem hur vi vill. Oh no. De är fridlysta och historien kring artens överlevnad trots ett komplicerat fortplantningnssystem och andra ostronarters intrång i våra vatten fick vi oss också till livs. Visst är det kul att lära sig nytt och förstå samband?

För övrigt undrar jag om jag är den enda som inte visste att en ostronbank är en bank av ostron, inte massa ostron som sitter fast på en klippa?

Vi plockade vilda ostron med vattenkikare och håv

vi plockade vilda ostron, Rammstein, Klemming, — Klemmings båt

vi plockade vilda ostron, dimma, grebbestad, Bohuslän — havet är vackert i alla väder, eller hur?

, evert taube, Bohuslän, grebbestad — Här hängde tydligen Evert en del. Innan han blev inrodd till Grebbestad av rodderskor (jo jo, starka kvinnor!)

Efter en båttur in i dimman förbi huset där Evert Taube hängde när han var i Grebbestad (jag älskar gamla Taube-visor och blev besviken på berättelse om att han – också – var en skitgubbe mot kvinnorna, men det återkommer jag till i annat inlägg) hamnade vi på en perfekt plats för ostronplockning. En stenstrand, en västsida och massa krossade ostronskal från måsarnas måltider på klipporna.

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, havet — Jag och min vattenkikare

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, Klemmings, Bohuslän, vattenkikare — Claes håvar in ostron

tad, Malin Lundskog, Claes Lundskog, Bohuslän, Klemmings — harrejaddrar vad vi plockade ostron!

Sen hoppade vi i, med vadarbrallorna på, en vattenkikare i ena handen och en håv i den andra och harrejaddrar vad ostron vi plockade. Vi fyllde våra korgar fortare än kvickt genom att hitta ostron, peta in dem i håven med foten och sen gjorde vi det om och om igen. Tills det var dags att sortera. De små åkte i vattnet igen, de som var lagom stora åt vi mängde av och några av de riktigt stora stilla havs-ostronen har vi med hem för att lägga på grillen. Det berättar jag också om senare, nu tillbaka till de råa ostronen. För de är (just nu) mina favoriter.

vi plockade vilda ostron, Claes, Bohuslän, Klemmings

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, västkusten, Grebbestad — ut o njut!

vi plockade vilda ostron, sjöpung, Grebbestad, Bohuslän — vi hittade även en av framtidens delikatesser: en sjöpung. Ser ni den?
Har testat sjöpungstonic, funkar finemang!

Jag lärde mig (hyfsat) att öppna ostron

Vi fick lära oss att öppna dem och som sagt: fan vad jag tyckte det var svårt! Men skam den som ger sig och så vidare …

vi plockade vilda ostron, öppna ostron, ostronkniv, Grebbestad, Claes, Klemmings, Bohuslän — full koncentration när man lär sig ett nytt sätt att öppna ostron

vi plockade vilda ostron, Bohuslän, Malin Lundskog, Grebbestad, öppna ostron — mitt livs första egenhändigt öppnade ostron!

Och sen åt vi. Oj, vad vi åt! Och visst är utomhus bästa matplatsen? Rätt upp och ner stod vi där vid stranden och öppnade, testade olika ’pålägg’ på ostronen och drack bubbel. I dimman. Underbart! Och gott. Jag tror naturella är min favorit eventuellt med en droppe citron på. Kan bero på att jag gillar hav kanske? Annars var rosa vinäger en nyhet för mig, det var också supergott på. Okej, tabasco är också gott. O vinäger med hackad rödlök. Och ..? Vad brukar ni ha på era ostron, ni som brukar ha något?

Rammstein i Grebbestad

Ser ni vad båten vi var ute med heter? Bengts brorsa är tydligen ett stort Rammstein-fan, så när han ritade båten fick båttypen namnet Rammstein. Ni som kan er tyska metal känner kanske igen typsnittet också? Hur som helst har de fått godkänt av musikerna själva att använda namnet på och typsnittet. Ni fattar vad båten jag en dag ska rita kommer att heta, va? Okej, jag kommer förmodligen aldrig att rita en båt, men om … Ni som inte kan gissa, kan hitta ledtrådar här.

Vi hittade en ölbar och åt världsgo middag på Telegrafen

Ostron-weekenden var min födelsedagspresent till Claes och det hade ju varit liiite tråkigt att åka hem när vi ändå hade tagit oss från ön, lämnat hundarna till våra hundpassande barn och dessutom druckit bubbel. Så vi lämpade av våra minimala packning på hotellet på Grebbestadfjorden som är ett stort campingområde. Och sen drog vi ut på stan. Eller byn?

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, fiskebåtar, Bohuslän

Hur som, Grebbestad är större än Knippla och eftersom vi hade någon timma kvar innan vårt bokade bord på Telegrafen stod dukat, strosade vi runt i Grebbestad och hittade The Tap Station. Coolt ställe med fyrtio olika hantverksöl på kran, där vi fick provsmaka ölen innan vi bestämde oss. Ja, men ni fattar ju själva: fyrtio sorter! Personalen var så himla trevlig, hade bra koll på ölen (även killen som bara hade jobbat en dag) och bidrog så självklart till den familjära stämningen.

vi plockade vilda ostron, hantverksöl, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog, the Tap Station, — snygg griffeltavla, eller hur?

The tap station, Malin Lundskog, hantverksöl, Grebbestad — tryck på väggarna, så att man inte glömmer var man är …

The Tap Station är verkligen värt ett besök om ni är i eller i närheten av Grebbestad. Särskilt om ni gillar öl förstås, men också för den väldigt hemtrevliga inredningen och för att ägaren ganska nyligen har öppnat stället och strävar efter att ha öppet året runt. Hoppas att det lyckas! Det inspirerar ju oss i vårt återuppbyggande av den nedbrunna Den Glade Knoden.

Middag i Grebbestad

vi plockade vilda ostron, restaurang Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän — Kommer ni ihåg telefonkatalogerna?
Så här ser pärmen till menyerna ut på restaurang Telegrafen

Och till sist åt vi middag. På restaurang Telegrafen, som lyckades ha fullsatt. I slutet av oktober. I lilla Grebbestad. Ytterligare ett ställe som var väl värt besöket. Sedan vi själva öppnade krog ser jag på restaurangbesök på ett lite annat sätt. Beundrar smarta lösningar i inredningen, väl utnyttjade ytor och självklart också myset, servicen och smakerna. Men det där sista är kanske inte nytt sedan jag själv blev krögare.

Telegrafen, Grebbestad, ostron — förrätt med gratinerade ostron

Förrätt: ostron från Klemmings ostronbankar. Nu testade vi dels råa och dels gratinerade med pestosmör på. Gott både och, men råa. Jag säger bara det. Råa! Till varmrätt fick vi dagens fångst som var så god att jag glömde fota den, men vidunderligt tillagad havskatt med krämig sås på en musselbuljong, uppmixad med dill, rotfruktsfräs och potatis till. Och en dessert på det. En chokladdessert från himlen eller nåt.

vi plockade vilda ostron, dessert, Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog — alltså … jag dreglar fortfarande!

Igår plockade vi vilda ostron i Grebbestad och idag är vi tillbaka på Knippla igen. Jag tycker verkligen om korta utflykter, där naturen får vara med på ett stort hörn och där jag lär mig något. Och jag tycker verkligen om att komma hem igen, även om hem just nu inte är hem eftersom vi har flyttat hemifrån. Men ni fattar grejen …

En eloge till dig som har orkat läsa hela blogginlägget. Om du inte har det, utan landar här i slutet så är den korta sammanfattningen av hela inlägget att ostron är gott. Typ …

Ses snart igen, tills dess: massa varma kramar Malin Lundskog

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, vadarbyxor, Malin Lundskog, Bohuslän — skepp ohoj!

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla

skriverier med Malin och Cilla, författare, författarliv, podcast — så här kul har vi när vi poddar och hoppas att ni som lyssnar också har det!

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Vi har nu nått fram till avsnitt trettionio och jag tappar tonen totalt, när jag ska sjunga veckans trudelutt. Förstår inte hur det är möjligt, men det är ju ändå inte sången som är i fokus när jag sitter i min hemmagjorda poddstudio (skoja! Sitter i en fåtölj och håller i en mick vars hållare har pajat … ).

I fokus är vårt författarskap, skrivprocesser och just i det här avsnittet är det gestaltning som är huvudtemat. Hur gestaltar man det självklara utan att det blir för självklart? Frågan kom upp när jag störde mig på hur man gör i till exempel CSI (TV-serierna ni vet) där en forensiker står och berättar för en annan forensiker vad hon gör och varför. Som om inte hennes kollega vet det?

Störst av allt är Cilla nya bok

nytt poddavsnitt av Skriverier med malin och Cilla ,författare, ur skogens djup — första kyssen!

Vi pratar också om det största av allt i författarlivet just nu: Cilla har fått hem sin bok. Alltså sin tryckta spänningsroman Ur skogens djup. Uppföljaren till hennes första I vikens mörker. Ja, det är stort! Extra stort med tanke på förlagsloggan på boken. Det är hennes alldeles egna förlag. Beundransvärt om ni frågar mig, som tycker att det är tillräckligt att hitta på en berättelse som hänger ihop.

Själv har jag påbörjat min tredje roman, vilket kanske är lite överdrivet att kalla den. Har ju inte en en andra roman utgiven än … Men skam den som ger sig och nu har jag en berättelse som verkligen gör att det kliar i fingrarna.

Boktipsen:

Självklart tipsar vi om böcker vi gillar. Cilla tipsar om Samuel Karlssons Morden på Mörkö, som är en av hans böcker om polisen Jessica Jackson. Spänning i Västervikskrokarna, som ju är Cillas hoods. Jag har lyssnat på några av dem och håller med om tipset. Läs- eller lyssningsvärda även för en västkustbo.

nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla, Mio min Mio, boktips — Mio min Mio funkar även för vuxna. I alla fall för mig …

Jag har läst om Mio min Mio. I ärlighetens namn förstod jag aldrig riktigt den när jag var barn och läste den första gången, så nu gav jag den ett försök till. Och ja, den är verkligen ett boktips även för oss vuxna. Astrid Lindgren alltså! Och hennes insiktsfulla berättelser om hur fantasin kan hjälpa oss. Jag kan vara den enda som inte förstod den som barn, så jag behöver ju inte berätta för er vad den handlar om. Men läs den! Det kanske man ska göra med fler barn- och ungdomsböcker? Det brukar ju finnas fler lager i en berättelse än de uppenbara …

Mitt andra boktips i det här avsnittet är Kate Mortons Huset vid sjön. Har jag sagt det förr, att jag tydligen älskar historiska romaner? Men jag gör det. Detta är en sådan. En engelsk härlig roman, som utspelar sig (såklart?) i Cornwall och som får ihop nutid med dåtid kryddat med spänning, överklass och relationer.

Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla, boktips, Huset vid sjön, Kate Morton, blogg, Malin Lundskog — Kate Mortons Huset vid sjön

Vad säger ni? Vill ni lyssna på oss? Här kan ni göra det direkt, annars finns podden där poddar brukar finnas.

Skriverier med Malin och Cilla avsnitt trettionio

Ett nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla kommer varannan fredag och vill man vara säker på att inte missa oss varannan fredag så … klicka på någon prenumerationsknapp?

Vill ni läsa om våra tidigare avsnitt hittar ni dem här

Oavsett om ni lyssnar eller ej, så är jag tillbaka här på bloggen snart igen. Ses då!
Kram i stora massor från Malin Lundskog

Add Skriverier med Malin och Cilla 39: Skriverier med Malin och Cilla

Det är ett fullmatat avsnitt som författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson levererar denna gången! Malin har börjat skriva på sin tredje bok och bara någon dag innan avsnittet spelades kom en pall med tryckta böcker till Cilla. Snart finns uppföljaren ute! Huvudtemat är dock gestaltning och hur man gestaltar det självklara, ofta är det svårare än man tror. Kanske våra lyssnare har några tankar i ämnet? Som vanligt ges även fina boktips och skönsång!

Jag får prestationsångest och jämför mig med andra

Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och har mig. Helt i onödan och alldeles ofantligt korkat i många sammanhang. Till och med helt åt helvete ibland. Som igår, när jag var på yoga. Jamen, ni vet. Den där sköna stunden. Bara för mig. Stunden då inget annat än här och nu och min kropp och själ är närvarande och betydelsefulla. Ska vara närvarande och betydelsefulla kanske är ett mer korrekt sätt att uttrycka det hela för det dröjde inte många minuter (eller kanske sekunder?) på den där yogamattan och vips var jag där! I jämförelse- och prestationsträsket.

jag får prestationsångest, yoga, perfektion, jämföra sig, Malin Lundskog — det finns en anledning till att jag gärna tränar yoga ensam hemma …

Såg mig omkring. Såg hur andras knän föll ned mot golvet när de satt skräddare. Eller ännu värre: när de satt i lotusställning! De viga jävlarna. Mina knän var som ett upp och ett i minne … Orörliga höfter och stel som det där kassaskåpet ni vet. Jag kan till och med ha ifrågasatt instruktören som bad oss att sitta bekvämt. Inte kunde jag sitta bekvämt utan att se ut som någon som aldrig har yogat i hela sitt liv. Jag som har instruerat hot yoga. Som om det spelade någon roll??? Men, jo. Just i den stunden var det det enda som verkade spela roll för mig.

Men jag är i alla fall stark?

Stelast i klassen och minst avslappnad av alla (vaddå jämföra?) satt jag där och lyckades i alla fall att dra ner några djupa andetag i magen. Njöt av andningsövningarna och glömde för en befriande stund av att jag var på klass. Tills det var dags för krigar-positioner. Och plankan. Då minsann var jag i mitt esse. Säkert starkast i gänget. Som om det spelade någon roll??? Jo. Där och då spelade det roll för mig. För jag fokuserade mer på att se mig om i salen än att känna min egen kropp. Joråsåatteee … jag stod djupast i krigare ett och svävade starkast i krigare tre. Och. Så. Vidare.

Eller okej, kanske inte så mycket ’och så vidare’ för jag var en perfekt yogi mellan varven. Ja, som yogade på och var med mig själv i min kropp och med min själ och efteråt var jag så avslappnad att jag helst ville ligga kvar där på mattan. Men ändå?

jag får prestationsångest, yoga, perfektion, Malin Lundskog — jo, jag hade säkert kunna komma ner djupare i den här krigarpositionen, men det är väl ingen tävling he he he …

You teach what you need to learn?

Jag som har ägnat år och dagar åt att lära ut det hälsosamma med att inte jämföra sig med andra. Som tränar på det här i princip varenda dag när jag skriver mina morgonsidor och mediterar. Jag som upprepar för mina deltagare på gruppträningspass att de är där för sin egen skull. Är det inte rätt galet att jag halkar dit igen och igen och igen? Vet ni, jag tror faktiskt inte det. Jag tror snarare att det här är en av anledningarna till att jag har lärt ut det jämförelsebefriade sättet att leva. För att jag vet exakt hur det är att vara där. Och som nu, tack vare all min träning, kan se mina mönster. Kan acceptera dem. Och som till och med kan skratta kärleksfullt åt mig själv. Inte hånfullt. Det är en viktig skillnad på de skratten, eller hur?

Kärleksfulla skratt kring mitt författarskap

Jag är särskilt tacksam över de kärleksfulla skratten när jag nu försöker att skapa ett liv där mitt författarskap får större plats. Ja, ni vet ju. Det finns författare som är skitduktiga. Det finns bästsäljande författare som kanske inte är så duktiga. Och så finns det vi andra. Som ibland tror att vi behöver tävla mot varandra, när det egentligen finns mer än tillräckligt med utrymme för oss allihop. Ankdammen med författare är som vilken annan ankdamm som helst. Med några kändisar som man kanske tror att man behöver jämföra sig med. Eller vara med, för att räknas. Men i slutändan handlar väl allt om att vara med sig själv? Vilja vara med sig själv och acceptera sig själv.

Kanske det till och med handlar om just det? När jag respekterar mig själv och mitt skrivande, mitt yogande, mitt vad det nu än må vara, det är då jag släpper det osunda jämförandet och den uppstressade prestationsångesten? Det är respekten och acceptansen av mig själv som gör att jag ärligt och genuint känner att jag är perfekt precis som jag är och inser att det finns plats för både oviga, viga, svaga och starka i en yogasal? Och att det finns utrymme för etablerade och debuterande, bästsäljande och dåligt säljande författare. Det finns en plats för oss alla helt enkelt, vilken ankdamm vi än väljer att plaska i. Men vi behöver själva inse det för att kunna njuta av att vara dem vi är?

Presterar av glädje, jämför som inspiration

Och hokus pokus har mitt blogginlägg där jag från början bara ville berätta om gårdagens yogapass och insikterna som kom till mig förvandlats till en lovsång för den oslagbara acceptansen och självkärleken. Till liknelser med mitt författarskap. Störst av allt är kärleken? Och det är mänskligt att ramla tillbaka i gamla mönster. Det är dessutom definitivt så att ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag (reflektionen har jag bloggat om förut, det inlägget kan du läsa här).

Men tro nu inte att jag inte vill prestera, för det vill jag. Dock utan ångest … Jag testar direkt. Sätter mig och skriver på min tredje roman utan att jag får prestationsångest. Mellan varven tycker jag till och med att den här berättelsen är värd att bli en bästsäljare. Sen finns det andra stunder. Och så rullar hjulen vidare? Och för varje rullning lär vi oss något. Jag hoppas att vi alla åtminstone ibland får känna den sköna känslan av att vi är perfekta, precis som vi är. Att vi presterar av glädje och jämför oss som inspiration.

Tills nästa gång: varma kramar Malin Lundskog

och några ps

PS. Apropå att vi är perfekta precis som vi är, ni har väl inte missat att vi har dragit igång med podden Mitt perfekta liv!? Kan hända att vi tar upp mitt liv som den perfekta yogin där, he he … Och hur som helst har vi pratar jämförelser när den gick under namnet Min perfekta kropp.

PPS. Jag har skrivet mängder med inlägg om självsabotörer, som till exempel presterar och jämförelsen. Du kan läsa om några självsabotörer här.

PPPS. som jag skrev under den översta bilden, finns det en anledning till att jag gärna tränar yoga hemma i min ensamhet. Men mitt i allt famlande bland prestation oh jämförelser så är det så fint och bekvämt att bli vägledd. Slippa ta ansvar för vad som ska göras. Och att inspireras av andra. Blandat är bäst?

Bänkar på Knippla och andra ställen

Bänkar alltså. Vet ni, när vi flyttade till Knippla undrade jag varför i hela världen det fanns så många bänkar här på ön. Överallt stod de, när det finns klipphällar att sitta på. Varför denna vurm för bänkar?

Men så småningom insåg jag att bänkarna inte bara är utslängda på måfå, utan de står på väl valda ställen. Oftast precis exakt där utsikten är som vackrast.

Och sen dog Björn Natthiko Lindeblad och min fascination över bänkar och deras betydelse växte. Ja, ni känner säkert till hans önskan om att vi ska joina BNL-gerillan och sätta upp en bänk för alla på en plats vi tycker om? Så fint. Den enda bänken jag har satt upp är utanför vårt hus, men ni är alla välkomna att sitta där. Utsikten är inte något att skryta med och den stor på norrsidan där det kan blåsa för jävla kallt, men sittbrädan är hemburen med kärlek och en del muskelkraft från en av vikarna på Knipplas västsida.

bänkar på Knippla, bänk, drivved, ejder, betongejder, västkusten, bohuslän — Min bänk byggd av drivved. Betongejdern har Claes och vår ö-kompis Gerhard gjutit och målat.

En go plats att sitta på

Visst kan man sitta på klippor och njuta av både utsikten och livet. Men bänkar ändå. Jag har verkligen ändrat mig. Bänkarna står där och välkomnar till reflektion, återhämtning och väldigt ofta till en vidunderlig utsikt.

bänkar på Knippla, Röddeviga, solnedgång, västkusten, — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar på Knippla, springer spaniel, västkusten, första parkett — bänkar med utsikt över solnedgången

bänkar, Kullaberg, vandring, utsikt — den här bänken stod och väntade på oss när jag vandrade i Kullaberg med två kompisar förra året

Och det är inte bara i vackert väder som det är vackert att titta på utsikten från bänkarna på Knippla (och andra ställen). Kolla här:

bänkar på Knippla, västkusten, springer spaniel, dimma — Jepp, Brorsan igen. Han gillar också bänkar!

bänkar på Knippla, västkusten, utegymmet, springer spaniel — det vilsamma med två hundar och en gubbe på en bänk i dimman …

Ju mer jag skriver om bänkar, desto mer undrar jag om det finns något tillfälle då det inte är najs att ha en bänk till hands? Det är så mycket kärlek och omtanke i var bänkar är utplacerade, tycker ni inte? Det är ju inte bara här utan all över allt. Ja ni vet, där det till exempel står bänkar i backar, som man kan tänka sig att de som har med mod i barm än kraft i benen kan behöva sitta och vila. Jag kanske är extra känslosam idag, men … visst är det fint?

Eller som den här bänken som jag gick förbi i Slottskogen för ett tag sedan. Way to go Göteborgs Stad!

pratbänken, slottskogen, Göteborg — Hur fint?

bänkar , Slottskogen, Göteborg, pratbänk — en bänk som matchar hösten, men säkert är lika fin i alla väder …

Bänkar är utmärkta träningsredskap

Varje vecka tränar vi tillsammans utomhus här på Knippla. Då är bänkar superbra att använda för att kliva upp på och ner från, köra dips mot och göra armhävningar på för den som inte orkar göra dem på marken. Och massa annat förstås, bara att fråga om ni vill ha tips på bänkträning.

bänkar på Knippla, västkusten, hwidering, videringen, dips, träning, utsikt — dips med utsikt!

BNL-gerillan

Ja, så var det ju det här med Björn Natthiko Lindeblad och BNL-gerillan. För ett tag sedan var jag ute och gick en del av skärgårdsleden på Hönö (min dagsvandring längs hela Skärgårdsleden kan ni läsa mer om här) och då hittade jag den här bänken:

bänkar på knippla, hönö, bnl-gerillan, västkusten, utsikt — Till minne av Björn Natthiko Lindeblad med världens mest vidunderliga utsikt: havet!

När jag gick närmare såg jag vad som stod på skylten och när jag kom hem läste jag i lokalbladet Torslanda-Öckerötidningen om den här bänken som är byggd av material från ett båtvrak och som auktionerades ut till förmån för ALS hjärnfonden. Jag sa ju att det fint i bänkarnas värld! Vill ni läsa mer om den här bänken för ni det här

Och den goa platsen att pussas på

bänkarna på knippla, västkusten, springer spaniels, puss — hundhångel på en av bänkarna på Knippla.
(he he, ni ser att jag försöker vara med va? )

Ja, jag tycker mycket om bänkar av många olika anledningar och på många olika ställen. Hur är det med er, har ni någon favoritbänk i världen? Eller saknar ni rent av en bänk någonstans? Berätta!

Jag hittade en härlig bänk när jag gick en långrunda på Hisingen med en kompis. Jag skrev om promenaden (eller var det en vandring?) här, och där finns en bild på bänken. Kolla in.

Vi ses snart igen, hörni!
Tills dess: KRAMAR i massor från Malin Lundskog

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog