Bloggen - Sida 133 av 384 - Malin Lundskog

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Add Skriverier med Malin och Cilla 34: Skriverier med Malin och Cilla

Sommartiderna fortsätter för de båda författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson. Sol, bad och redigering till deras respektive uppföljare fyller dagarna, där de sitter på varsin kust. I avsnitt 34 bjuder de på ytterligare en intervju från Stockholms Bokhelg, denna gången med översättaren och redaktören Cecilia Berglund Barklem. För ett par år sedan vann hon årets bok tillsammans med författaren Delia Owens för Där kräftorna sjunger. I år är Vattnets sötma nominerad, även den översatt av Cecilia. Trevlig lyssning!

Att prata ömål är som att ha en hemlighet.

Att prata ömål är som att ha en hemlighet och den hemligheten vill jag veta allt om. Att höra de infödda Knippleborna prata är som det var att (tjuv)lyssna på vuxna som barn. Man hängde med på enstaka ord och meningar, men mellan varven förstod man inte ett dugg. Vet ni vad jag menar?

Även om jag kanske förstår allt fler av orden de använder i sitt hemliga språk här på Knippla, så vete sjutton om jag nånsin kommer att prata ömål (i alla fall inte så att Knipple-borna förstår vad jag säger). Det måste jag ju inte heller. Men jag tycker att det här med dialekter är fascinerande. Och jag blir nyfiken på var orden kommer ifrån. Blir nyfiken på historien. Varför säger de ekrann när vi säger litegrann, till exempel? Eller ere till ejder? Gjorde man det överallt och de bara är bättre på att bevara sin historia eller är det olika ursprung till orden?

Quiz med ömål

Vissa av orden är inte ens de infödda ö-borna överens om. Det gjorde det extra kul när vi körde kategorin ö-mål på vår senaste quiz på Den Glade knoden. I flera dagar efter quizen gick några av dem runt och funderade på om det verkligen stämde, det som några av de andra ö-borna intygade var rätt. Jag är ju bara en tjotte, så jag har ingen aning …

att prata ömål, Knippla, västkusten, fiskmås, gale — en gale som går in för landning

Här är orden de skulle gissa (eller veta) vad de betyder:

Gev, uttalas ungefär ’djev’ och betyder ett turligt utfall/resultat.
Meij, är en utmärkt position på till exempel ett sjökort. Någon ville ha det till att det var ett ensmärke.
Wem, är ett tillstånd när man är typ lite yr. Kan det hänga ihop med vimmelkantig undrar jag? Eller vimsig?
Hoar, kommer ihåg.
Töga betyder dimma
Gale är en fiskmås. Ett av orden som inte var nytt för mig. Var det nytt för dig?
Naver uttalas med öppet a, som i kanske, vilket gale också gör förresten. Vad det betyder? Katt.
Knod är en knot/knorrhane som är en fisk.

att prata ömål, Knippla, fiskmås, dialekt, gale, västkusten — Nästan nere …

Den Glade Knoden

Restaurangen jag driver tillsammans med min man, vår äldste son och några av våra bästa vänner med en av deras söner heter ju Den Glade Knoden. Det beror inte på att det är just en fisk, utan att Knippleborna förr i världen kallades för Knodar av grannöarnas invånare (som i sin tur kallades för någon annan fisk eller fågel). Kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men ändå en bit historia som är kul att bygga vidare på. Dessutom lade vi ju till glade i namnet, så det känns ändå bra.

Nyfiken på Knipplas historia

Apropå nyfiken, så är jag så nyfiken på Knipplas historia och ursprunget till orden de använder att jaghar påbörjat min tredje roman. Den är just historisk. Och utspelar sig här i krokarna. Kan inte bärga mig tills jag ska researcha ännu mer för den! Så spännande att ta reda på mer om de astuffa levnadsvillkoren på en liten ö i södra Bohuslän. Även om man kan tycka precis vad som helst om avgränsningar och skillnad mellan vi och dem så är detta med dialekter en del av historien och kulturen. Är inte det värt att bevara? Och att lära sig om man råkar bo på en liten ö där de de har sitt eget språk …

Förresten, det där med tjottar som jag skrev om. Det är sådana som jag. Stadsbor. Eller fastlänningar, eller vad vi nu kan vara. Vill ni veta varför öborna kallar oss tjottar? Det kan jag i så fall berätta en annan gång.

fiskmås, gale, västkusten, dialekt, ömål, Knippla — ser ni hur fötterna har varit och touchat landningsbanan några gånger?

För, vi ses väl en annan gång? Så kanske måsen har landat också …
Kramar i massor (så länge) o HEJA HEJA ER!
Malin Lundskog

Add Skriverier med Malin och Cilla 33: Skriverier med Malin och Cilla

Författarna har sommarlov och just nu kuskar den ena (Cilla) runt i husbil på västkusten, medan den andra (Malin) kuskar runt … på västkusten. I vanlig ordning. Utan husbil.

Förutom skönsång bjuder de på ett gôtt snack från Stockholms bokhelg mellan Cilla och en av deras stora idoler: Malin Thunberg Schunke. Som har bilder av mördare på väggen. VA?!

Lyssna om ni vågar. eller vill ha en go stund i hängmattan …

Ritualer, rutiner och gamla vanor

Ritualer, rutiner och gamla vanor gick jag och filosoferade över här på ön i morse. Det började med att jag planerade och filmade för ett instagraminlägg när jag började undra vad jag höll på med. Vilket syfte skulle filmen ha? Ja, sedan kom tankarna. Sådär som de ofta gör när man är utomhus, rör sig och har tid att tänka.

Ritualer, rutiner, bada, Bohuslän, utsikt, västkusten, Malin Lundskog — ritualer, lika storslagna som naturen?

Jag började tänka på vad skillnaden mellan rutiner och ritualer är och om vanor är samma sak som rutiner. Och hur ofta jag struntar i ritualen och går direkt på grejen jag ska göra. Utan att passera gå. Jag tror inte att jag är ensam om att glömma av det fina med en ritual. Hur värdefull handlingen blir när vi gör en ritual kring den.

Mina morgondopp kan vara både ritual och rutin

Såhär: Jag har en rutin av att bada utomhus nästan, nästan varje morgon. Rutinen är så införlivad i min och hundarnas morgonpromenad att man nog skulle kunna kalla det vana, men … Nah. Badet är en rutin. Jag behöver ju medvetet fatta ett beslut om jag ska bada eller inte. Det händer inte bara sådär, så som vanor gör. Okej, skillnaden kanske är hårfin, men den är där.

Ritualer, rutiner, Bohuslän, Knippla — Där inne har du min ö. Knippla.

Badet genomför jag för att jag njuter av det. För att jag mår gott av det. För att det gör livet gott. Men de gånger jag tänker på badet som en ritual, då blir det tamejtusan ännu goare! Ännu mer njutbart. Och jag älskar livet just där och då ännu mer. Jag älskar mig själv mer, eftersom jag blir medveten om att jag faktiskt bjuder mig själv på en stund. Utomhus. I naturen. Som bara är för mig. Jamen, alltså. Det blir högtidligt. Stort!

Det stora med ritualer

Skillnaden som gör ritualen stor och rutinen bara rutinartad är min inställning till det jag gör. När jag även låter resan bli mödan värd. Då jag är medveten om att jag tar av mig kläderna, lägger fram tvålen, hur klippan känns under mina fötter, mina andetag när jag kliver ned i vattnet eller den salta smaken på mina läppar efter att jag har doppat huvudet. Då är det en ritual. Jag ser vikten av varje steg. Eller ser och ser. Kanske snarare känner?

Egentligen kan jag alltså göra på exakt samma sätt när jag badar, men ena gången är det en ritual och andra en rutin. Är ni med? En ritual är laddad med mening, en rutin är inte lika meningsfull även om jag alltså gör precis samma sak. I samma ordning. På samma sätt.

Malin Lundskog, bada, havet, Knippla — En gammal vana är inget att rynka på näsan åt …

Sen kan det hända att jag badar av gammal vana, men det som är en vana har en gång varit en rutin, som genom belöning har blivit en vana. Och även om jag har för vana att bada, så betyder det inte att jag inte kan göra badet stort och innerligt och alldeles väldigt meningsfullt.

Fira vanorna med en ritual?

även vägen till badet kan ju ingå i en ritual
resan är mödan värd, som vi vet

Vet ni, är det inte så att en ritual är ett sätt att fira även det som är en vana? Göra fest av vardagen liksom. Så att man inser det stora i de vanor man har tränat in. Och fira – det vet vi ju allihop att det är superdunder för vår hälsa. Vår glädje, Frihet. Och styrka!

Vanor och firande kan förresten ni läsa mer om, till och med massa mer, här på bloggen. Bland annat här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast . Och i min bok GLAD FRi STARK.

Ljudboksrelease med redaktörer och författarkollega

Ljudboksrelease med redaktörer från Word Audio Publishing. Och dessutom med min alldeles egen författar- och poddkollega Cilla. Alltså wowowow! Vilken fest det blev. Det där som jag har glömt av att fira. Kanske inte riktigt förstått hur stort det är? Eller inte vågat tro på att det är stort?

Mariannes mirakel, ljudbok, Malin Lundskog — Så här ser den ju ut, ljudboksversionen av Mariannes mirakel.

Hur som helst: Nu är ljudboken Mariannes mirakel också ordentligt firad och jag är verkligen hedrad över att Alexandra och Josefine, redaktörer på förlaget, ville vara med och skåla in boken. Och över att Cilla ville! Det är stort.

Vi hade releasen genom en livesändning på Instagram och förutom oss fyra, var det många fler med. Så himla kul att sitta hemma i köket en torsdagsmorgon med vatten i champagneglaset och få cyberhjärtan från både när och fjärran skickade till mig. Tack för det!

Här kan du som inte hängde med på min ljudboksrelease med redaktörerna och författar-Cilla se/lyssna i efterhand

Varför har jag inte förstått det stora?

Varför har jag inte förstått att det är stort och värt att firas? Jag tror att det har att göra med det fysiska en tryckt bok innebär. Något jag kan ta på. Känna. För att inte tala om signera. Jäklar vad kul det är att signera böcker!

Som om det inte är blir lika värdefullt när jag inte kan ta på det? Jag vet inte och jag behöver väl inte heller analysera ihjäl mig över det? Bara fatta att det tamejtusan är lika stort att komma ut med en ljudbok som med en tryckt bok. Komma igenom nålsögat, som redaktörerna pratade om på releasen. Ja, det kan faktiskt ha varit när de pratade om det som jag insåg att jag faktiskt har skapat något riktigt bra.

ljudboksrelease med redaktörer, Malin Lundskog, författare, Mariannes mirakel, skål — När jag väl förstod storheten är jag inte nödbedd när det gäller att fira.
Claes fick vara med och skåla han också. Senare på dagen. Inte i vatten …

Ja, ska jag ta i långt bortom jante, så har jag ju gjort det två gånger. Första gången blev mitt manus antagen som tryckt bok. Det förlaget ville inte ge ut den i ljudformat. Och se på fan, då tog sig Mariannes mirakel genom nästa nålsöga. Hur bra är inte det? Ni behöver inte svara på den frågan, det är bara jag som peppar ryggen riktigt stolt uppsträckt.

Jag lyssnar på ljudböcker och köper pappersböcker

Jag lyssnar själv på ljudböcker i massor och älskar samtidigt pappersböcker. Gillar att lyssna samtidigt som jag grejar med annat, men tycker om att hålla i en bok. Och älskar den större avkopplingen med att göra en sak i taget, som det blir med en fysisk bok.

Vet ni, jag kan till och med lyssna på en bok och tycka att den är så himla bra. Då köper jag den i tryckt format sedan. Allra helst signerad. Och det säger jag inte bara för att att tipsa dig om att göra detsamma, utan helt enkelt för att … jag gör så. Någon mer?

… med vässad signeringspenna

Oavsett format hoppas jag självklart att ni vill ha er dos av Mariannes mirakel och om det är så att ni väljer pappersboken så är min signeringspenna ständigt vässad och redo att skriva en rad eller två.

Tills vi ses igen tar jag mig an uppföljaren av min debutroman Mariannes mirakel. Jag har precis fått tillbaka manuset från lektör och snacka att jag behöver kavla upp ärmarna och jobba, jobba, jobba med det för att det ska ta sig igenom de där berömda nålsögonen. För det ska det!

Gärna i alla möjliga format, så att jag får ha releasefest på olika sätt igen! Välkomna allihop!

Varma kramar Malin Lundskog