Malin Lundskog och Viktoria Davidsson drar igång den nya säsongen av Min perfekta kropp med dubbelspaningar, funderingar om padelsmashar med orakade armhålor och om vilka krav vi kan ställa på kändisar för att de ska vara gå i bräschen för att bryta normer.
Som vanligt pratar de om våra kroppar, bryter normer och drar ett strå till den kroppspositivistiska och accepterande stacken.
Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.
Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …
Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.
När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:
Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.
När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.
Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.
Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.
Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.
Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!
Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …
Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.
De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.
Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.
Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer
Malin Lundskog
Lokalbladet Öckerö-Torslanda skrev om mig som debuterande romanförfattare och själva debutromanen Mariannes mirakel. Och ja, det är verkligen jättekul att bli uppmärksammad som författare och att min roman får uppmärksamhet. Jag blir superglad över både det ena och det andra. Särskilt båda samtidigt!
Så här såg det ut i tidningen:
Jag tror att ni kan läsa texten i bilden, men här kommer en sammanfattning för dig som vill det. Artikeln (eller är det en notis?) inleds med att jag numera bor på Knippla och att jag tidigare är utgiven med facklitteratur och noveller.
Vidare kan man läsa att berättelsen utspelar sig i Askim, Hovås, Billdal i sydvästra Göteborg där jag bodde innan jag flyttade till Knippla. Karaktärerna i romanen är de två vuxna döttrarna Helén och Caroline och deras åldrande mamma som lever geografiskt nära, men mentalt och känslomässigt långt ifrån varandra.
På slutet står det om att jag hade bokrelease på min alldeles egna restaurang Den Glade Knoden. Och på de allra sista raderna om det jag håller på med i detta nu: skriver en uppföljare!
Tack lokalbladet Öckerö-Torslanda!
Och du som har läst, både den här artikeln och min roman!
Berätta gärna vad du tycker och tänker om både det ena och det andra,
ses snart igen!
Stor kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Detox-tips för att sluta döma är något jag har delat med mig av i podden Min perfekta kropp och dessutom under Kvinnohistoriers bokmässa. Men inte här på bloggen. Va?! Verkligen dags att ändra på det nu. Särskilt eftersom jag senast igår fick en fråga på hur sjutton man gör. För varför vi inte vill döma varken oss själva är det väl ingen tvekan om?
Skoja bara, det är himla lätt att inte tro att det gör någon skillnad för någon om jag dömer. Eller fördömer? Men det gör det. Om inte annat är friheten i tanken en härlig effekt. Och möjligheten att bli fri från gamla invanda mönster som inte gynnar någon. Men, det där upptäcker ni när ni själva testar en detox …
Detoxen jag skriver om här idag kommer från Gaby Bernsteins bok Judgement Detox som jag inte har läst bara en utan flera gånger. En gång med totalt utdömande tankar om att det var flummigt och kanske för religiöst för min smak. Och så vidare. Men i mitt arbete (som kanske aldrig tar slut, jag är ju bara människa …) med att sluta döma för min egen och andras frihets och hälsas skull ville jag ju inte vara den som är den. Läste en gång till. Och en gång till. Jag är tacksam över min egen envishet!
Vi dömer oss själva och andra för att det är enklast så. Och för att vi har lärt oss det beteendet sedan barnsben. Dömande är kort och gott en lösning vi omedvetet tar till när vi inte är på den där härliga platsen av trygghet och kärlek. Så fort vi dömer är vi i princip separerade från andra och kan skapa ett vi och ett de på skalor av bättre eller sämre, mer rätt och mer fel, finare och fulare. Ni vet, separationen som känns som en gemenskap eftersom vi tillsammans snackar skit om någon annan. Jo .. kom igen. Jag är väl inte den enda som har sett det gemensamma skitsnackandet som en gemenskap?
Och vet ni! Det är inte bara skitsnackandet om andra jag skriver om här. Det är skitsnackandet om den egna kroppen! Om att nu måste jag minsann bli smalare eller starkare eller snabbare för att bli godkänd. Av mig själv. Som om det någonsin kommer att kunna hända? Vi godkänner aldrig oss själva på riktigt om vi inte gör det för dem vi är. Utan att döma eller begära motprestation för att vara värd att bli omtyckt. Är ni med?
När vi dömer oss själva eller andra handlar det väldigt, väldigt, väldigt ofta om rädslan av att bli lämnade ensamma. Av att vi måste anpassa oss och passa in i normer för att få lov att komma in i värmen. Fattar ni friheten då, av att känna att både ni och jag är precis som vi ska? Och vilka möjligheter det lämnar för utveckling av att inte ha målat in någon eller något i ett fack redan innan man har utforskat på riktigt?
Okej, jag ska gå igenom de olika stegen lite mer utförligt eftersom de hör sex punkterna kan verka helkonstiga vid en första anblick (även för oss som inte dömer he he).
Ja, att bli medveten om att man dömer är ett givet första-steg bland mina detox-tips för att sluta döma både sig själv och andra. Reflektion och medvetenhet över sig själv. Omtanke om sig själv. Och andra. Det får plats här. Se att vi dömer, men inte racka ner på oss själva för det. Bara konstatera.
Jo, när du väl har sett att du dömer är det faktiskt skönt att vara tacksam. Både över ditt dömande som alldeles säkert har något att berätta för dig. Var kommer dömandet ifrån. Wow. Tack för att jag fick lära mig det. Dessutom: var tacksam över att du ser ditt dömande, så att du har chansen att ändra på det. Vi lär oss av allt!
Gaby skriver i sin bok om att sätta kärleken på altaret, men jag är inte riktigt på altarnivån i mitt ordval. I det här steget handlar det om att se oss själva och dem/det vi dömer med medkänsla och kärlek. Det vi tror är ett hot, det ser vi här som ett rop på kärlek istället. Och för jössenamn: här har vi medkänsla med oss själva!
Tänk er att vara som små barn igen. Som ser något för första gången utan att ha förbestämt hur något som ser ut si eller någon som beter sig så är på ett särskilt sätt. Som ser ser utan att döma. Tänk vad mycket vi har att upptäcka genom att se för första gången!
När vi lär oss att se andra (och oss själva) för första gången har vi världens bästa möjlighet att hitta helheten. Se oss som en del av hela alltet, inte som vi och de. Här är meditation och/eller reflekterande skrivande ett (eller två då) fenomenalt verktyg för att klippa kontakten till vårt gamla sätt att se på oss själva och/eller omgivningen. I sin bok ger Gaby tips på sex mantrameditationer, jag kan återkomma om dem om ni vill. Skrivandeprocesser kan ni läsa om här och här, där jag beskriver min morgonrutin.
Lägg inte skuld och skam på er för att ni har dömt. Och dömer. Herrenaddå … ni är ju också människor och när vi människor känner oss ensamma, hotade, rädda då går vi in i dömandet. Då vill vi skylla på någon. Eller något? Och så är cirkusen igång.
Men när vi ser vårt dömande utan att döma och gillar läget. Accepterar att vi har agerat utifrån rädsla, då jäklar hörrni! Då kan vi frigöra oss och öppna upp för mer kärlek både till oss själva och till andra. Livet blir goare att leva då och vi mår så mycket bättre!
Jo, jag är själv förvånad över att jag faktist använder mig av ordet detox. Är normalt ingen fan av det utan tror på successiva förändringar (och förbättringar!), men hey! Jag är inte den som dömer och en detox av det här slaget handlar inte om en akutinsats utan en process som kan pågå länge och ändå göra stor skillnad. Så är det för mig i alla fall. Blir kul att höra hur det är för er, berätta gärna!!
Hoppas att ni gillar tipsen här, eller blir sugna på att läsa Gabys bok Judgement Detox. Eller helt enkelt slutar att döma och börjar älska? Er själva OCH resten av oss …
Ses snart igen!
Massa varma kramar (jepp! På avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Äntligen har podden två författare bakom micken! Cilla har haft releasefest för sin debut och Malin är i Nässjö och hälsar på. De pratar om hur Cilla blev författare längs en skitig motorväg, Malin plockar fram sin sportjournalistådra och alla känslor finns med i 2021 år sista avsnitt av podden Skriverier med malin och Cilla.
Stunden människor i deras omgivning har väntat på sedan de två författarna var små flickor är här och nu hägrar releasefest för bok nummer två …
Två omedvetna författare, en podd och ett gott nytt år!
Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel har kommit. Än så länge är jag så glad att jag både skrattar och gråter glädjetårar av dem. Titta på det här till exempel:
”Du har verkligen lyckats skriva en historia som berör, känns viktig och dessutom är rolig.” Wow alltså, jag kunde inte önska mig bättre betyg än det:
”Det är en anmärkningsvärd debut … För mig ligger den lättsamma stilen närmare namn som Fielding och Townsend, än den åh så vanliga feelgood-formeln …”
Ja, alltså … läsare som vill läsa mer. Det är alldeles … alldeles underbart att få höra. Särskilt när de skriver om det jag vill åstadkomma, en kombination av underhållning och viktiga saker.
Den första recensionen jag fick på Mariannes mirakel var från Dorotea Pettersson, som fick läsa boken innan alla andra eftersom hon hjälpte mig på releasefesten med författarsamtal och -intervju. Fattar ni hur skönt det var att läsa orden ”Malin Lundskog, sluta oroa dig. Din bok är bra. Riktigt bra.” innan boken ens kom ut?
Känslan när läsare tar emot och tolkar mitt hittepå om mamma Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline med så öppna armar och varma hjärtan är helt otrolig. Härlig. Underbar. Hoppas att ni som berättar vad ni tycker om boken förstår och känner hur tacksam jag är. Dels över att ni läser och dels över att ni dessutom tar er tid och energi att skriva till mig om er läsupplevelse. Tack! Som fan! Det betyder verkligen massor för mig.
Mer om mitt författarskap och boken Mariannes mirakel hittar ni här.
Här finns länkar till fler recensioner:
Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
