Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var startmeningen till novelltävlingen som Instagramkontot @skrivaforlivet hade i oktober i år, 2021. Kontot drivs av ett gäng författare som allihop är vänner med författaren Anne-Lie Högberg som har drabbats av spridd bröstcancer. Novelltävlingen var inte en vanlig enkel (okej, enkel kanske är en underdrift när det gäller novelltävingar?) tävling utan också en insamling till forskningen kring just spridd bröstcancer.

Jag vann inte förstapris, men …

Vilket initiativ! Vilka vänner! Och vilken inspirerande utmaning för mig som väntade på att min tryckta roman Mariannes mirakel skulle komma och inte kände för att skriva på uppföljaren just då. Så jag skrev. Jag skrev en novell som kom någonstans mellan fjärde och sjunde plats i tävlingen och som inte är likt något annat jag har skrivit. Så mitt i den stora och viktiga anledningen till novelltävlingen var det också gôr-roligt att både delta och att komma på någon slags pallplats.

Reglerna var alltså att skriva en novell på temat vänskap med maximalt tiotusen tecken inklusive blanksteg. Vill ni läsa den? Here we go:

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var inte enbart det att jag hade dukat fram gammelmormors finporslin tillsammans med gammelfarmors ärvda nubbeglas och till råga på allt ställt hela rasket på den spetsduk som min ingifta fasters pappas fostermor hade virkat och jag sedan fått i gåva på min dopdag.

Att min svägerska, född i Falun som hon är, hade tagit med sig signalkräftor till en kräftskiva på västkusten var inte heller tuvan som välte kvällens stora lass. Lika lite som min rundlagde morbrors spruckna byxor eller hans nya magra frus raglande redan då hon kom uppför trädgårdsgången fick bägaren att rinna över på det som brukade vara släktens stora begivenhet i september.

Min pappas falsksång till faster Gudruns triangelspel var inget aber, vilket inte heller  mammas klapprande pumps som med stressade steg hade gått av och an på verandan redan innan någon av oss andra hade tagit dagens första vakna andetag var. Mina döttrars båda smådöttrars grönsnoriga näsor som kletade ner den bakeoffbaguette som senare skulle in i ugnen,  var mer regel än undantag på en dylik släktsammankomst, och innebar inte heller något större debacle.

Det var inte ens min makes förmåga att hålla sig undan allt vad förberedelser heter som ställde allt på ända. Ärligt talat är det ganska skönt att ha honom ur vägen och ha en legitim anledning att skälla ut honom och få utlopp för den frustration som hipp som happ brinner inom mig som en säker förvarning på att vallningar är i antågande.

Vädret var definitivt inte orsaken till det som hände den här kvällen. På dagen strålade solen varmt, vinden var som bortblåst och hade lämnat en tyst stillhet efter sig. Och framåt skymningen dök fullmånen upp. Mörkt gul, hängde den nära jorden. Nära oss. Än idag undrar jag om det var gubben i månen som fick allt att ske? Så typiskt gubbar på något sätt. Skapa oreda och sedan lämna kaoset utan att bry sig om att städa upp. 

Framåt kvällen då ovan nämnda kräftskiva gick av stapeln var det inte bara pappa som sjöng falskt och morbrors nya magra fru som raglade. Den opassande dukningen var dold av kräftskal, varav ett fåtal signalröda, och förmodligen bortglömd av de som ilsket hade käbblat om att det helt enkelt inte passade sig att blanda glas från ett släktled med fat från ett annat. Mamma hade sparkat av sig båda skorna och trodde inte att någon såg då hon smög in en prilla under vänstra sidan av sin överläpp. Såhär dags deltog min man i allra högsta grad i kalasandet och de snoriga ungarna sov sött under mormors virkade täcke i soffan, med någon flimrande tecknad film, som ingen av oss vuxna orkade stänga av, framför de stängda ögonen.

Kort sagt: kräftskivan då allt ställdes på sin spets var precis så som vår familjs kräftskivor brukar vara. Kaotisk. Ilsk. Glad. Berusad. Och alldeles … Alldeles underbart förutsägbar. 

Ja, ni vet hur det är med familjer. Man vet redan innan tillställningen vem som ska säga si och vem som uppretat kommer att svara så. Vilken av de äldre släktingarna som gullenuttar om någon av de yngsta. Eller om någon av dem mittemellan om när de var i samma ålder som de yngsta är nu.

Det var alltså inga konstigheter och var sak hade som vanligt sin plats och jag anpassade mig efter rådande omständigheter. Så som jag hade gjort sedan urminnes tider. I alla fall sedan jag  kunde tänka själv och fann bekvämligheten i att anpassa mig.

Någon gång mitt under den sjuttonde omgången av den vid det laget något hesa versionen av Helan går och till och med gubben i månen hade börjat rynka trött på pannan kom hon. Kim.

I skenet av mångubbens rynkade panna stod hon plötsligt där nedanför verandan. En cool, trygg och helt igenom vänlig själ med otvättat hår och en sliten snusnäsduk nonchalant knuten runt halsen. Med sitt balanserade väsen skapade hon oreda i det utifrån sett kaosartade kalasandet vid havet. 

Utan att jag hörde orden visste jag vad de viskade om, mamma, mina mostrar, fastrar, den ingifta magra, mina kusiner och mina vuxna döttrar. Männen gjorde sitt bästa att undvika viskningarna och det som jag visste att de hö hö-ade om på sitt manliga vis. Fruntimmer!

Alla visste att alla visste vad som pågick, men ingen låtsades om något. Inte ens Kim, min sedan tio år tillbaka allra bästa vän, som på sitt lika självklara som älskbara vis crashade festen. Hon gick med lugn och värdighet de få stegen från gräsmattan upp på verandan. Klick, klick, klick lät det. Alla hörde, för nu var det så knäpptyst runt bordet att det enda förutom Kims klickande steg som hördes var en stjärna som föll. 

Skulle hon verkligen våga komma upp, trots att hon sedan vi blev bästa vänner hade varit bannlyst från våra släktkalas? När det gäller familjen von Tronenstjärnfall, det vill säga min familj, och våra traditioner kommer man inte här och kommer bara för att man är söt. Eller vän. Jag visste det. Kim visste det, men på hennes lugna, vaggande gång både såg och kände jag att hon hade fått nog. Kims mått var rågat, det såg jag i hennes mörka blick. 

– Har ni fest eller?

Hela klanen von Tronenstjärnfall, förutom de sovande barnen och eventuellt någon asberusad gammal farbror, hoppade högt. När vi dråsade ned på våra stolar igen såg vi oss alla omkring. Vem sa det där? Jag mötte Kims blick och vi såg så djupt in i varandras ögon som bara två bästa vänner kan göra. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit helt säker på att hon log då hon vände bort sin blick.

Plötsligt började min rundlagde morbror fnittra. De spruckna byxorna var bortglömda och han fnittrade som jag inte har hört någon fnittra sedan jag själv gick i lågstadiet. Han försökte se allvarlig ut, så som det passade sig att på ett slikt kalas. Men fnittret trängde sig igenom den inövade seriositeten. Jag minns det som att han till och med fnittrade med knäna. Han studsade runt på sina mjuka skinkor och tog med sig sin instabila klappstol i den hoppande dansen. Efter inte alltför många sekunder smittade han sin bordsdam som inte hade övat sin i den här familjen korrekta allvarsnivå tillräckligt, för hon brast ut i ett rejält asgarv. Spottloskorna for hejvilt över kräftskalen och några for vidare till mina båda föräldrar som efter varsitt försök att indignerat torka av sig sin släktings saliv gav upp och istället gav sig hän. Åt skrattet. Mamma kluckade som en yr höna och matchades av pappas galande ylning.

Alltfler ljud som lika gärna kunde av kommit av gråt, men som jag efter en svepande blick över sällskapet kom fram till var skratt, ljöd från verandan och spred sig över det månglittrande havet. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att något liknande aldrig har hänt i hela den von Tronenstjärnfallska historien. Mina oroliga tankar på hur det skulle gå, hur vi skulle få kännedom om vilka regler vi skulle följa hädanefter och om vi inte skulle veta vår plats mer avbröts av faster Gudruns plingande på sin triangel.

Pling, pling!

Alla försökte att vara tysta, men jag såg hur det återhållna skrattet strax skulle brisera igen. Inte en kropp satt still utan småstudsade upp och ned eller vaggade av och an. Några kvinnoben korsades av rädsla för urinläckage då nästa skrattanfall skulle komma. Faster Gudrun som aldrig gjort annat väsen av sig än just genom plinkandet på sin triangel stod nu och harklade sig inför oss andra.

”Jo. Hrrrm.” Pling pling! Reflexmässigt rörde hon triangelpinnen mot själva triangeln. ”Jag känner för att svära. Svära på mina anfäders gravar att vi nu återinför glädjen i familjen igen.”

”Hear hear!” Min far gjorde sitt bästa att låta högtidlig.

”För bövelen! Här ska skrattas om jag så ska skrämma er till skratt!” fortsatte min pappas kusin med sina skorrande r.

Kim log mot mig från sin plats under bordet.

”Men … bara sådär? Ska vi bryta den allvarsamma leken bara … sådär?” min mosters gälla röst var ett eko av mina egna tankar.

Gubben i månen gick och gömde sig bakom en molnstrimma och ett becksvart mörker omslöt oss där vi fortfarande satt på verandan. Jag kände allvaret i de skratt som inte längre kunde hållas inne. Mina döttrar och deras män. Jag och min man. Fastrar, mostrar, kusiner och ingifta respektive. Skratten ekade. Kim ställde sig helt nära mig. Tryckte sig intill mig och värmde mina nylonstrumpebyxklädda nedkylda ben. 

Hon hade tänt på den bensin som varit uthälld sedan generationer tillbaka och istället för att avdunsta hade fyllts på. År efter år. Med en odör som hade gjort oss alla illamående utan att vi hade begripit det. För vi hade anpassat oss. Allihop. Vi hade rättat oss i det led som vi trodde var rätt. Det enda vi visste. Det som förde traditioner vidare.

Jag böjde mig ned och klappade om henne. Kim. Min kloka västgötaspets som inte längre fann sig i att sitta instängd i sjöboden, för att hundar enligt tradition aldrig var välkomna på släktens kalas. Som ordlöst och kärleksfullt hade visat oss att man inte behöver välja allvar eller glädje, människor eller hundar. Möjligtvis lyckades hon inte övertyga oss om att signalkräftor funkar lika bra som havsditon, men man ska väl aldrig säga aldrig? Och hon hade verkligen visat mig att jag skulle stå upp för henne. För mig. För det jag tror på.

Hade hon inte kommit den kvällen, eller snarare morgonen, hade jag fortsatt att leva med skav i både bröst och på hälarna efter obekväma, påtvingade normer och skor, utan en aning om vem jag är och vad jag tror på. Tänk att något så stort och livsavgörande kan vara så enkelt ändå?

Då  jag rullade hem på min lastmoppe med Kim på flaket med sin vädrande nos vänd mot gryningen kände jag friheten växa i bröstet och jag såg ljuset i det som länge varit en skygglappstrång tunnel. Kanske hjälpte solens färgsättning av morgonhimlen till, men skrattet som hade börjat bubbla inom mig fick fullt utlopp när min rundlagde morbror gjorde ett inlägg i vår familjechat, utan att bry sig om tidigare regler om att man inte skriver om nonsens i gruppen.

”Spetsen som ställde allt på sin spets! Tror tamejtusan att hundar faktiskt är människans bästa vän.”

Skrivlusten väcktes

I och med den här leken med ord väcktes skrivlusten igen och uppföljaren till Mariannes mirakel är i full utveckling. Kanske kanske blir det solnedgångar och fulla månar (eller hur var det nu?) i den också. en sak är säker och det blir både släktband och vänskap. Och kanske en och annan hund?

Berätta gärna vad du tycker om min novell, eller om något annat …

Vi ses snart igen, tills dess: massa varma kramar på avstånd. OCH med nytvättade händer! OCH med ett aldrig sinande hopp om att våra bidrag till cancerforskningen ger Anne-Lie och andra drabbade det de behöver. Vi gör det vi kan allihop, eller hur? Och tillsammans gör vi bäst!
Malin Lundskog