När Malin Lundskog från Källö-Knippla och Cecilia Andersson från Eksjö drar igång det 25:e avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla avhandlas det mesta. Och inte bara om skrivande, det handlar även om krogar, cyklar, monster. Denna gången avverkar de språket också. Vilket språk det är och vilken inriktning den diskussionen tar hörs i avsnittet! en sak är säker: utvecklingen utvecklas! Lyssna gärna.
PS. Det blir boktips med.
Fram för fler nakna kroppar utom tävlan! Så avslutar Malin Lundskog det här avnittet av podden, där hon har spanat på TV-serien som snart kommer till Sverige: Naked Attraction.
Viktoria Davidsson påminner oss om det avdramatiserade nakna i simhallen och i vanlig ordning bryter de destruktiva kroppsnormer och pratar om feminism på gräsrotsnivå.
Häng med måbraexperten och författaren Malin och fotografen Viktoria på deras fortsatt nyfikna resan mot fler perfekta kroppar i samhället!
Mariannes mirakel får fina recensioner och andra kommentarer. Alltså, jag är så innerligt glad och tacksam och fascinerad över att det jag har hittat på hamnar rätt. För att inte tala om känslan av att jag inte är ensam om att tycka att det är viktigt att vi pratar med varandra! Och att vi pratar om sådant vi tror att vi är ensamma om. Vi är aldrig ensamma. Gäller allt. Inte bara inkontinens, som i fallet Mariannes mirakel.
Birgitta Mattisdotter skriver att hon var färdig att lägga ifrån sig boken. När jag läste inledningen på hennes recension blev jag först gôrnervös. Men … det släppte.
Jag var färdig att lägga boken ifrån mig flera gånger i ren frustration, men fortsatte ändå läsa efter att det värsta lagt sig. Mariannes mirakel berör!
Är glad att jag tog mig vidare eftersom det boken handlar om ligger mig alldeles för nära känslomässigt. Det hade varit det lättaste att sluta, eftersom vissa saker gnagde så hårt inom mig.
Ett dåligt slut hade gjort mig mer frustrerad, arg, ledsen, MEN nu fylldes mina ögon, själens spegel, av tårar. Tårar av glädje, lättnad och en känsla av att det mesta löser sig bara vi vågar öppna upp oss för varandra.❤
Birgitta Mattisdotter hittar ni här på Instagram, där recensionen dök upp.
Jag har fått höra från andra att de inte kan läsa klart den just nu. Den är för rätt in i deras verklighet. Är det bra eller dåligt?
Det är verkligen fint att få höra om min egen bok att läsare glömmer bort att de läser. Intressant med inledningen av recensionen, med tanke på hur hårt vi har jobbat redaktören och jag, med att få läsaren att verkligen landa in i situationen:
Bokens förstasida känns kanske något överbearbetad, med lite för många distraherande detaljer, men sedan blir det bra flyt på texten, man dras in i berättelsen och glömmer att man faktiskt läser, vilket är bra!
Boken handlar om kvinnor i 40-årsåldern som försöker hinna med livspusslet, som känner krav att träna och vara snygga, fixa ”thigh-gap”!, läsa läxor med barnen, stryka mannens skjortor och ta bilder på Instagram för att sedan spänt invänta like- ningarna!
Det är en bok om att försöka anpassa sig till andra när man i själva verket kanske inte orkar, eller vill. Jag kände igen mig en hel del i den här boken, och det tror jag att många andra kvinnor i 40 och 50-års åldern skulle göra om de läste boken! Den ger många bra nyttiga insikter! Rekommenderas varmt! Läs den!
Skrivande Dam finns här
En lättsam bok om tuffa ämnen. Det här är en genre jag vanligtvis inte läser och förvånas över att jag så snabbt dras med i handlingen.
Bitvis irriterar jag mig på huvudkaraktärerna, samtidigt som jag kan känna igen mig i dem alla 😊 Skickligt av författaren.
Jag kan varmt rekommendera denna bok till dig som älskar feelgood. Det är en varm berättelse om starka kvinnor som var och en har sitt sätt att hantera vardagens utmaningar.
Läs lär lev finns också på Instagram
Ja, vem sjutton irriterar sig inte på mina huvudkaraktärer? Jag blev galet frustrerad mellan varven när jag skrev dem. Fattar de inte liksom?!
Det här var en recension jag var jättenervös inför. Jag känner ju Annie, fast inte så där jätteväl. Men vi har sprungit tillsammans och jobbat på olika löparmässor ihop. Och nu är hon en av många coola bookstagrammare. Och … kommer ni ihåg att jag skrev att vi aldrig är ensamma? Jag var inte heller ensam om min nervositet. Så här skriver Annie i sin recension:
Jag träffade Malin för många år sedan genom vårt gemensamma intresse löpning! När Malin hörde av sig i höstas i samband med utgivningen av hennes bok så hade vi inte setts på länge och jag blev så glad och sa självklart ja! till att läsa hennes bok.
Jag påbörjade Mariannes mirakel strax efter nyår med en lätt smygande ångest. Det här var inte alls bra! Jag visste inte hur jag skulle kunna fortsätta läsa och hur skulle jag kunna recensera något jag inte gillar när jag dessutom känner författaren!
Lade Marianne åt sidan, läste annat, tittade åt ett annat håll när jag passerade henne där hon låg med omslaget uppåt på hyllan. Skämdes lite för att jag ignorerade henne.
Men! Vindar kan vända, tycke kan ändra sig och jag förstår nu att jag bara började läsa vid helt fel tillfälle (dagarna efter min pappas bortgång). Jag gillar författarens förmåga att ta upp så mycket som vi människor tampas med i livet och det är också härligt att läsa en bok som utspelar sig på platser i och nära Göteborg jag så väl känner till.
Annie runs and reads
Mariannes mirakel är en varm berättelse om att vara nära men ändå känna sig ensam, om att missförstånd kan gräva djupa diken, om vikten av att tala om vad och hur vi känner, om att tystnad aldrig för oss vidare och om kärleken svår att uttrycka.
Två systrar och en mamma som slits mellan att vara andra till lags och att själv må bra. En ekvation som kan vara svår att få ihop men som går att lösa när man släpper garden, börjar prata och släpper in.
Rekommenderas varmt! Tack @malinlundskog för att jag fick läsa din första roman ☺️ Bra jobbat!
👟👟👟👟/5
Sa jag att jag älskar känslor? Och att Mariannes mirakel får fina recensioner? Det här gör mig så glad så jag baxnar!
De två systrarna Helén och Caroline bor nära varandra och sin mamma Marianne. De träffas ofta, försöker hjälpa varandra och umgås, men de pratar inte med varandra. Helén oroar sig över vad andra tycker och tänker och Caroline tycker själv att hon har lösning på hur alla andra ska leva sina liv medans mamma Marianne säger att allt blir bra bara man uppför sig som folk och gömmer sånt som kan vara pinsamt. Alla tre känner sig oerhört ensamma trots att de har varandra. När Marianne börjar sjunga sånger av artisten Fredrik Kjällberg som inledning till varje samtal står det klart att hon inte mår bra. Allt det som inte sägs ligger och bubblar och de tre kvinnorna glider längre ifrån varandra.
Min bokstapel hittar ni också på insta.
En extra eloge till Min bokstapel som är den första att se betydelsen av Fredrik Kjällberg. Artisten och hurdan hamnade i min bok är en historia för sig, som jag tar en annan gång.
📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖
En fin bok om hur viktigt det är att vi faktiskt pratar med varandra, om att våga visa sig svag för andra och hur lätt vi fastnar I våra roller.
Att storyn berättas ur två vinklar, systrarnas, ger den ett djup och att man känner igen sig i båda karaktärerna, vilket gör att man uppskattar dem mer.
Jag älskar när man drabbas av hela känsloregistret när man läser och det har jag gjort nu. Jag har varit frustrerad över deras brist på kommunikation, jag har skrattat åt dråpligheter, gråtit med i rädsla och sorg och avslutat boken med en känsla av värme och glädje i kroppen. Och dessutom fick jag med mig några livsråd, tack 🙏
Min bokstapel
Jag avslutar det här recensionskalaset med den här fina recensionen:
Den här boken är så varm, kärleksfull och viktig. Den är lättläst, fängslande och väldigt svår att lägga ifrån sig. Författaren har en förmåga att ta upp saker som många av oss människor kämpar med i livet, om hur man är nära någon/några men känner sig ändå ensam. Hur viktigt det är att tala om hur man känner och att tystnad gör att vi inte kommer vidare med olika svårigheter. Att vara alla andra till lags och samtidigt slitas mellan det och att själv må bra. Jag tyckte mycket om boken och som gammal Göteborgare var det extra roligt att känna igen sig så väl i stadsbeskrivningen!
Tack till @malinlundskog för att jag fick möjligheten att läsa din fantastiska bok!
Cias bokhylla
Ja, vad säger ni om jag säger att Mariannes mirakel får fina recensioner? Ni kanske inte blir lika glada som jag, men ändå. Visst är det härligt?! Dessutom kommer det fler inom kort, så stay tuned här på bloggen!
Och ni vet väl att boken finns här. Hos mig! Blir ni nyfikna och vill läsa den eller ge bort den till någon ni gillar, så är jag bara ett mail bort. Signerar så gärna!
Här hittar ni förresten fler recensioner av Mariannes mirakel
Ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog
Vi sminkar oss för att det är kul och inte för att tillfredsställa män, imponera på någon annan, eller enbart vara vackra på utsidan. Punkt. Eller till och med utropstecken! Eller?
Alltså, jag sminkar mig sällan och det beror mest på att jag tycker att det är så himla jobbigt att tvätta bort sminket. Men ni ska veta, att innan samtalet med Vickan i vårt senaste avsnitt av podden Min perfekta kropp tänkte jag annorlunda. Då hade jag en föreställning om att smink var enbart ytligt.
Jag skäms lite över det, vilket samtidigt gör mig nöjd för att jag är villig att ändra mig. Se att allt inte är svart eller vitt. Och jag är så innerligt tacksam över att jag driver podden. Annars hade jag inte fått lyssna på Vickans spaning om Isabella Rossellini som tar avstånd från Lancome DÅ och samtidigt accepterar och är ansiktet utåt för Lancome NU. Igen. Nu när hon får lov att vara äldre och visa att smink är kul och inte ett redskap för att behaga andra. Som till exempel män …
Alltså, hade vi inte pratat om det här i podden hade jag gått runt med föreställningen att sminka är yta. Jag hade missat det härliga med att det kan vara riktigt kul att sminka sig. Och färga håret. Något vi kan göra för att förtydliga vår personlighet. Inte för att vi måste eller tycker bättre om oss själva med smink eller färgat hår. Utan för att vi vill. Som sagt: vi sminkar oss för att det är kul! Enbart. Eller?
Eller kanske inte. Mycket av sminkandet där ute handlar ju om att vi vill förändra något vi inte tycker om. Alltså yta. Och det är en jävla skillnad på det och på att vilja förstärka sin personlighet och ha kul. Precis som det är en enorm skillnad på att träna för att man är missnöjd med sin kropp eller träna för att man tycker om sig själv. Eller hur? Det här pratade vi inte om i avsnittet, men är sådant jag har tänkt på i efterhand.
Samtalen vi har i podden handlar om allt från gropar i låren, svett, snor och att våga ta plats. Vi kallar själva Min perfekta kropp för en podd om feminism på gräsrotsnivå. Och podden om kroppspositivism för dummies som vill bryta destruktiva normer.
Vi pratar om gräsrotsnivå och dummies för att vi är många helt vanliga kvinnor i våra bästa år som fortfarande inte vågar tro på att vi är feminister. Det finns så många proffs som redan är solklara över vad en sann feminist är att man inte känner sig tillräckligt kunnig. Eller feministisk.
När det gäller kroppspositivismen är det dels ett fenomen som många av oss inte riktig vet vad det innebär, dels vill vi inkludera alla, inte enbart överviktiga, i det kroppspositivistiska arbetet. För det är ett arbete vi behöver göra. Tillsammans. Bryta normer om att människor med en viss kroppsform är förmer än människor med andra kroppsformer (men hallå! Ser ni likheten med hudfärg här?). Vi är många som är indoktrinerade att tro att vi inte är perfekta som vi är.
Podden Min perfekta kropp är fotograf Viktoria Davidssons och min nyfikna resa mot ökad jämställdhet. Jämlikhet. Och för att vi kvinnor ska våga visa våra styrkor och ta vår självklara och rättmätiga plats i både våra egna liv och i samhället. Och kanske också för att vi ska sminka oss enbart för att det är kul!
Podden kommer ut varannan fredag och du hittar den där du hittar poddar, eller här på vår poddsida. Här på bloggen har jag skrivit en del om Min perfekta kropp, de inläggen hittar du här.
Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!
Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?
Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?
Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.
Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?
Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?
Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.
Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.
Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?
Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?
Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.
Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!
Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.
Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.
Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂
Stor, varm kram från
Malin Lundskog
Samma morgon som avsnitt 24 spelades in av Skriverier med Malin och Cilla gick Putin in i Ukraina, vilket också präglar avsnittet. Men som författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson konstaterar i avsnittet, vid sådana är tillfällen är litteraturen än viktigare. Och att faktiskt få tänka på något annat en stund. De uppdaterar läget med bokmanus nummer två, var de befinner sig i skrivprocessen men så bjuder de också på boktips och sång. Helt likt tidigare avsnitt!
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
