I det här avsnittet pratar Malin Lundskog och Viktoria Davidsson om ordet perfekt och vad det står för. De diskuterar hur normerna spär på vad perfektion innebär och frågar sig om perfekt kan vara olika från dag till dag.
Dessutom pratar de om rödlätta ögonfransar och att vara hel och ren inunder …
Häng med på vår resa mot acceptans och helt perfekta kroppar!
En vandring på Hisingen gjorde susen för både kropp och själ idag. Ja, sådär som vandringar gör ni vet. Herregud vad det finns mycket att upptäcka i närområdet. Alltså, både det på insidan och det på utsidan.
Ska vi börja på utsidan? För ärligt talat, jag är både född och uppvuxen i Göteborg men Hisingen är en ganska så vit fläck på min karta. Därför var det himla kul att upptäcka ett alldeles väldigt vackert naturreservat idag!
Tillsammans med en av mina allra bästa människor och våra hundar traskade jag runt i naturreservatet hela förmiddagen. Det gick både på stigar nära vattnet, in i skogen (Göteborgsskogen that is, vet att mina värmländska läsare undrar om jag skojar när jag säger skog här …), över skalbankar, genom koloniområden och upp i bergen.
Tänk ändå, att vi kan lära oss saker hela tiden? Vi pratade om det, att vi trots att vi är fullärda får plats mer. Och ja, vi är mer ödmjuka än det kanske låter, för med fullärda menar vi inte att vi kan allt. Vi menar att vi behöver tömma ut något för att få plats med mer, he he. Så det där med att vi blir glömska när vi lir äldre kanske inte stämmer? Det är bara det att vi inte får plats med mer och att det är svårt att välja vad vi ska rensa bort. Som med prylar man har samlat på sig …
Varken min kompis eller jag hade till exempel någon aning om att vi skulle gå rätt på en hällmålning. Eller att hällmålning är något helt annat än hällristning. Eller för den delen, att det bara finns nio platser med hällmålningar i Sverige. Vad man vet alltså …
Jag hoppas så himla mycket att det här med att ses utomhus, inte bara ta en snabb promenad, utan faktiskt ta sig tid att umgås kommer att leva kvar även efter Corona. Om det nu finns något efter? Men ni fattar …
Det ger en extra dimension till samtalen, att vara i rörelse. Utomhus. Kombinationen av att vara i naturen (med naturen?) och av att vara i rörelse gör magiska saker med oss. Eller med mig? Får mig att vilja komma djupare i samtalet. Lära mer. Lära känna mer. Både mig och den jag pratar med.
Det är som att naturen klar av oss de roller vi eventuellt har tagit på oss. Och genom att vi går bredvid varandra blir vi så jämlika som två människor bara kan bli. Det är lika nära till det sårbara som till allt annat och acceptansen finns i varenda löv och vartenda kvitter. Vandringar är som gjorda för att lära känna sig själv. Genom tankar och genom samtal, både de om då och nu och sen. Om glädje, sorg, ilska och eufori. Och allt däremellan. Jag tror fanimej att vandringar är medicin, även för den som inte är sjuk …
Här satte vi oss inte, men hade jag varit tomten hade jag lätt tagit plats. Tänk att ha en egen skylt på en bänk?!
Just det. Sist men inte minst: picknicken! Hur gôtt det än är att röra på sig så är den där stunden med äggmacka och kaffe ungefär hur värdefull som helst. Ja man måste ju inte ha äggmacka. Eller kaffe … Men det är en favorit hos mig.
Precis som att starta tidigt är. För när vi var på väg hem efter några timmar var det väldigt mycket folk ute och rörde på sig. Många som cyklade. Härligt! Alla ska med på #utonjut!
Varför valde vi att gå just här? För att det ligger ungefär mitt emellan oss, för att vi båda inser att det är ganska galet att veta så lite om sitt närområde och för att jag igår googlade på ”vandring naturreservat Göteborg” och då dök det upp. Här kan du läsa mer och hitta till Sillviks naturreservat, för det är värt ett besök om du är i Göteborgstrakten. Jag kommer absolut att komma tillbaka (blev väldigt springsugen!).
Vi startade vid Lillebybadets parkering, gick ner till Lillebybadet och tog sedan söderut. Det såg fantastiskt ut att gå norrut också, även om jag inte har någon koll på hur stort/långt det är ditåt.
Svårare än så behöver vi inte göra det för oss och jag tror att vi har så himla mycket att upptäcka jättenära oss själva och genom att upptäcka nytt på utsidan upptäcker vi också nytt på insidan. Den fysiska rörelsen framåt gör att vår mentala rörelse går i samma riktning, knutar löser upp sig och både vita och svarta fläckar får färg.
Men, vet ni?! Jag skriver om det här bara för att det är nytt för mig. Jag har ju mängder med områden jag har gått och sprungit i till vardags, som kanske är kul för er att veta mer om? De handlar ju om mina trakter i första hand, men … om ni vill ha fler tips på vandringsleder eller promenadsträckor i Göteborgsområdet eller på någon av Öckeröarna så har jag ju mer att komma med. Skulle det vara kul? Säg till så kör jag en bloggserie med vandringar.
Jag kanske gör det ändå, he he … Jag har ju gjort det förr. Som här: Vandring i vacker natur gör underverk för hälsan och här: Skärgårdsleden är ett hett hemestertips. Dessutom lite extra pepp för att röra på dig utomhus, för dig som vill ha det Därför är utomhus och rörelseglädje en oslagbar kombo
Tack för idag Nina, hälsa lille Sigge!
Och som vanligt: tack för sällskapet Brorsan!
Ses snart här igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog
Både Malin Lundskog och Viktoria Davidsson trodde att de var fria från att döma andra, men … hoppsan! Det är de visst inte visar det sig.
I det här avsnittet pratar de om varför vi dömer, både andra och oss själva. Och finns det ett samband mellan det?
Dessutom: Är det sant att tjockisar inte får ligga?
Resan mot en tillvaro där vi älskar oss själva precis som vi är fortsätter. Häng med!
Nanowrimo och misstagen med att ta i för mycket, satsa för högt och dessutom tro att jag helt plötsligt skulle triggas av resultatmål istället för processmål. Japp, jag är där igen.
Jag siktar alldeles för högt och tror att det är det som behövs för att jag ska komma igång med uppföljaren till min första roman (Jag vet! Det är galet kul och jag ska snart berätta mer om boken som kommer ut 2021). Jag ger mig in i nanowrimo för jag vet inte vilken gång i ordningen och det enda jag vet är att det kommer att skita sig. Jag kommer inte att nå mitt mål, utan bjuder mig själv på en straffspark i öppet mål: vad var det jag sa?!
Ja, jag är rätt vass på att sabotera för mig själv och vet ni: jag tror att det också är därför jag är rätt vass på att guida andra att hitta, våga möta och bli vän med sina självsabotörer. Men det är en annan historia, som du kan läsa om under mina tjänster till exempel. Nu ska vi snacka nanowrimo och min lärdom om vad jag vill ha för mål. Om jag nu ska ha några mål?
NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är ungefär som hummerfiske (för oss som fiskar hummer alltså): en community med massa pepp och kreativitet under en koncentrerad period. NaNoWriMo äger rum i november varje år, för att november är en grå, tråkigt månad som gjord för att skriva. Om man nu gillar att skriva alltså! Förresten måste man inte tycka att november är grå och tråkig (det gör inte jag), man får vara med ändå. Du kan läsa mer om NaNoWriMo här.
De misstag jag har lärt mig av under mitt deltagande i NaNoWriMo är att jag inte går igång på resultatmål. Jag känner mig instängd, pressad och struntar i att skriva bara för att … jag vill bestämma själv! Jag vill skriva av lust och inte av tvång. Alltså, jag vet ju det här. Jag känner mig själv. Och ändå … ändå är jag där och gör samma misstag om och om igen.
Och det handlar inte om att jag aldrig lär mig, för det gör jag. Jag blir snabbare och snabbare med att komma på mig själv. Nej, det handlar om tryggheten i de gamla mönstren. Ni vet … de där gamla vanorna som aldrig rostar? Och det handlar om att jag har en känsla av att det jag gör inte är på riktigt. Jag menar, det är ju inte så att mitt författarskap är mitt jobb (än?!).
Men vet ni vad? Skam den som ger sig och det finns inga misstag, bara lärdomar och så vidare och så vidare. Och så finns det skrivkompisar (tack tack bästa Cilla!) som påminner om att man inte måste vara med i det officiella NaNoWriMo-communityt och den utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Man kan skaffa sig en egen utmaning och då är det fritt fram att välja sitt eget mål. Som till exempel att skriva under en viss tid varje dag. Och att den vissa tiden inte behöver vara megalång för att räknas.
”Herregud, Malin! Myrstegsrevolutionen och skammålen, har du glömt av dem?”
sa jag till mig själv. Satte, med massa hjälp av Cilla, ett mål på 45 minuters skrivande per dag och. Det går som en dans! Jag menar … det är fjärde november idag och jag har inte sagt till mig själv ”vad var det jag sa” en enda gång. Jag har inte lärt mig av några misstag heller. Än … Jag har bara lärt mig av mina framgångar att processmål, som jag kan kontrollera själv och som inte kräver ett visst resultat, triggar igång mig. Tänker på hummerfisket igen. Att bestämma hur många gånger eller hur ofta man slänger i kuporna och ger sig ut och plockar upp dem igen – det är ett processmål. Som går att styra. Tänk att sätta antal fångade humrar som mål, snacka om att det går att missa målet då. Om man inte är storfiskare, he he.
Jag har återigen fått bekräftat att det lilla stegets kraft verkligen leder till stora steg och att jag har ett kryphål i skammålen om det skulle skita sig totalt någon dag. Undra om jag får medalj ändå?
Medalj eller inte jag är en vinnare ändå. Som hittar suget att skriva genom att inse vad jag behöver för att känna lust. Så … nu kör jag. 45 minuter om dagen i november. Minst. Vem vet, det kanske hinner bli en vana under den tiden? Så att jag fortsätter att skriva. Med lust. För jag har tillräckligt med tankar för att fylla sidorna i minst en roman till. Minst en bok om hälsa. Och blogginlägg, artiklar och krönikor ska vi inte tala om …
Undrar du över myrsteg och skammål? Dem kan du läsa om i min bok GLAD FRi STARK och dessutom i blogginlägg som det här: Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna och det här: skamliga mål för att nå de goda vanorna.
Vill du veta hur det går för mig? Skriver du själv och vill ha (och ge!) pepp? Berätta gärna i en kommentar här på bloggen.
PS. Tänk om jag skriver om NaNoWriMo och misstagen jag inte gör om nästa år?
Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
I det här avsnittet pratar Malin Lundskog och Viktoria Davidsson om retuscherade bilder och klädnypor för att få kläder att sitta perfekt. Allt för att svara på frågorna om varför vi har så svårt att gilla våra kroppar.
Viktoria avslöjar hur det går till när modeller fotograferas Malin undrar om vi ska ha innehållsförteckning på bilder.
Dessutom ger de sig själva en läxa!
Häng med när vi tillsammans visar hur perfekta vi är!
Nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK är medlemmarnas egna ord på vad de har fått med sig av året i hälsoprogrammet. Och det är inte bara tomma ord. Orden är fyllda av hälsa, utveckling och massa nyanser av må bra. Individuella nyanser, eftersom det är sådan hälsan är: individuell.
Under vår avslutning bad jag om ord som beskriver året, ord om vad de tar med sig (de flesta vidare in i nästa år som medlemmar och det är stort!) från sitt medlemsskap i GLAD FRi STARK. Och vet ni, även om ord kan vara tomma kan de också vara ett sätt att klargöra för sig själv vad det är man egentligen tycker, tänker och känner. Ett sätt att förtydliga och medvetandegöra vad som är viktigt och vad det är vi faktiskt behöver för att, som i det här fallet, må riktigt gôtt.
Ja, det där är alltså nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK. Inte dåligt va? Och då är det här en sammanfattning av allt de har fått med sig, för någonstans måste man väl ändå dra gränsen?
Nu är det fem dagar kvar innan jag stänger dörrarna till ett nytt års medlemsskap i GLAD FRi STARK. Vill du vara med är det alltså dags att haffa din plats, den femte november drar vi igång igen!
Du hittar information och anmälan till programmet GLAD FRi STARK här.
Vill du höra vad säger på de livesända frågestunderna på Instagram hittar du dem här.
Och igår berättade jag om hur tacksam jag är över året som har gått. läs mer om det här.
Nu ska jag skicka ut sekretessavtal för de som redan är anmälda till programmet, för det är en viktig del i att våga öppna sig: det som sägs i glad fri stark, det stannar i glad fri stark.
Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
