Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Tacksamhet

Tacksamhet är något som karaktäriserar människor som är lyckliga. Bland annat alltså, det finns ju fler sätt att bli lycklig på och om det kan du läsa här: Lycka i längden Men… Idag är jag tacksam!

 

Tacksam över att jag tog en sista löprunda i Sitges i morse (du som hänger med mig på instagram och Facebook vet ju att jag har sprungit mer under veckan). Vi tajmar hemresan perfekt om man ska gå efter vädret: idag är det molnigt efter en vecka med en väldigt stor och väldigt varm sol. Enligt spanjorerna blåser en polarvind idag. Alltså… Allt är relativt! Löprundan gav mig inte bara en skön fysisk känsla, inte heller bara den där lyckokänslan som kommer när måbrahormonerna drar igång i kroppen idag betydde löprundan mer än så. Jag är orolig över att flyga hem mitt i all terror, men brudparet som fotograferades på stranden vid Medelhavet fick mig att ännu en sån härlig känsla av… Just det: tacksamhet! Tacksamhet över att kärleken fortsätter att sprudla i världen och skiter i terrorister.

Kärlek äger fett! Därför är jag tacksam över att jag ska flyga hem till min familj idag. Och mina vänner. Tacksam över att jag längtar hem och har någon och något att längta hem till.

Jag är tacksam över veckan i Spanien och kursen ”Kroppen knoppen pengarna” som vi har skapat och som visar så tydligt på samband mellan de tre komponenterna och att inget på något vis behöver förta det andra.  

Tacksamhet är en viktig del i det vi kallar lycka, lycka är en viktig del i det vi kallar hälsa och hälsa är en viktig del i det vi kalla livet. Så att eeeee… Hälsa mera™! Och var tacksam för det:-)

 

5 formler för framgång

Jag bjuder på 5 formler för framgång – med hälsan i fokus. Och frukost såklart! Häng med på en morgon som ger kunskap, inspiration och chansen att träffa andra sköna människor.

Det här är något för dig som vill ha energi som räcker längre än till lunch, även i november och december, för dig som vill utvecklas och lära dig nytt, för dig som vill bli starkare och uthålligare, för dig som undrar hur du kan ha glädje av dina misslyckanden och: för dig som vill ta dig an julen med tindrande ögon… Jag kommer att prata om hur du kan använda hälsan som ett verktyg att nå framgång och skaffa dig energi med.

NÄR? 27/11 kl 07.30-09.00 (frukost från 07.30, pratstart kl 08.00)

VAR? Sågeriets tillväxtcentrum, Bror Nilssons g 16, Göteborg

ANMÄLAN? till heja@halsamera.se senast 20/11

Morgonen med mig är gratis, så länge du inte uteblir utan att avanmäla dig – i så fall får du snällt betala 200:-

Aj! Oj! Jag är ultralöpare!

Påmind av min pippitatuering tänkte jag: Det här har jag aldrig gjort förut, det klarar jag säkert! Ja, försökte i alla fall intala mig det och vet du: det hjälpte! Jag är ultralöpare. Helt galet kul. Och väl värt att behöva gå i sidled upp- och nedför trappor idag…

Eftersom jag aldrig ens har försökt förut hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag med tre medlöpare begav mig till regnruskets mekka Borås i går morse. Springa i sex timmar. På asfalt. Kan jag det? Fixar min redan innan start smärtande sätesmuskel det? Klarar huvudet av att springa runt runt runt en sjö hur många varv som helst? Hur ska magen fixa dunsandet? Hur ska jag få i mig energi och vätska? Tänk om jag måste kliva av? Tänk om jag klarar det? Tänk om jag faktiskt fixar fem mil? Tänk om det är skitkul och alldeles… alldeles underbart?! Ja, det var det också. Skitkul! Underbart! Målgång efter femochenhalv mil! Och rätt plågsamt i benen och sätet. Ett tag var jag beredd att be precis vem som helst att knåda mina skinkor, men hur skulle det se ut? En stund trodde jag inte att jag skulle få fart på benen igen efter depåstopp. Eller fikapaus om du så vill… För jag drack kaffe, cola, blåbärssoppa och buljong och åt banan och saltgurka. Shit vad gott! Inte en enda gång tänkte jag på att jag sprang runt samma sjö, med samma kvackande ankor under nästan lika många timmar som en arbetsdag. Och regngarantin som Borås brukar lämna? Den klarade stan nästan inte av att hålla – det regnade under den första halvtimman. Resten av dagen var det sådär härligt höstfuktigt i luften och lätt att andas. Som sagt: alldeles… alldeles underbart!

Efter en timmas löpande var jag fortfarande lite nervös, skulle jag fixa fem till? Skulle jag ta mig en meter över maratondistansen, som var mitt huvudsakliga mål? När jag efter två timmar hade två mil bakom mig började jag lugna ner mig och kände mig trygg i att jag skulle klara det även om jag behövde gå resten. Jag tog min tvåtimmarsselfie (en varje timme för att i efterhand kunna se nedbrytningen) och öppnade mitt första paket som jag kvällen innan hade slagit in till mig själv. Belöningar och delmål liksom…. Hamnade i någon slags dip där, tredje timman var rent ut sagt skitlång! Men höll mitt tempo och hittade fler kompisar att springa och tjôta med runt den där sjön. Tog en tretimmarsselfie och öppnade mitt tretimmarspaket och sen vaknade jag till liv igen. Maratongränsen närmade sig. Jag skulle sluta mitt liv som ultralöparwannabe i Borås den här fuktiga lördagen i november. Jag skulle ta mig 17 åka hem som en ultralöpare. My God!!

Hur det gick till vet jag inte men jag hittade en egen hejarklack, eller ja, OK då: jag snodde någons hejarklack… Och bad om ett ”heja Malin”… Varje varv därefter, när jag passerade lekplatsen i Ramnaparken i Borås, med en linbana som jag längtade efter att få åka i för att känna fartvinden eftersom min egen fart inte bjöd på någon vind att tala om, fick jag ”heja Malin, heja Malin”. Alltså: de skulle bara veta vad det värmer! Och peppar! Jag behövde inte öppna några paket längre, tog bara mina engångitimmenselfisar och när jag varvade som ultralöpare för första gången kunde jag inte hålla mig: ”jag har aldrig sprungit så här lång förut!!!” skrek jag så att det hördes hela vägen till Mariannelund. Typ. Efter det bjöd det sköna folket i varvningsdepån på ”nu har du persat igen!” för varje varv jag kutade (eller kanske snarare lufsade?) förbi. Wotjo!

Efter fyra timmar gjorde inte sätesmusklen ont längre. I alla fall inte mer ont än vader, höfter och baklår. Gott nog! Tänk om jag skulle fixa de där fem milen? Drömgräns ju! Jodå, genom att prata och skratta mig runt, tänka på allt det där som jag brukar tjata om som ”använd armarna”, ”lyft knäna”, ”skjut fram höften” så fixade jag fem mil. Började ana att fem och en halv mil skulle vara möjligt. Wow! Men… det som från början var en liten, nästan minimal kulle på rundan runt sjön började mer och mer likna värsta backträningsbacken. Nästan som en hoppbacke faktiskt! BH:n som jag har sprungit oändligt många mil i började skava och jag fasade för hur det skulle svida i duschen efteråt. De redan innan start blå tånaglarna tjatade om uppmärksamhet, för att inte tala om de tår som inte hade några naglar. Då hände det: jag hade sprungit 54 km och tittade på klockan. sju minuter kvar. Bredvid mig hade jag tre löpare från Lonesome Runners -världens bästa löparklubb. Vilken tur! Med 5 timmar och 53 minuters löpning bakom mig sviktade viljan för första gången under hela den här dagen. Jag var beredd att sakta ned. Gå. När någon av de här tre lonesome-löparna sa: ”kom igen nu, vi tar ett varv till. Vi hjälps åt” så… gjorde jag det. Kom igen. Och vann! Vann över mig själv! Krossade gränser jag inte trodde att jag skulle kunna krossa. Och det är ju in den där otrygga zonen, i obalansen man upplever när man gör något helt nytt, som utveckling sker. Kan bara tacka mig själv. Och: Vips! Huxflux! Sex timmars löpning var över. Och jag hade så himla kul nästan, nästan, nästan hela vägen.

Ja, det sved i duschen, ja, de blå naglarna är ännu blåare, ja: jag går i sidled i trapporna och ja: jag sitter i soffan och googlar på nya utmaningar, nya lopp idag…

Flera av mina medlöpare frågade igår om vi verkligen är normala som utsätter oss för det här. Nej, är mitt svar – inte ett dugg. Men: fuck normal! För normalt är att inte springa alls och för mig är löpning en riktigt viktig del av livet, en seger som den igår är bara en stunds extra bonus.

Skrev ju i fredags om vikten av att sova på natten. Jag har inte sovit gott i natt, lyckorusig och ganska så öm i kroppen… Länk till Spara tid – sov!.

Länk till Borås 6-timmars.

Spara tid? Sov!

För sådär ungefär 15 år sedan var jag världens mest effektiva, produktiva, energiska och pigga kvinna. Tyckte jag själv alltså. Jag tyckte också att sömn var slöseri med flera av dygnets timmar – de var ju bara 24 stycken. Jag behövde inte ens sova utan kunde hålla igång med jobb, hem, familj, vänner, träning och så vidare i princip dygnet runt. Det var då det! Innan jag brakade in i väggen…

Va? Jag? Som var så pigg och stark! My ass!! Jag höll nog igång så mycket för att jag inte vågade slappna av, för vad skulle hända med det perfekta livet jag hade byggt upp och alla ja jag hade sagt som var så svåra att ändra till nej och alla projekt jag hade dragit igång och allt stöd jag ville ge till mina nära och kära. O C H  S Å  V I D A R E.

Det där är historia nu, jag är lyckligtvis inte tillbaka på banan igen. Inte på den banan alltså – jag valde en annan väg vidare i livet, tacksam för den utmattningsdeprimerade erfarenheten som fick mig att tänka till. Stanna upp. Och som fick mig att sova!

Du vet säkert lika väl som jag att sömn är skitviktigt för att du ska orka med allt kul, allt jobb och alla relationer på ett tillräckligt bra sätt. Under sömnen, framförallt nattsömnen, reparerar du allt som bryts ner under dagen  – både det fysiska och det mentala. Du får världens chans att slappna av. Ta den chansen! Det är så värt det. Du sparar massor med tid på att ge dig själv tid för sömn. Låt inte sömnen vara en belöning och något du unnar dig efter alla ”ska bara”. Sov först, gör dina ”ska bara” sen, när du har energi och gör dem både mer effektivt och mer rätt. Du är värd din sömn. Din omgivning är värd den. Dina nära och kära är definitivt värda din sömn. Brist på sömn gör oss ofta lättirriterade och stressade och vi vet väl allihop vilka som i första hand får ta den smällen (det är väl inte bara jag som ryter till lite extra där hemma när jag är trött och stressad?)

Idag tar jag alltså veckans inlägg om soffhäng och motion ett steg längre: sov!

I veckan kom resultaten från en undersökning ut som visar att så många som 40 % av den danska befolkningen sover för lite, siffror som stämmer med svenska studier. Här ser du hur tidningen Arbetsliv presenterar studien: sömnstudie i Arbetsliv

Fredagsmys ordentligt och sov, because You´re worth it! Jag vet faktiskt inte om jag får tillräckligt med sömn i natt, är lite småhispig (små-?) inför det som förhoppningsvis blir min ultradebut imorgon: Borås 6-timmars. Mer om det imorgon (om jag orkar, kanske behöver sova först;-)

Soffhäng och motion – ger lugn för stresshormon

Du har säkert läst rapporterna den här veckan som, inte alls överraskande, visar att kvinnors stressnivå i kroppen stiger när de själva stiger in genom dörren till sitt hem efter en dag på jobbet. Då tar nästa tunga ansvarsområde över: ansvaret över barn, matlagning, tvätt, städning och allt det där andra som hör hemmet till. Den som kommer hem och inte får förhöjda halter av stresshormoner i kroppen är med väldigt stor sannolikhet en man…

Jodå, visst är vi jämställda i Sverige. I alla fall om man jämför med många andra länder, men ska vi verkligen ha många andra länder som norm? Och visst är det så att vi kvinnor i väldigt stor utsträckning har tagit på oss för stor del av ansvaret där hemma självmant. För vi vill ju ha det på vårt sätt! Och i början av en relation är det ju kul att skämma bort! Och när barnen är riktigt små är det av biologiska skäl vi kvinnor som tar hand om dem. Och sen rullar det liksom bara på och någon gång i yngre medelåldern kommer vi på att det här är inte OK! Men ändå… blir det inte gjort på vårt sätt så kan vi lika gärna göra det själva (till en början lite småbittert, sedan med allt kraftigare smak av bitterhet i munnen…)

Att inte skapa tid och möjlighet till återhämtning är skitfarligt för vår hälsa! Oavsett om vi är män eller kvinnor. Att fortsätta att nöta på när vi egentligen helst av allt vill slänga oss på sängen och gråta, eller i alla fall på soffan med en tidning eller framför en idiotisk TV-serie, bara för att… det är livsfarligt att inte göra det. För även om stressen i sin ursprungsfunktion är ett hjälpmedel som gör att vi håller oss på alerten, att vi kan fokusera, att vi blir pigga, att vi sorterar bort oväsentligheter som att äta, sova eller ha sex (ja, jag är ironisk) så är den ett stort och starkt hinder för vår hälsa om vi aldrig låter halten av stresshormoner i kroppen sjunka. Om vi aldrig slappnar av och låter någon annan ta över. Vi behöver lugn och ro, lika mycket som aktivitet.

I rapporten (länkar i slutet av inlägget) den här veckan menar man att vi borde hänga mer i soffan, vi kvinnor, för att varva ner. Jag menar att det går precis lika bra med motion. Bäst är en kombo av motion och soffa. Ett av de mest fenomenala sätten att slappna av från ansvar, låta hjärnan få lugn och kroppen ro (vid långvarig stress går vi ofta och spänner massa muskler helt i onödan) är motion. Och nu menar jag motion till skillnad från träning. Motion som inte ställer krav på tider och distanser, motion som inte tvingar upp pulsen på höga höjder (om du visste vilken stress högintensiv träning skapar i kroppen), motion som inte handlar om viktnedgång eller dåligt samvete utan motion som ger just lugn och ro. Allra helst motion utomhus, för även om det blåser och regnar vågrätt (det är ju ändå höst och jag bor i Göteborg…) så har naturen en lugnande och läkande effekt på oss.

Om det är svårt? Ja, för inte kan väl vi gå ut och promenera när disken står kvar på köksbordet? Eller tvätten inte är upphängd? Och det kan vara hur svårt som helst och oftast förknippat med massor av dåligt samvete att göra ingenting – men: kanske ett soffhäng visst är att göra någonting?! Lyssna på musik är ju någonting. Ta en tupplur är någonting. Titta på TV är någonting. Ingenting är egentligen alltid någonting. Eller?

Om jag vet vad jag pratar om? Jodå – efter en rejäl utmattningsdepression vet jag vad jag pratar om. Och jag vet vad som funkade för att jag skulle friskna till och jag vet vad som funkar för mig för att jag ska hålla mig frisk. Ja, sen har jag visst gått mängder med utbildningar om hälsa också, så utöver min egen erfarenhet har jag teoretisk kunskap inom området stress/återhämtning och vikten av motion…

 

 

Länkar som kan vara kul att kolla på:
Soffhäng på recept
Kvinnor: ni SKA lägga er på soffan när ni kommer hem!
Varva ner med löpning
Buffra med motion mot stress

Fullknôkat med löparglädje

Massor med glädje, minst lika mycket löpning och mängder med glada skratt – jag har haft en alldeles… alldeles underbar helg på Vrångö. Och ser fram emot elfte mars när det är dags igen, ska bara springa ultralångt först;-)

Med oktobersolens enträgna försök att värma oss genom färgsprakande trädgrenar tog vi våra första löpsteg som grupp, jag och deltagarna på En helg fullknôkad med löparglädje. Vilken helg vi skapade, magin från The Runner´s Convention var tillbaka! Det är sånt som händer när man gillar det man gör och när man är fler som vill samma sak, som strävar åt samma håll och som har samma inställning till hur man vill att det ska bli. Så mycket WOW på alla som var med och som tog sig an fartleken med en entusiasm som kändes mer som en 2-åring en lördagmorgon än en heltidsarbetande vuxen en fredagseftermiddag. Men det var fredagseftermiddag och efter en grön smoothie tog vi oss alltså an fartleken, med lika mycket fokus på fart (både den snabba och den långsamma) som på lek.

Samtidigt som vi sedan åt en galet god fisksoppa på Skärgårdens café avslöjade springfröken (jag alltså) att hon i sin syndigaste ungdom en gång kom sist i Göteborgsvarvet och någon gång där och då försvann det sista unset av nervositet hos den löpare som befarade att helgen skulle handla om att prestera i jämförelse med andra. Det handlar aldrig om att prestera jämfört med andra, det handlar alltid om att vara och prestera i förhållande till sig själv och sina egna förväntningar.

Jag älskar att gå och lägga mig på kvällen (ja, det finns de som kallar mig tråkig när jag, jämfört med de där andra som vi ju inte ska jämföra oss med, drar mig tillbaka) och det var det fler som gjorde. Gôtt! Och extra gôtt eftersom telefonen började pipa kl 6 lördag morgon. Kaffebryggning och frukostförberedelser innan wake up call, en morgonrunda i löparpåren med havsdopp som avslut. Tur att vi sprang oss varma, havet var 8-gradigt och vinden frisk.

Till frukost pratade vi om vad som kännetecknar en smart löpare, det blev mycket prat om just det där med att jämföra sig med andra, om stress och press med att persa och öka farten jämfört med att springa för att njuta, relaxa och må sitt bästa jag. En del prat om skador och en hel del om inkontinens. Ärligt talat: ansträngningsinkontinens är hur vanligt som helst bland tjejer som springer, men hur ovanligt som helst att vi pratar om. Inte OK! Varken att vi inte pratar om det och att vi accepterar att ”det är så det är”. Mer inkontinenssnack behövs, för att alla som är drabbade inte ska tro att de är ensamma och för att alla som är drabbade ska få veta vad man kan göra åt det, till exempel börja med ett besök hos distriktssköterskan.

Brottarfys, löpteknik, löpskolning, intervaller, lunch, sista racet med styrka, löpning och korta explosiva intervaller, en stund med stretch och lugn och vips! var det dags för bastu, badtunna och mera bad. Snacka om att tiden sprang. Och vi med den… Jag är så himla glad att jag genomförde den här helgen, att jag samarbetar med Håkan på Kajkanten, så att vi har någonstans att bo och en brottare att köra fys med.

Mera spring på Vrångö blir det den 11-12 mars. Imorgon släpper vi platserna dit och då berättar jag mer om det finfina erbjudandet vi har! Häng med på Hälsa meras facebooksida och @halsameramalin på instagram och twitter för alla uppdateringar.

Ja, så var det ju det där med ultralångt löp också. Helt plöstligt var jag anmäld till Borås 6-timmars och det ska bli så himla kul. Eller nåt… För jag har ju ingen aning, har inte sprungit längre än ett maraton och det kanske inte alls blir nån ultra. Vem vet? Hur som helst så lovar jag att inte jämföra mig med något annat än mina egna förväntningar och de handlar om att jag vill springa längre än 42 195 meter. Och ha kul – det gillar jag! Det har jag haft den här helgen på Vrångö, det vill jag ha om två veckor i Borås:-)

 

Länkar:
En helg fullknôkad med löparglädje
Skärgårdens café
Kajkanten
The Runner´s Convention
6-timmar i Borås

En hemsida från Everday