Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Helga vilodagen?

Ja, det råkar vara söndag idag o för många en så kallad vilodag. En dag när kalendern är tom och inga måsten finns. En dag som gjord för vila, återhämtning och kanske mest av allt; avkoppling. En sån där dag när vi inte gör det vi brukar göra utan kopplar av från det. Gör nåt annat.

Det krävs ingen religiös övertygelse av något slag för att koppla av och inse vikten av återhämtning och att Helga vilodagen (vilken dag det än är) – det krävs bara (bara?) en övertygelse om att hälsan är viktig. Att ombyte förnöjer. Att du är värd din vikt i guld. Att både kroppen och knoppen behöver återhämtning. För att inte tala om själen! 

Nej, det är inte farligt att träna varje dag. Nej, det är inte farligt att stressa hela tiden. Nej, det är inte farligt att vara uppkopplad jämt. Så länge det kommer återhämtning, avkoppling och ett helgande av vilodagen mellan varje dag, hela tiden och jämt.

idag kopplar jag av från löpning med rullskidåkning (men, kolla utsikten!), från rabatter med hängmatta och från uppkoppling till nedkoppling. Sssnart, ska bara först… Ska bara klicka på "publicera". Vilken dag är din vilodag? Hur många "ska bara" har du kvar till avkoppling? Hur många "ska bara tar det för dig innan du är redo att helga dig och vilodagen?

Malin L

Gasa – Bromsa

….gosh! Det har varit en intensiv vår. Mycket roligt har hänt, många spännande projekt har rullat samtidigt..och det är först nu när några deadlines har passerat, när jag haft semester några dagar och landat, och när listorna (som jag är expert på att fylla på hela tiden på både brädden och höjden och längden) är tomma… ja då inser jag. Jag älskar att leva livet så, just så. Med massor (för mycket?) att göra en period, och sen bromsa och bara leva långsamt utan nånting som heter måste i en period för att ladda om… ladda om för nästa intensiva period. Långsamt och snabbt, i en perfekt balans. Det är just det som är hälsosamt, att veta att kroppen både behöver stimuleras och balanseras. Gasa och bromsa. Stressa och sova. Skynda och återhämtas.

 

/Malin O med foten på bromsen och luktar på blommor

Arbetsglädje

Av alla oss som bor i Sverige går 2,1 miljoner människor till kontorsarbete varje dag (eller ja, fem dagar av sju i alla fall. Om det inte är helgdag. Eller klämdag. Eller semester. Eller nåt annat som gör att de inte går till jobbet just den dagen.).

Läser i GP idag att det som irriterar de här kontorsarbetarna mest på jobbet är ljud från t.ex. ventilation. Tänker att det borde vara som med musik – har du en positiv inställning till musiken, störs du inte av hög volym. GIllar du inte musiken är hög volym grymt irriterande och ökar också risken för hörselskador. Nej, säger inte att attityden betyder allt, men är säker på att den betyder mycket.

Precis som när det gäller en annan faktor som, enligt undersökningen som Vasakronan har genomfört och GP skriver om idag, påverkar arbetsglädjen: sura kollegor! Kontorsfolket gillar alltså inte griniga kollegor. Föga förvånande, för vem sjutton gör det? Men ändå hoppfullt; är du själv glad och positiv kan du ju smitta av dig av det till andra. Delad glädje ger ju dubbel glädje och ju mer glädje du slösar med, desto mer glädje får du tillbaka. Förutom glada skratt och positiva tillrop kan dessutom fysisk aktivitet hjälpa till att öka arbetsglädjen på jobbet. Fysisk träning gör ju att vår glädje- och måbrahormoner piggnar till, så för arbetsglädjens skull: aktivera dina griniga kollegor. Och smitta dem med skratt. 

Och ljudet från ventilationen? Hur svårt kan det vara att årgärda det?

Hälsar mera idag igen – för arbetsglädjens skull om inte annat. Hur hälsar du?

Malin L

Vräkt

Läste ett tänkvärt påstående i en av de tidningarna jag läser ikapp mig på under semestern… "Kom ihåg att du bor i din kropp, blir du vräkt eller uppsagd, vart ska du då ta vägen?". Riktigt bra sagt, tycker jag. Och det blir hälsoknuffen den här torsdagen, fundera och tänk på vad du gör för att behålla din bostad så bra som möjligt.

 

/Malin O bor kvar

Velepinne?!

Vet inte. Kan inte bestämma mig. Ska vi sitta där borta? Eller vill du hellre? Ska jag ta på mig den? Vill du gå dit? Hur ska jag göra med det här jobbet? Träna löpning eller cykling? Bu eller bä? GT eller Aftonbladet? Pest eller kolera? Ja eller nej? Och alla andra alternativ däremellan…

Vad är det som gör att vi (ja, alltså; det är väl inte bara jag som velar mellan varven?) har svårt att fatta beslut? Det spelar ingen roll om besluten är små (typ; ska vi sitta vid det ena eller andra bordet på cafét?) eller stora (Ska jag säga upp mig? Gifta mig? Välja den eller den utbildningen) – det är ofta himla svårt att fatta beslut. För att göra det ännu svårare kan ju ett till synes litet, oviktigt beslut visa sig vara lika livsavgörande (väljer du just det ena cafébordet kanske du hamnar bredvid någon som känner någon som… Ja, dröm om vad du vill här) som ett så kallat stort beslut. Vissa av oss är veligare än andra, litar mindre på sig själva än andra och andra fattar beslut utan att tänka sig för, varken före eller efter. Och har ingen aning om att de egentligen kanske inte alls skulle lita så mycket på sig själva…

Hur som helst; beslut fattas mest hela tiden. Och att inte fatta beslut är ju också ett beslut. Alltså är det ju lika bra att sluta vela. Fatta ett beslut. Eller fler. Vi är ju inte mer än människor – det går (nästan) alltid att fatta nytt beslut när du, vis av erfarenhet, märker att det första beslutet inte längre är det bästa. Då är det ju inte så veligt längre. Då är det ju ett nytt beslut bara. De pratade om beslutsångest på P1:s Kropp och själ igår i avsnittet "Välj rätt". Är du också en velepinne kan det vara trösterik lyssning. Och det beslut du tar nu kan ju vara livsavgörande (känn ingen press!) och det kan vara helt obetydligt för resten av ditt liv. Men: ta beslutet! Det du bestämmer dig för är ju det bästa beslut du kan fatta precis just nu. 

Dagens velande blev hur bra som helst: planlös färd med hund och en av de två tonårssönerna (vi måste väl inte bestämma när och hur och så… Vi bara kör!). Först öppnade jag kontor vid havet, strosade vi förbi två föl och deras mammor och avslutade med tur till glasskiosk. Fast det visste vi inte först. Vi bara hamnade där, eftersom vi inte visste vart vi skulle… Lika väl som att inte fatta ett beslut är ett beslut kan beslutet vara att inte fatta ett beslut… Inte så dumt att hälsamera™ på bästa tonårsmanér idag. Som en velepinne alltså. Hur beslutsamt hälsar du mera?

//Malin L

En hemsida från Everday