Bloggen - Sida 45 av 387 - Malin Lundskog

Är det inte det ena, så är det det andra

Vissa dagar, kan jag tänka ibland. Vissa dagar är bara här för att krångla. Ni vet de där dagarna när man inte hinner med något, eller bara lite, av det man egentligen ska göra. För det sker oförutsägbara grejer som behöver fixas direkt och som tar onödigt med tid. Ja, ni vet. Är det inte det ena, så är det det andra …

utsikt, knippla, västkusten, är det inte det ena — utsikten några timmar innan jag visste att i dag också skulle bli en sån där dag

I går var det bank-id, i dag tangentbordet

Jag har lagt upp mina dagar för att hinna med att skriva massor (mananowrimo, min variant på nanowrimo och drömmen om den där romanen), plugga, läsa och träna. Promenaderna kommer jag inte undan, tack vare (jo, verkligen tack vare) hundarna och stickningen som jag annars lägger en del tid på den gör jag i mellanrummen.

utsikt, soluppgång, novembermorgon, västkusten — Här gick jag och andades in morgonen, helt oanande om vad som komma skulle

Men igår och idag har jag knappt gjort något annat än att bråka med bank-id och leta efter bokstäverna i telefonen. Jag har en ny telefon och hade lite väl bråttom när jag kasserade den gamla. Glömde visst av bank-id:t. Gör inte om mitt misstag, hörni! Se till att bank-id:t funkar på den nya telefonen innan du tömmer den gamla. Särskilt om du inte har kvar bank-dosa och kort till den. Eller någon slags kod, som man tydligen har fått någon gång. För längesen.

Klarar man sig utan bank-id? Nä. Inte om man pluggar på distans och behöver logga in på skolplattformen … Har jag fixat nytt bank-id? Nä. För jag måste åka till banken och det tar ju också en himla tid.

Och idag? Idag har jag gjort en take over på Umeå universitets instagram (som ni hittar här). Jättekul att få frågan och hänga i stories där hela dagen. Förutom de första två timmarna i morse då jag inte kunde skriva något i instagramappen. Hallå! Hur kan tangentbordet (ni fattar vad jag menar va? Vet inte hur jag ska förklara det annars) försvinna? Så jag fick ägna lååång tid åt att skriva i en app, kopiera, klistra in.

Förutse det oförutsägbara?

Inte världens grej men det tog sannerligen tid (och energi) från mitt skrivande och pluggande. Promenaderna tar jag ju som sagt ändå. Och tränat har jag också gjort. Typisk prioritering från mitt håll, när livet snurrar till sig. Vet inte om det är bra eller dåligt, men litar på att det i slutändan blir som jag skrev om för ett tag sedan: det vi måste blir gjort ändå.

Ja, är det inte det ena, så är det det andra. Och även om det är frustrerande med både det ena och det andra, så är det kanske lika bra att förutse det oförutsägbara? Förresten, vissa av de här grejerna (som t.ex. bank-idgrejen) händer bara när jag har (för) mycket omkring mig. Någon som känner igen sig?

För övrigt är imorgon en helt annan dag, undrar vad för oförutsägbart som händer då?

är det inte det ena, dator, manus — alla ord jag inte har hunnit skriva idag …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: länge leve oss som fixar det trots alla eventualiteter.
Kram Malin Lundskog

Detta med att sova ute är livsviktigt

Så skrev min en utenatt i månaden-vän häromdagen i ett meddelande till mig. Faktiskt samtidigt som jag gick här ute på ön och funderade på om det var konstigt att jag tänkte så mycket på vår utenatt i november. Väder, vindar, kyla och alla uppbokade helger. Hur ska vi få ihop det? När? Ja, mitt i de tankarna plingade det till i telefonen. ”Detta med att sova ute är livsviktigt.”

Ja, jag håller med. Skönt att vi båda tycker samma (och är lika konstiga?) och fortsätter att ta oss omaket att packa ner fårskinnsfällar, liggunderlag, extrakläder, hängmatta, tarp, filt, sovsäck, pannlampa. Och näsflöjt. För det är så värt det! Ja, mankemang och obekvämligheter är till och med en del av själva njutet där ute.

Och nu kan vi elda där ute

Och från och med nu har vi mer att kånka på när vi ger oss av några hundra meter hemifrån. Jag har nämligen skaffat oss en portabel eldstad.

detta med att sova ute är livsviktigt — liten och lätt är eldstaden innan jag öppnar den

detta med att sova ute är livsviktigt,
innehåll, portabel eldstad — nät, som snart ska bli själva eldkorgen, öglor och stativ

portabel eldstad, uppfäll inomhus — och voilà!

portabel eldstad, nät, — och i det här nätet ska man kunna lägga fem kilo ved

Liten och smidig och lätt att sätta ihop var den i alla fall. Ska bli spännande att elda i den och det där jag skrev med att vi får mer att kånka på … Det är inte den portabla eldstad i sig som väger så mycket. Men veden. För det hittar vi ingen att elda med här i Knipplaskogen. (skojar, finns ingen skog här på den lilla ön i södra Bohuslän).

Nu ser jag fram emot nästa utenatt och hoppas vi får till en mysig brasa. Vill ni veta mer om hur det gick? Stay tuned …

Ses snart igen och tills dess: HEJA det värdefulla omaket!
Kram Malin Lundskog

Mer om en utenatt i månaden hittar ni här: Jag säger ja och jag älskar det

Men det här är ju roligt!

Vi hade responssamtal på våra kärleksscener, mina kursare och jag. Eftersom vi blir ihoptotade i responsgrupper några dagar innan det är dags för samtalen känner vi inte varandra och därför började vi med en presentation. Jag drog till med det som kanske är det mest sårbara för mig och sa som det var, att jag vill skriva roligt. Vad responsgänget sa? Jo, de sa: Men det här är ju roligt!

Förstår ni hur glad jag blev? Just att skriva roligt är verkligen en grej för mig. En både svår och viktig grej. Jag skrev om hur jag ideligen ramlar tillbaka i relationsträsket för ett tag sedan (läs mer om det här). Inget fel i det, men nu när jag ändå pluggar kreativt skrivande kan jag ju passa på. Våga testa. Och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande så att det kul utan att bli buskis. Det är nämligen åt det hållet jag har hamnat förut, när jag har försökt vara rolig i skrift.

Att plugga ger mig utrymme att testa

Men nu och jag har ju världens chans att testa mig fram i skolan. Och se på fan! De som hade läst min kärleksscen såg frågande ut när jag sa att jag önskar att jag vore rolig och att det är något jag vill lära mig. Ja, det var då de sa: Men det här är ju roligt!

Så glad jag är för den responsen. Ja, precis som jag är för kommentarerna om att det är underligt att en kollega inte är medveten om att någon avskyr kaffe efter flera års jobb på samma avdelning. Eller det motsägelsefulla i att ha muskulösa och mjuka armar samtidigt. För att nämna några exempel på vad jag behöver tänka till om. Snacka om en push för att vilja lära mig mer och utvecklas. Och kanske är det så att om jag inte hade outat min önskan att vara rolig, så hade de inte pekat på de delar i texten, som faktiskt var just rolig?

Hepp! Vi ses snart igen och tills dess: heja möjligheterna vi har att utvecklas allihop. Skola eller ej!
Kram Malin Lundskog

Jag ger dig min morgon

Senaste veckan har suttit inomhus och skrivit till soluppgången. Men idag. Idag tog jag med mig hundarna ut i mörkret och mötte dagen. Ångrar inte de ord som inte blev skrivna. Nej, men ni fattar ju: att få vara ute i detta. Vem kan ångra det? Voilà: jag ger dig min morgon.

jag ger dig min dag, måne, himmel, morgon, västkusten — först mötte vi en halvfull måne och det var vackert så

soluppgång, västkusten, himmel, hav, november, jag ger dig min morgon — på andra sidan ön kröp solen fram bakom Björkö

vi nosade runt i Knipplas tomma gästhamn

färja, knippla gästhamn, morgon, bleke — färjan man helst inte vill ta från ln en morgon som denna …

jag ger dig min morgon, knippla gästhamn, bleke, sol — o så kom dagen, när vi gick hemåt igen

Förutom att jag har stärkt min tro på det fiffiga med att bryta sina rutiner för att undersöka hur bra de är (som jag skrev om här) gick jag där ute och längtade nästan ihjäl mig efter nästa sova ute-natt. Och då ska ni veta att jag sällan längtar efter något, eftersom jag är så galet nöjd med det jag har. Luften, utsikten och månen som lyser samtidigt som solen går upp …

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja möten med dagen
Kram Malin Lundskog

PS.NI vet Fred Åkerströms låt Jag ger dig min morgon? Tycker så himla mycket om den, men det blev jag varse att min man inte gör. Eller gjorde … I ett försök att vara sådär härligt (?) romantisk satte jag på den när han han hade sovit över hos mig första gången. tänk lp-skiva, rasp, flickrum. Reaktionen blev inte riktigt som jag hade hoppats på. ”Men du, den här skitlåten behöver vi väl inte lyssna på?” Det, here we are, trettiofura år senare …

Bokmässa i skärgården

Två bilfärjor, en biltur och en personfärja och vips så var jag på Donsö. Idag var det nämligen dags för bokmässa i skärgården. Ett himla mysigt arrangemang med besökare som vällde in i lokalen (Donsö konferens) strax innan öppning. Och sedan fortsatte det på samma sätt nästan hela vägen.

Precis som jag sa (eller skrev) efter Värmlands bokfestival så är det så himla kul med bokmässor och andra tillfällen att träffa läsare. Prata böcker, innehållet i romanerna och om att skriva. Visst är det härligt att det finns människor som brinner så för att skapa event som de här? Och gör det möjligt för oss att ses, allihop. Jag är så tacksam för det (eftersom jag slipper ta tag i något sådant här själv … ).

Jag fick skjuts av Jeanette Bergenstav till båten ut mot Donsö och det ståndaktiga mottagande hon fick gör mig ännu mer inspirerad att skriva vidare. Tänk att vara bokmässans huvudperson och få skjut i golfbil till mässlokalen. Hur coolt?!

bokmässa i skärgården, jeanette bergenstav — Jeanett Bergenstav fick ståndaktigt mottagande

Ja, och så blev det mörkt och dags att åka hem.

Vi ses snart här igen, tills dess: heja möten med härliga människor! Och bokmässa i skärgården. Kram Malin Lundskog

Lugnet jag lovade mig själv

Den här veckan har verkligen varit fylld på både bredden och längden av göranden. Inte så mycket tid över till varandet som jag ju värnar om. Så idag lovade jag mig själv det stora varma, mjuka lugnet. Det som återhämtar, laddar och fyller på. Och vet ni vad? Jag har (nästan) hålla mitt löfte till mig själv.

I morse till exempel, då låg jag kvar i sängen med hundar, kaffe och boken vi läser i bokklubben just nu. Jag återkommer nog om den, för den har potential att hamna som boktips i podden. hur som helst: så skönt! Claes åkte tidigt för att driva krog hela dagen och jag undrar vad det är som gör att jag har lättare att starta dagen långsamt när inte han är hemma? Jag menar, det är inte han som är den morgonpigga personen i familjen direkt …

lugnet, läsa bok i sängen, springer spaniels — myset med hundarna. och boken. och kaffet.

lugnet, vind, knippla, röddeviga, utsikt — stod här en stund och lät vinden blåsa genom systemet

Efter den där jättesköna stunden i sängen tog jag med mig hundarna och gick ut på promenad runt ön. Vinden är här igen och i morse var det som att den blåste rent mig. Och sen har vi lullat på här hemma. Jag har packat ihop mig inför Skärgårdens bokmässa i morgon, bloggat i kapp mig (ni vet väl att jag bloggar varje dag även om vissa dagar kommer i efterskott?) och låtit allt få ta sin tid.

Bra att bryta rutiner?

Så skönt att inte vara som jag brukar (hafsig och snabb i vändningarna) och bryta rutiner för att istället känna in vad som är bäst just nu. Jag menar, normalt går jag ju upp, kör en lugn men ändå (irriterande?) effektiv start på dagen med skrivande innan jag går ut med hundarna eller tränar. Visst är rutiner bra, men kan det vara så att vi behöver backa från dem för att istället för att bara köra på känna efter vad som behövs just nu? Kanske …

lugnet jag lovade mig, solnedgång. knippla, röddeviga, vind, himmel, hav — samma plats som i morse. mer sol(nedgång) och mer vind

lugnet, kalla bad, Malin Lundskog, knippla — badet! Fascinerande hur något som skapar pirr och energi också skänker lugn, eller hur?

Och strax innan mörkret kom gick vi ut en runda runt ön igen. Samma runda som i morse, men ingenting var sig likt. Dessutom tog jag ett dopp på lä-sidan av ön. Och nu ska jag strax ta mig an andra säsongen av Bad Sisters. Underbar serie på apple TV+ som får massa extra plus i kanten av mig för att den är irländsk. Det är något med Irland alltså!

Jag som älskar människor och att ha kul har till och med tackat nej till en jättekul middag ikväll. Vet ni, jag tror aldrig det har hänt förut. Jag gillar ju inte bara att ha kul, jag är också rädd att missa massa härligheter. Kanske blir man klokare med åldern? Kanske tråkigare? Men lugnet jag lovade mig själv håller i sig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA lugnet! Om det är vad vi behöver …
Kram Malin Lundskog

I går var det bank-id, i dag tangentbordet

Förutse det oförutsägbara?

Och nu kan vi elda där ute

Att plugga ger mig utrymme att testa

Bra att bryta rutiner?

Footer

Malin Lundskog