Bloggen - Sida 63 av 384 - Malin Lundskog

Tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok?!

Innehåller sponsrad länk till Bokus

Alltså, på riktigt: det här är så roligt. Och så … otroligt! Tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok. Jag kan faktiskt inte förstå det själv, men eftersom jag älskar sträckläsningsböcker blir jag så himmelens glad (och stolt) av att få höra det. Så här skriver Cia på @cias_bookshelf:

Tänk att jag har skrivit en riktigt sträckläsarbok, recension, ett oönskat arv, malin lundskog

En riktigt bra feelgoodroman med de rätta ingredienserna

”Den här boken är en fristående uppföljare till ”Mariannes mirakel” som jag läst och tyckte mycket om och den här är inget undantag 😍

I den här boken får vi återse systrarna Caroline och Helen. Det är inte alltid så lätt att komma överens med sin syster. Men dom träffar Tekla på ön som kommer med (goda) råd.

Handlingen utspelar sig på härliga västkusten och är en riktigt bra feelgoodroman med dom rätta ingredienserna. Systerskap, humor, allvar, djup och om härliga medelålders kvinnor.

Karaktärerna är fint gestaltade och miljöerna är underbara. Man kan riktigt känna havet och alla dofter. Boken är lättläst och välskriven och en riktig sträckläsarbok. Rekommenderar att läsa bägge böckerna och börja med Mariannes mirakel del 1

Omdöme: ⭐️⭐️⭐️⭐️/5

Handlingen utspelar sig på härliga västkusten och är en riktigt bra feelgoodroman med dom rätta ingredienserna. Systerskap, humor, allvar, djup och om härliga medelålders kvinnor.

Karaktärerna är fint gestaltade och miljöerna är underbara. Man kan riktigt känna havet och alla dofter. Boken är lättläst och välskriven och en riktig sträckläsarbok.”

Galet roligt att få en recension som denna

Ja, som jag skrev i början: det är både så galet roligt och så … galet. Så otroligt. Att jag har skrivit en sträckläsarbok. Tänk ändå. Ord som Cias får mig att tappa mina egna. Så glad blir jag av att få en recension som den här.

Om ni blir sugna på att läsa min roman (eller mina romaner om ni har missat Mariannes mirakel, som är del ett i serien Göteborgssystrarna) så vet ni väl att boken finns i nätbokhandeln? Som här på Bokus till exempel. Och så finns den hos mig förstås. Skicka ett mejl för signerat ex (tränade ju på signaturen i lördags, som jag skrev om här).

Ja, tänk att jag har skrivit en riktig sträckläsarbok

Jag njuter av stunden och tänker framåt med skräckblandad förtjusning. Vet jag hur jag skriver en sträckläsarbok till, eller var det här bara tur? Tja, det får jag ju inte veta om jag inte fortsätter att skriva, skicka iväg manus till förlag och förhoppningsvis bli antagen.

Men för nu: Vi ses snart igen och tills dess HEJAr jag på livet i nuet. Och er!
Kram Malin Lundskog

Mamma

Vi är olika, min mamma och jag. En av oss vill absolut inte vara med på bild, medan den andra har tusentals selfies i mobilen. En av oss är inte särskilt förtjust i att skriva (men är en jävel på att måla), medan den andra tycker att skriva är livet (och kanske eventuellt kan få ihop en streckgubbe), en bryr sig inte särskilt mycket om att bli uppvaktad på födelsedagar medan den andra helst vill fylla år två gånger om året.

Skönt ändå att olikheterna finns. Att jag har fått lov att utvecklas till mig. Utan krav på varken det ena eller det andra. Annat än att vara snäll.

Men hade inte olikheterna funnits vet jag inte om ni hade kunnat hålla isär oss. Min pappa och min man skrattar åt hur lika vi är. Vi stickar, badar, står på oss och säger ifrån, hoppar hopptorn, påtar, är inte jätteförtjusta i att laga mat, älskar att överraska andra och glass, konserter och löpning. Och vi har exakt samma uttryck för oss. Samma uttryck som mormor hade. Som jag en gång förmodligen var rätt bestämd med att jag aldrig skulle använda.

Och jo, visst. För varje dag som går blir jag allt mer lik min mamma. Den ljusnande framtid är alltså min!

Vi ses snart igen, tills dess: hurra för en ljusnande framtid och för att jag båda har en och får vara en mamma. Det är stort, det.
Kram Malin Lundskog

Vem som är vem, när det gäller våra olikheter? Ni får en gissning.

Min första signering på Akademibokhandeln

Röda mattan var utrullad, signeringsbordet framställt och jag hängde i skyltfönstret och stoltserade. Det kändes stort att komma till Akademibokhandeln på Frölunda torg idag och jag hoppas innerligt att jag får komma tillbaka. Med nya böcker. För oj oj oj så kul jag har haft på min första signering med Ett oönskat arv.

min första signering, akademibokhandlen frölunda torg, malin lundskog, författare — jag stajlar så mycket jag orkar

ett oönskat arv, mariannes mirakel, signering, malin lundskog, — Dukat och klart när jag kom till butiken. Lyx!

Under de nittio minuter som jag stod på bästa platsen i butiken hade jag tråkigt i exakt noll sekunder. Alla fantastiska människor som köpte böcker, som ville ha min signatur, som själva skrev, som ville ge bort till mamma (mors dag i morgon), som tror att min signatur kommer att bli värdefull och som tyckte jag var snäll som tog mig tiden att skriva några ord i boken. Snäll? Det är ju ni som är snälla. Som kommer och pratar. Som vill läsa. Min. Bok.

Som en bonus kom också min yngste son med sambo och valp förbi. Och min svärdotter med ett barnbarn i magen. De kanske var oroliga att jag skulle känna mig ensam eller ha tråkigt? Det hade jag inte. Men det blev ju ännu mindre tråkigt när de kom. Ja, men ni vet. De är ju det bästa som finns.

cavalier king charles spaneil, valp, Ruben — Ruben, tio veckor. Alltså!

Nittio korta minuter på Akademibokhandeln

min första signering, författare, Malin Lundskog, roll up, frölunda torg — Jojo, det är väl klart att man matchar sin roll up med en ny Kånken, he he.

Efter den korta nittiominuters-sekunden rullade jag ihop min roll up och åkte ut till Knippla igen, ön där stora delar av Ett oönskat arv utspelar sig. Det är stort det också och jag är så himla tacksam över allt härligt jag är med om i skrivlivet. Och resten av livet.

också en kul del av författarskapet: ut o prata med läsare (och annat folk)

Ja, min första signering i Akademibokhandeln alltså. En strålande sommarhet dag i maj och om inte annat fortsätter jag att skriva för att få vara med om det här igen.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla er som kommer fram och pratar med författare.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om mitt skrivliv? Klicka här

Vi avslutar projekt och rensar datorn

Fredag igen! För en vecka sen drog jag till sjöss med så mycket pirr i kroppen att jag nästan sprack (som ni kan läsa om här). Idag? Idag släpper jag podd, för det är sådant jag gör på fredagar. Nu finns det trettiosjätte avsnittet av MItt perfekta liv och i det pratar vi just om pirret i kroppen när vi avslutar projekt. Vad gör vi med det? Ja, jag lär mig att spela näsflöjt och Vickan städar bland dokumenten i datorn. Vad gör ni?

Tillsammans utforskar vi som vanligt vad som egentligen utgör ett perfekt liv och kommer ständigt fram till att det är just det så kallat operfekta som är mest perfekt av allt.

Nyfiken? Klicka på play här nedan och följ med på vår resa mot det perfekta livet! Eller lyssna i din favoritapp för poddar.

vi avslutar projekt, podd, podcast, mitt perfekta liv

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER! Och att varva ner …
Kram Malin Lundskog

Förresten, vet ni vad jag också gör på fredagar? Jo, då skickar jag ett HEJA-rop till alla kompisar. Vill ni ha? Signa upp er här:

HEJA-ropet

Vem behöver inte ett hejarop mellan varven? Jag gör det. Och dessutom är det roligare med hejarop än med nyhetsbrev, eller hur?

Jag har svart bälte i pepp och inspiration, dessutom skriver jag romaner, driver poddar, bloggar och har det gôtt på den lilla ön Knippla på västkusten. Vill du ha mer härligheter i din inkorg och bli en i det härliga VIP-gänget, som får veta det bästa liiite före alla andra? Som kanske får en liiite bättre deal än alla andra? Klart att du ska tacka ja till HEJA-ropet då. Vi kommer att ha kul ihop, det är jag säker på.

Mer livsglädje & självkärlek, författarskap och ö-liv åt folket!

ditt fina förnamn

din bästa mail

det här händer nu

Jag kommer inte att störa i onödan och aldrig använda ditt fina namn och din mail till annat än att skicka HEJA-rop till dig. Okej?

Jag ska starta en ny hejarklack

Ikväll har jag varit på Ullevi med min (ene) son och hans fru. ÖIS spelade hemma och det är vårt lag. Och det är någon visst med att gå på Ullevi. Extra speciellt är det att gå med de vuxna barnen. Precis som det var extra speciellt att gå med dem när de var små. Och hur mycket jag än njöt av stunden kunde jag inte låta bli att tänka på hur kul det ska bli att gå på fotboll med mitt barnbarn (mer om henne här). Samtidigt var det den där tanken om barnbarn på fotbollsmatch som gjorde att jag lämnade Ullevi med idén om att jag ska starta en ny hejarklack. En snäll klack. Som peppar i alla lägen.

För inte vill jag gå på Ullevi om klacken buar ut sitt lag? Visst, ÖIS tappade ledningen och spelade dåligt i andra halvlek. Men ändå. Tänk att ha en dålig dag på jobbet och bli utbuad för det? Nej, det var ingen skön känsla jag lämnade Ullevi med.

jag ska starta ny hejarklack, bildbyrån, östra stå, öis, fotboll, ullevi — bild lånad från bildbyrån

Ärligt talat, blev jag ganska sugen på att bua ut klacken, men jag är större än så. Eller? Gänget på Östra stå (läktaren som visserligen ligger i norr men är där ÖIS-klacken står) kanske inte gav spelarna tillräckligt med pepp? Deras många gånger väldigt komplicerade hejarramsor så lågt ner i skalan att enbart manliga bas-röster hänger med. Buuu … Skojar, jag är ju större än så. Eller?

Men tror klacken verkligen att de elva spelarna på plan blir bättre av att bli utbuade? Är det inte egentligen då vi ska heja som mest? Peppa, stötta och få dem att slappna av så att de kan, vill och vågar prestera på topp? Nu kom inte buropen förrän efter matchen, men ändå. Är ni med?

Nu ska den här tanten starta ny hejarklack

Nej, nu ska den här tanten och blivande farmodern starta ny hejarklack. Där vi hejar i alla lägen. Visst ska det finnas plats för kritik, men som det stod på min gamla holly hobby-docka: älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest. Jag tror att det gäller både fotbollsspelare, barn och barnbarn. De flesta av oss är människor nog att rannsaka oss själva och behöver inte skit från dem som står bredvid.

Alltså: jag älskar hejarklacker. Jag är superimpad av kreativiteten och engagemanget med tifon och förstår att de som anstränger vill ha något tillbaka. Och jag vill gärna hoppa och sjunga och klappa och vifta och vara en del av dem. Vill gärna bli hejad på också för den delen. Men i min hejarklack är en klack en klack som applåderar och hejar. I alla lägen. Ordet klack kommer ändå från det franska ordet claque, som betyder applådera. Kanske ska berätta det för ÖIS-klacken?

Men visst, skärp till er, lär av misstagen och utvecklas ÖIS. Snart kommer jag och mitt barnbarn och hejar. Om min egen klack inte har kommit igång till dess, vill jag inte introducera henne till de som inte begriper att man kan ha en dålig dag (och säsong?) på jobbet. Jag vill visa henne att vi är ÖIS:are och vi ger aldrig upp.

Jag ska starta en ny hejarklack. Nån som vill vara med? Behöver hjälp med tifos och sånt …

Ses snart igen och tills dess: HEJA ER! Även om ni inte är på topp idag, så kommer det en ny dag och det som skiter sig nu kan vi lära oss av till sen.

Kram Malin Lundskog

PS. För inte ska vi sluta gå på fotboll för att vi är snälla tanter som tror mer på pepp än utskällningar?

Jag firar redigeringen ombord på Maria

Jamen tack för att ni frågar om redigeringen. Just idag. För just idag är jag klar. Igen. Ja, nu är jag så klar att jag är redo att skicka iväg mitt manus till förlag. Ni som inte vet det betyder, så är det ungefär samma sak som att skicka iväg sitt manus och sitta och vänta på refuseringar. Och jag firar redigeringen ombord på Maria.

För just idag struntar jag i det där med refuseringar. Just idag är jag glad. Stark. Och så jävla lättad! Jag kunde förbättra, kunde få bort en karaktär och jag klarade av att göra två personer till en. Bland annat …

Ärligt talat är jag så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ni vet sådär pirrig så jag inte kan sluta studsa. Och då har jag ett trasigt knä och får inte hoppa. Ni fattar känslan va?

Jag firar redigeringen till sjöss

Vilken tur att jag just idag hoppade ombord på Maria tillsammans med tre andra tjejer för en tjejsegling. Och ännu roligare att vi alla hade något att fira. En av oss firade nytt jobb, en firade skilsmässa, en firade livet och jag firade att mitt manus är så redigerat jag klarar av att göra det.

Mer om seglingen imorgon, nu ska vi skåla för allt vi firar. Och för att de två tjejerna jag inte känner sedan innan inte vände när de mötte mig i hamnen. Ha ha ha, så här ser man ut när redigeringen är klar och man kastar ner det viktigaste inför en helg på sjön på tre minuter.