Bloggen - Sida 63 av 388 - Malin Lundskog

Goa platser och tappad naturbegåvning

Idag, på självaste midsommarafton, släppte vi säsongens sista avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Vickans självbild om att vara en naturbegåvning ställs på ända och vi pratar om vikten av goa platser. Ni vet sådana där platser man inte vill lämna. Vickans goa plats är en koja under ett träd och min är på en klippa, där ingen annan är. Förutom hundarna då.

I denna avslutning blickar vi tillbaka på tidigare avsnitt och reflekterar över de äventyr och insikter vi har fått under resans gång. Och som en present till alla trogna lyssnare bjuder jag på en näsflöjtskonsert.

Nu tar vi en paus från podden, men vi hörs igen när Viktoria har tröttnat på sin koja och jag inte orkar sitta på min klippa längre. Lyssna här nedan, i er vanliga poddapp eller här. Bara ni lyssnar, he he …

goa platser och en tappad naturbegåvning, mitt perfekta liv, podcast, poddtips

Podden eller ej, vi ses här på bloggen igen. Snart. Tills dess: heja goa platser!
Kram Malin Lundskog

Köpa sill och sälja böcker

I morse tog jag först färjan för att sedan ta bussen till Hönö. Där skulle jag köpa sill och hämta min cykel, som har fått en ny växelwire, och sedan cykla hem. Det blev nästan som jag hade tänkt mig …

köpa sill, färja, knippla, öliv — På färjan från Knippla

På färjan över träffade jag en öbo som jag (faktiskt!) aldrig har pratat med förut, annat än sagt hej. Vi pratade sådär som man gör när färjan är knökfull med bilar. Kommer de att få plats när de ska hem sen, alla de som åker nu? Och så pratade vi om september, när trängseln är över och att alla säsonger har sitt fina. Och sen frågade hon om jag ville ha skjuts till Hönö, för hon hade bilen parkerad på andra sidan och en stund över.

Jag hoppade in i hennes bil och vips började vi prata böcker. Inte på mitt initiativ utan för att hennes ljudbok gick igång och ingen av oss kunde stänga av den. Ja, men ni vet. Hyrbil. Man har ju ingen aning om hur allt funkar i en bil man inte är van vid. Och hur som helst: vi pratade böcker. Jag nämnde något om podden Skriverier med Malin och Cilla. Och det var då det hände:

Är du författare?????

Ja, hon skrek nästan ut orden. Är du författare??? Jag erkände direkt (herregud, det är ju lika roligt att prata om sitt författarskap och böcker som nyblivna föräldrar tycker att det är att prata om sina barn) och sen fortsatte vi att prata böcker. Mina böcker. Vi var nog lika till oss båda två. Hon över att köra runt med en författare i bilen (= helt vanlig människa som skriver böcker) och jag över att hon blev så till sig. Och över att hon ville köpa mina två böcker, Mariannes mirakel och Ett oönskat arv.

Väl framme på Hönö fick jag en härlig stund i solen med min stickning och kaffet jag hade med mig innan jag fick köpt midsommarsillen. Cykeln? Den står kvar på Hönö, för cykelfixaren hade visst stängt idag …

köpa sill, sticka, malin lundskog — på en plats i solen, med kaffe och stickning gör det ingenting att jag får vänta på att fiskaffären ska öppna

Slumpen är ingen tillfällighet

Slumpen är ingen tillfällighet, det var väl någon mening med att just vi två skulle välja just den färjan, just den här dagen? Visst är det härligt med sådan här möten, som blir så himla fina och som man inte har någon aning om att man ska få vara med om?

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA oväntade möten. Nu går jag och levererar böcker.
Kram Malin Lundskog

Därför grät jag i podden

I vårt senaste och säsongens sista avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla bjöd vi i vanlig ordning på boktips. Och det var inte vilka tips som helst. Jag tipsade om en av mina favoritförfattares böcker: Haruki Murakamis Efter mörkrets inbrott. Och Cilla? Hon tipsade om en bok från en genre hon i princip aldrig läser: Ett oönskat arv. En feelgood som utspelar sig på västkusten. Som hon tycker är mer än en feelgood. En relationsroman. Med miljöbeskrivningar att skriva hem om. Med karaktärer som känns. Och ja, därför grät jag i podden. Det är ju jag som är författaren till boken.

Alltså. Jag blev stum. Rös. Och tårarna rann. Ärligt talat så visste inte att Cillas tankar kring min roman betydde så mycket som de visade sig göra. Jag är så himmelens tacksam för hennes ord om min bok som ni hör mot slutet av avsnittet som heter I gotta feelin´…

Mitt boktips

När jag hade läst klart Efter mörkrets inbrott insåg jag att jag hade sett allt i svartvitt. Varenda scen i boken, en syster som sitter ute på en bar en hel natt och en annan syster som ligger stilla i sin säng. Allt i svartvitt. Så himla konstigt, för jag satt ju ute i solen och läste stora delar av den. Men hur som helast, så tycker jag om Murakami för hans stil. Enkla meningar. Nästan barnsligt enkla ibland. Som i ”först gick vi det, där hände detta. Sedan gick vi ditt. Då kom …” . I den här får man följa den ena av två systrar och genom den systern kär man känna den andra. Som i Ett oönskat arv, inser jag nu.

Systern som lämnar hemmet när natten kommer har alltid tyckt att systern som ligger kvar i sängen är vackrare, mer attraktiv, populär och … bättre på alla sätt? Hon möter människor som under de mörka timmarna visar henne att det finns annat i livet än att vara vacker och poppis.

boktips skriverier med malin och cilla, tom kaffekopp, efter mörkrets inbrott, haruki murakami — och kaffet tog slut, men läsningen fortsatte …

Våra boktips

Jag tyckte om att befinna mig i den svartvita världen, gillar ni snabblästa romaner som skildrar ett annorlunda samhälle än vårt ( i alla fall än mitt) så är Haruki Murakami alltid ett säkert kort.

Som vanligt är böckerna vi tipsar om i podden sådana vi har läst eller lyssnat på och som vi tycker om. Vi bjuder inte på några utförliga recensioner, men vet ni vad som är så kul med våra boktips? Jo, att ni är flera som hör av er och som har lärt er vem av oss ni har samma smak som. Som inte behöver så mycket mer än att Cilla (eller jag) säger att ”det här är en bok jag gillar” för att chansen är stor att de ska tycka om den. Värt att testa?

Förresten, ni vet väl att vi har bokbingo under året, i vår Facebookgrupp Skriverier med Malin och Cilla? Häng med och spela bingo med oss. För fler av våra boktips lyssnar ni antingen igenom alla (?) våra avsnitt, eller så kollar ni här, där många av dem finns med: våra boktips.

Ses snart igen. Här eller i Facebookgruppen kanske? Hur som helst, tills dess: HEJA det fina med att läsa. (Och att gråta i poddar?)

Kram Malin Lundskog

boktips från podden skriverier med malin och cilla

Slingans vänner

Det är inte bara grejen med att behöva ta färjan för att komma hem som skiljer ölivet mot det i Göteborg. Det är också fenomen som Slingans vänner (som jag berättade om här). För ett tag sedan blev jag invald i styrelsen i den nybildade föreningen och ja. Det är jag så himla glad för. Tänk att jag ska få vara med och utveckla, underhålla, bevara och tillgängliggöra vår vackra ö. Känner mig hedrad och tar uppdraget på största allvar även om jag blev inkvoterad som både kvinna och tjotte … (skojar, men jag är de fakto enda kvinnan. Och den som är nyast på ön).

utsikt, knippla, västerhavet, öliv, västkusten — nästan samma utsikt, fast en helt annan dag. Alltid vackert!

Jag går runt slingan varenda dag. Den är inte lång (ön är ju liten), men den är slingrar sig runt de norra delarna av ön där utsikten är vacker så det står härliga till. Slingans vänner har sett till att slingan ens finns … Att det finns utsiktsplatser, grillplatser och bänkar att njuta av hela härligheten på. Och att utegymmet som jag hänger på varje söndag finns.

slingans vänner, utegym, knippla, västkusten — utrymmet, en del av slingan

malin lundskog, slingan knippla, utegym, sol — utrymmet, en del av slingan

Och nu är jag en del av styrelsen i Slingans vänner och mitt första uppdrag är att gå ut i ett skyfall och kolla var vattnet rinner som värst. Ha ha ha. Enda hundägaren i gänget, som ändå är ute i ur och skur, såatteee … Ja, så ska jag uppdatera info på Knippla.se också.

Malin Lundskog, Knippla, slingan, västkusten, springer spaniels — i ur och skur …

slingans vänner, knippla, utsikt, västkusten — och utsikten jag har bakom ryggen på bilden ovan. Norröver. Mot Marstrans

Hundarna älskar slingan, för de är av uppfattningen att det växer godis på vissa väl valda bänkar. Här hoppar de upp och väntar på något gott.

Eldsjälarnas betydelse

Tänk vad eldsjälar betyder mycket! Utan sådana stannar världen och slingan, som jag tror att de flesta som kommer ut till Knippla går runt och fascineras av, hade inte funnits. För från början fanns en ö. Ja, det är visserligen gott nog, men ändå … Utan eldsjälen Ralf, som har både snickrat och sökt eu-bidrag och dragit i och entusiasmerat folk, hade vi inte haft vår slinga och jag hade inte kunnat berätta för er om mitt styrelseuppdrag i den nybildade föreningen Slingans vänner.

Visst är det fint med människor som ser möjligheterna, som öppnar ögonen på oss andra och som skapar något av tankar som ”hade det inte varit härligt med …?”

Utan en eldsjäl hade inte folket på ön gått man ur huse en snöig (jo, sant) dag i april. Men det gjorde de. Vi. Rensade, grävde och krattade ut nytt grus längs slingan, så att den blev än mer lättillgänglig. Det är fint att få vara en del av engagemanget. Ja, men det är fint att engagera sig i något man bryr sig om, tycker ni inte det?

ralf magnusson, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

arbetsdag, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

Kommer ni hit är mitt hetaste tips att ta en sväng runt ön. I alla fall om ni är sugna på massa utsiktsnjut, för det har vi gott om här. Och badplatser. Som den här i Röddeviga:

Vi ses väl snart igen? På Slingan eller någon annan stans …
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni vad tjotte, som jag skrev om högre upp är? Det är typ stadsbo. En längre förklaring får ni i min roman Ett oönskat arv 😉

Knärehaben går framåt!

Pratade med fysion idag och skröt om hur duktig jag är på att rehaba. För det är jag. Jag vågade till och med berätta att jag har tagit i (lite) mer än han sa sist. Ja, man vill ju inte bli utskälld av en fysioterapeut liksom … Men han skällde inte utan hejade på. Och eftersom det jag har gjort har gått bra, står jag nu här med ett nytt rehabprogram. Och gissa vad som står med i det? Jo, löpning. Snacka om att knärehaben går framåt!

Jag har sprungit igen

Nu kanske ordet springa är lite överdrivet här. Jag har joggat. Eller kanske snarare lufsat igen. I fem hela minuter. Fem sammanhängande minuter utan pauser och annat tjafs. Snacka fredagsfeeling.

Visserligen hamnade jag i det där bedrövliga jämförelseträsket en stund. Ville inte att någon skulle se mig. Jag menar, jag är ju en sådan som springer. Inte någon som tungt lunkar fram. Men så kom jag på att även om jag just nu är en sådan som tungt lunkar fram, behöver jag inte fortsätta vara det för evigt. Skärp mig, sa jag till mig själv. Jag är ju inte ute och lufsar för någon annans skull. Utan för min och mitt knäs skull. Ja, knärehaben, den går ju verkligen framåt och det är väl det som räknas?

knärehaben, malin ludskog, jogga, knippla, — glad som en speleman över mina fem minuter!

Vi ses snart igen allihop och tills dess HEJA rehaben och insikter om att jämföra med fel saker.
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har ältat min knäskada och rehaben förut, bland annat här: vardagslädje trots urspårning, vem är jag när jag inte är mig själv?, idag fick jag domen på mitt knä, rehab och hopp om framtiden och eftersom fysioterapeuten kallade min skada för the devil´s three (menisk, korsband, ledband) finns det en risk att jag fortsätter älta och berätta om både framgångar och bakslag ett tag till …

I gotta feelin´…

Cilla genomgick en dramatisk personlig utveckling mitt i natten och Malin undrar varför förlagen inte mejlar henne. De pratar råmanus, redigering och avslöjar höstens nyheter. I gotta felen´… är vårens sista avsnitt. Vi tar sommarlov, förutom från FB-sidan Skriverier med Malin och Cilla.

Kommer ni ihåg hur poddandet började? Om inte, läs här: Skriverier med Malin och Cilla. En ny podd.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.