Bloggen - Sida 62 av 384 - Malin Lundskog

Ät inte våra hallon

Och nej, jag skriver inte det för att jag inte vill bjuda på dem. Men, för er skull: ät inte våra hallon förrän jag har hittat på något smart sätt att få hundarna att inte kissa på buskarna. hur kunde vi inte tänka på det. Att hundar kissar. Och att hanhundar (som våra) tycker att allt som sticker upp, lyktstolpar, betonggrisar, träd, hallonbuskar och you name it, är super att lyfta på benet mot.

Jackson, springer spaniel, hallonbuskar, trädgård — gräsmattan behöver jag inga tips om även om den ser ut som den gör, he he. . .
Den får vara som den är, för här rejsar hundarna runt nästan varje kväll

Vi köpte taggfria hallonbuskar i höstas. Kanske skulle haft taggiga ändå? Nu måste vi hitta på något som gör att hundarna inte kommer åt bären. Känns skittråkigt att skärma av buskarna. Jag vill liksom inte ha ordning och reda i trädgården, gillar inte stängsel och staket. Men. Jag vill ju kunna äta våra hallon, som kanske börjar synas. Och jag vill kunna säga till alla som kommer hit: ät våra hallon.

ät inte våra hallon, hallonbuske, trädgård — nåt som växer är det i alla fall … välgödslat av våra hundar?

Oh well, får se vad jag hittar på. Har ni någon idé är den jättevälkommen!

Ses snart igen och tills dess: ät inte våra hallon, he he.
Kram Malin Lundskog

Visa vid vindens ängar …

De två författarna har gjort sin hemläxa: Cillas råmanus till fjärde delen av Västervikserien är klart och Malins manus till detsomhonhoppasblirhennestredjeroman är på väg ut till förlag. Cilla har gjort en upptäckt och går igenom en halv förvandling. Skriver hon inte spänning, som hon har gått runt och trott? Vad skriver hon då? Och hur går det för de båda när de byter genre i sin (ganska) nya poddprogrampunkt: fortsättmeningen-impro. Det är avsnitt 77: visa vid vindens ängar.

Häng med på de båda författarnas fortsatta äventyr i skrivlivet, där autograferna en vacker dag kanske blir värdefulla …

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

skriverier med malin och cilla, podcast, författare, visa vid vindens ängar — visa vid vindens ängar

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv — redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag — Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

Jag kommer till Mölndal på Bok- och skaparmässa

First we take Frölunda, then we take Mölndal. Och sen resten av världen? Oh well, någonstans måste man ju börja och efter release i övärlden (Knippla och Hisingen, he he) signerade jag på Frölunda torg förra lördagen (läs om det här) och nu på lördag dundrar jag igång juni med bok -och skaparmässan. På Möllan. I Mölndal.

Bok- och skaparmässa

Lördagen den förste juni kl 10-14 hittar ni mig och flera andra författare på Kulturhuset Möllan. Och ni som vill väcka läslust bland barn kommer att få ert lystmäte här också, eftersom Bokrymden, som driver mässan, jobbar för just det. Att väcka läslust hos barn. Jamen, tänk om den inte hade blivit väckt hos mig? Vilket tråkigt liv, utan alla dessa världar man får uppleva i böcker …

Ja, så till Mölndal kommer barnboksförfattare också. Och, som ni hör på titeln på mässan: fullt av skaparglädje. Här kan ni läsa mer om bok- och skaparmässan.

Jag tar med mig Ett oönskat arv och Mariannes mirakel, mina två romaner i serien Göteborgssystrarna. Och jag hoppas att ni kommer eftersom det blir mycket mycket roligare så.

Vi ses snart igen och om inte i Mölndal på lördag, så här på bloggen. Eller när jag tar mig ut i resten av världen, he he.
Tills dess: heja läslusten!

Och kan ni inte komma till Mölndal vet ni väl att mina romaner finns i nätbokhandeln och hos mig.

Kram Malin Lundskog

jag kommer till Mölndal, bok- och skaparmässa, författare, feelgood — i guldram och allt!

Att se mina vuxna barn vara de vuxna

Kommer ni ihåg när barnen var små och man var som uppslukad av dem? Allt de gjorde var wow och gulligt. De lärde sig nytt, försökte, lekte, fantiserade, hoppade, ritade, klättrade, skrattade, åt. Eller ja, det kunde räcka att se dem för att bli uppslukad av hur fantastiska de var. Nu är jag lika uppslukad av att se mina vuxna barn vara de vuxna.

Det är som att jag aldrig trodde att det skulle hända (ärligt talat gjorde jag under en period nog inte det heller), men så plötsligt …

Så står de där och är vuxna. Som igår. Insikten om att min yngste är vuxen kom så plötsligt att jag nästan ramlade baklänges … Jag har anat vuxenheten komma smygande, men det var alltså inte förrän igår (han blir 26 i år) som det slog mig. Att han faktiskt är vuxen. Och det som fick insikten att landa i mig var när jag såg honom med hans och hans sambos lilla valp. Hur han tog hand om. Älskade. Gosade med. Tog ansvar för. Någon annans liv. Var den vuxne.Och jag kunde inte sluta ta in det. (Säg det inte till honom, men jag fällde en stolt tår eller två och det tycker han är skitlöjligt. Fast numera på ett kärleksfullt sätt.)

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniels, cavalier king charles spaniels, familj — Brorsan hälsar på valpen Ruben för första gången

Från kan själv, till kan du?

Kan det vara så att det är så betydelsefullt för mig, det här med att bry sig om och ta hand om andra, att det är därför det var det som fick vuxeninsikten att dimpa ner? För jag menar, både vår yngste son och hans storebror flyttade hemifrån när de var tjugo, de betalar räkningar och skatt, de äter och är (vad jag vet alltså) skötsamma samhällsmedborgare. Men det är som att det här med ansvar för ett annat liv fick de avgörande vuxenpoängen från mig.

Och i samma vuxenpaket kommer också det fantastiskt fina med att de som en gång kunde själva och aldrig i livet ville ta råd och tips från en gammal morsa nu vänder sig till mig. Till oss, deras pappa och mig. Och frågar vad vi tycker och tänker. Hur vi skulle göra i olika lägen. Och det är stort. Fint.

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniel, cavalier king charles spaniel, valp — och vår lille wild and crazy Jackson fick också visa upp sin vuxenhet när han träffade lille Ruben

Det är en riktigt fin del i att vara mamma, att se mina vuxna barn vara de vuxna. Stackarna. De kanske har varit vuxna jättelänge, det är bara jag som liksom inte har förstått det. Kanske är jag som äntligen är vuxen?
Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina vuxna ansvarsfulla!
Kram Malin Lundskog

Mer om familj och vuxna barn hittar ni här, om ni vill läsa: surpiiiiise!, pepparkakshustävlingen, hela familjen i samma OS

Temat i Ett oönskat arv

Jag träffade en av mina vänner på ön i går morse och hon berättade att hon hade läst ut min bok. Och vad hon tyckte om den. Jo, jag höll andan en stund, för jag känner något slags ansvar för att ni som läser ska tycka om det jag skriver. Så att jag inte har lurat er att köpa eller låna boken och dessutom lägga tid på att läsa den. I onödan … Men sen pustade jag ut. Tog in det fina i hennes ord om temat i Ett oönskat arv.

Hon berättade om hur hon uppskattar att jag alltid (vet inte om alltid är rätt ord efter enbart två romaner, men det var så hon sa) har ett tema i mina böcker. Och jo. Så är det. Dels är det skitsvårt att skriva utan tema och dels vill jag underhålla med utrymme för någon slags eftertanke.

Visst är klimakteriet ett tema i min roman

Det läsaren berättade var att hon uppfattar klimakteriet som tema i boken. Och att den fick henne att reflektera över sina egna hormoner. Och visst tar jag upp klimakteriet i romanen, det har hon helt rätt i. Men vet ni vad jag kom att tänka på? Jo, att temat i en bok är vad läsaren upplever att det är. Det blev tydligt när jag efter vårt samtal om klimakteriet ställde frågan i mina stories på Instagram: Vilket är temat i Ett oönskat arv? För kolla här vilka svar jag fick. Och alla är rätt!

Ja, som sagt: temat är så som ni uppfattar det och så fort jag som författare lämnar i från mig min berättelse är den ju er att tolka, alla ni som läser den.

Kan det vara därför det är så kul (och intressant) med bokklubbar och andra sammanhang att prata böcker? När man diskuterar boken med andra får man både sin egen och de andra i bokklubbens upplevelser av en bok. Som att läsa den flera gånger, med helt nya ögon. Kanske dags för en bokklubb för Ett oönskat arv, precis som jag hade för Mariannes mirakel? Den bokklubben kan ni läsa mer om här.

Om ni läser boken, hör gärna av er med era tankar om både temat och annat ni kommer att tänka på. Det är verkligen en av de fina grejerna med det ensamma arbetet som författare: kommunikationen med läsare.

vi ses hur som helst snart igen och tills dess: heja möjligheterna till samtal kring böcker och att alla tolkningar är rätt.
Kram Malin Lundskog

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Tänk när vi blir lyssnade på

Bok- och skaparmässa

Från kan själv, till kan du?

Visst är klimakteriet ett tema i min roman

Footer

Malin Lundskog