Bloggen - Sida 72 av 389 - Malin Lundskog

Boktipsen från påskavsnittet

Innehåller sponsrade länkar till Bokus

Vad passar väl bättre än ett påskekrim som heter Stilla veckan i påskavsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla? Och en historisk roman i västkustmiljö passar väl alltid? Boktipsen från påskavsnittet är här och allt är som det ska. Cilla tipsar om spänning och jag om en roman.

Och havet gav igen

Jag har (äntligen) läst Och havet gav igen, del två i Malin Haawinds serie De kom från öar. Dagmar från Slite har flyttat till sin Holger i Skärhamn där de bygger upp sitt liv och en familj. För Dagmar är det ett nytt hemma med nya relationer och jag relaterar mycket till det. Att komma ny till en plats. Skapa ett nytt hemma. Och då har jag inte en man som är till sjöss mest hela tiden …

Malin skildrar västkusten, havet och det slitsamma livet på 1950-talet så trovärdigt och även om mitt liv inte är ett dugg likt Dagmars, så känner jag igen mig. Känner. Massor. Och så är det ju det här med Malins språk. Det poetiska och ändå direkta. Det ögonöppnande om kvinnor villkor. Som jag tycker om det!

Boken har legat i min tbr-hög sedan Bohusläns bokmässa förra året, där vi deltog både Malin och jag. En bok mindre i den högen. Och en bok till att spara i bokhyllan. För snygg är den ju också, eller hur?

Och visst, det kanske är extra kul att läsa om västkusten för mig som bor här och som dessutom har föräldrar som bor just i Skärhamn. Men jag gillade verkligen del ett i serien också (har tipsat om den tidigare i podden) och då var de ju på Gotland, såatteee … läs den. Var ni än bor. Här hittar ni Och havet gav igen på Bokus.

och havet gav igen, boktipsen från podden, skriverier med malin och cilla

Stilla veckan

Cilla tipsade oss om boken Stilla veckan av Sven Peter Naess. Den handlar om en kriminalare med indiskt påbrå som återvänder till den lilla norska hålan han växte upp i. I den gamla hemorten har det skett ett mord och vår polis behövs för att lösa fallet. Och det visar sig att många har saker de vill dölja …

Blir ni sugna hittar ni länk till Stilla veckan på Bokus här.

boktipsen från påskavsnittet, stilla veckan — (bild lånad av förlaget, Lind & Co)

Precis som vanligt kommer det alltså spänningstips från Cilla och romantips från mig. Men vad gör väl det? Vid det här laget kanske ni har lärt er om ni litar på våra tips och vem av oss ni har samma smak som. Berätta gärna vad ni tycker om tipsen och tipsa gärna tillbaka, det blir vi bara glada av. Böcker är ju en stor och viktig del av livet, eller hur?

Boktipsen från påskavsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla alltså: Och havet gav igen och Stilla veckan. Fler boktips hittar ni här, om ni inte lyssnar på dem i podden, vilket vi självklart hoppas att ni gör.

Vi ses snart igen, här på bloggen, i podden (som ni hittar här) eller på poddens Facebooksida, som finns här. Tills vi ses: HEJA alla!
Kram Malin Lundskog

Andningshålen som fyller mig med liv

Jag tog först bort ordet andningshålen i rubriken. För vadå hål? Jag menar ju inte direkt ett tomrum, utan något som fyller med mig liv. Kraft. Energi. Något som är mer än en paus. En stund som inte bara är återhämtning. En sekvens med njut, men inte för njutets skull. Utan för … livets? Och för att orka redigera vidare på detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Som ni ser blev ordet kvar. Och effekten av dagens andningshål var en av de bästa skrivdagarna på hela året. YEAH!

Andningshålen

Andningshålen blev kvar i rubriken, som ni ser. Hittade inget bättre ord. Jag vill nämligen skriva om stunderna med andetagen. Där lungorna fylls av liv och havsluft, hjärnan får lugn och energi och själen får pirr och stabilitet. De livsviktiga stunderna, ni vet. Andningshålen. (Har ni något bättre ord? Let me know.)

Idag har de stunderna sett ut så här för mig:

andningshålen, himmle, hav, vår, knippla, utsikt — vårgrå, en av de vackraste färgerna som finns

andningshålen, fötter, badstege, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

Malin Lundskog, bad, kalla bad, knippla — vickar på tårna och andas djupt innan dopp

En morgonstund med hundarna ute i bergen och i havet fyllde mig med skrivarlust och -glädje som räckte i flera timmar.

Efter alla de timmarna behövde både kroppen och knoppen och själen sitt andningshål igen. Och det fick de.

gammal båt, bohuslän, knippla, utsikt — stillheten och vårregnet kom tillsammanas

springer spaniels, knippla, hav, himmel — de här två hittade en egen ö

Och ingen är väl gladare än hundarna när jag behöver andas här ute? Skulle vara jag då …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA andningshålen!
Kram Malin Lundskog

Jag har fått kärleksbrev

Kanske inte ett kärleksbrev, men i alla fall ett riktigt brev. Med ett hjärta på. Och då kan jag väl säga tt jag har fått kärleksbrev, tänker jag. Ett brev fullt av pepp. Se så fint:

jag har fått ett kärleksbrev, dikt, pepp, Cecilie Östby — lika bra att köra på med drömmarna, eller hur?

Drömmar man inte uppfyller har en tendens att jag en. Och om man inte lyssnar på dem på dagen, börjar de jaga en om natten. Förutsättningarna för att göra det man drömmer om är alltid usla – så lika bra att göra det NU!

Räck upp en hand om ni håller med. Eller känn bara kraften i att köra och göra. Inte var förutsättningarna de bästa när vi fick barn, började plugga, köpte hus, släppte jobb, reste bort, skaffade hund och så vidare. Och så vidare.

Peppen att fortsätta skriva

Brevet är från Cecilie, som hjälpte mig att reda ut allt trassel i Ett oönskat arv, boken som snart släpps (läs mer här). Det är fint med fina mäniskor, eller hur? De som inte bara är jätteduktiga och gör sitt jobb utan också är … människor. ni vet. Generösa och peppiga och omtänksamma och trygga. Och säkert massa annat, men ni förstår vad jag menar. Som kommer med peppiga kommentarer om att absolut inte sluta, när man själv vacklar. Och som skickar kärleksbrev.

Cecilie är inte bara skrivcoach, lektör, redaktör och omtänksam. Hon är själv författare (vi var både med i Antologierna om De sju dödssynderna t.ex). Här hittar ni henne på Instagram.

Kärleksbrev kanske jag inte har fått så många i mitt liv (om ens några?), men kommer ni ihåg hur det var? När vi fick handskrivna brev. Med posten. Det var tider det, eller hur? Vad glada vi måste ha varit. För oj oj oj vad glad jag blev när jag gick till postboxen och hittade det här. Omtänksamheten i att faktiskt skicka ett brev, betyder lika mycket som innehållet i brevet tror jag. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: heja omtänksamheten!
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

The gambler

Cilla gör turné på bibliotek och andra event som passar världens bästa författare. Malin är fortfarande på Europaturné och drömmer mardrömmar om sin kommande release. I den nya punkten fortsätt meningen-impro hamnar författarna på en feelgood- och en spännings-konsert. Om de pratar skrivande? Ja! Om de levererar boktips? Jajamensan.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.