Bloggen - Sida 74 av 384 - Malin Lundskog

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol — bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Poddavsnitt om att skamma sig själv

Idag har vi släppt ett nytt avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Och allt är perfekt. I alla fall för att vara ett liv. Det här är ett poddavsnitt om att skamma sig själv, ålderssende och kanske till och med ålderdomlig syn.

Under försnacket både grät och gnällde vi och under inspelningen outar vi, kanske mest jag, oförmågan att sätta oss in i andra människors känslor. Ingen av oss trodde till exempel att vi någonsin skulle få åldersseende, som Viktoria berättar om i det här avsnittet att hon har fått. Jag tyckte som fyrtioåring inte att ålder är en orsak till att ha diffust ont i kroppen. Ja, det var innan förklimakteriet (som vi pratade om i förra avsnittet. Ni hittar det här.).

Jag skammar mig själv för att jag skadade mig i längdspåren, som jag berättade om här. Vi funderar på om det är för att jag har bakgrund i hälsobranschen. När jag var anställd pt var det jättetydligt att normen som rådde i branschen inte var särskilt hälsosam. Den sa att att alla kan vara smala, vältränade och må bäst bara de tränar och äter rätt. Så att jag skadade mig i längspåren har jag mig själv att skylla för … Ja, ni fattar. Och kanske är det fortfarande en rådande attityd i samhället? Det pratar vi om. Och om att Vickan vill vara mer självsäker. Och en hel del annat.

Samtal som gör gott

Jag älskar verkligen samtalen vi har, Vickan och jag. Jamen, jag kan fortsätta podda för min egen skull, för det är så himla kul. Och härligt! En halvtimme för ett gôtt snack utan yta, det gör så himla gott. Bara en sån sak som att jag kommer underfund med att jag skammar mig själv. hur värdefullt är inte det att inse?

Jag hoppas så innerligt att våra samtal gör gott för er där ute också på något sätt, oavsett om det handlar om att ni som lyssnar inte känner er ensamna, att ni lär er något (ibland glimtar vi till he he) eller att ni tar en stund för reflektion.

Vi blir som vanligt glada när ni hör av er. Tack ni som gör det, det betyder massor. Gillar ni podden får ni mer än gärna ge den en tummen upp eller stjärna eller vad som nu finns tillgängligt i den app ni lyssnar på.

poddavsnitt om att skamma sig själv, mitt perfekta liv, normer, samtal,

Röra på kroppen utan mål?

Va? Sportlovslediga barn som leker och inte har något mål med sin rörelse … Caroline är i vanlig ordning skarpsynt, när hon levererar oss veckans version av Mariannes mirakelgymnastik. Jag är inte helt överens med henne, vet inte var hon får allt ifrån. Men hoppas att ni får igång axlar och övre delen av ryggen i veckans pausjumpa. För övrigt kan vi väl röra på kroppen utan mål, allihop?

Frågade mig själv, först i min ensamhet och sedan i mina stories på Instagram – orkar vi med henne?

Ses snart igen och tills dess: RÖRELSEGLÄDJE utan mål (och med) ftw!
Kram Malin Lundskog

Förresten, vill ni se fler pausjumpa-filmer? Här hittar ni dem på Youtube och här på bloggen delar jag med mig av dem varje vecka.

röra på kroppen utan mål, pausjumpa, mariannes mirakelgymnastik, feelgood

Charm och spänning i två bladvändare

innehåller annonslänkar till Bokus och Storytel

Boktipsen från förra poddavsnittet av Skriverier med Malin och Cilla kommer här: Presidentens hatt av Antoine Laurain och Det perfekta brottet av Nora Robets. Vill ni gissa vem som har läst vilken bok? Äh, skit i det. Enklaste gissningen ever ju. Vi gör nämligen som vi brukar: Cilla tipsar om spänning och jag om romaner och feelgood. Charm och spänning som ingen av oss ville sluta läsa.

Presidentens hatt

Mitt boktips Presidentens hatt är som en saga för vuxna. En kort, charmig, finurlig, humoristisk saga fylld av utrymme för eftertanke.

Berättelsen börjar i Paris 1986 där Daniel Mericer går ut för att äta middag själv. Han har tur som får plats tack vare ett sent återbud och bäst som han sitter där och sörplar ostron och mumsar skaldjur kommer självaste Francois Mitterand in. De sitter vid bordet intill Daniel, som blir starstruck. Han slutar äta, men kan däremot inte sluta tänka på när han senare ska berätta om kvällen han åt middag med Mitterand.

Hur som helst: Mitterand glömmer sin hatt och när Daniel upptäcker det beslutar han efter en del vånda att ta den med sig. Ute på gatan sätter han på sig den och vips är han fylld av självsäkerhet och klokskap.

Hatten, som faktiskt är bokens huvudkaraktär, far ut på ett äventyr och vems huvud den än landar på ger den sin bärare råg i ryggen. Och slutet. Jag säger bara slutet. Särskilt om man älskar att bli överraskad.

Boken hittar ni här på Bokus och på Storytel finns den som ebok, alternativt ljud på engelska.

Det perfekta brottet

Cilla har läst Nora Roberts spänningsromance Det perfekta brottet som verkar hur spännande som helst. Hon kallar den en riktig slukarbok. Ja, hon säger till och med ”fy fan, rent ut sagt” när hon pratar om hur kvinnan boken handlar om äntligen skapar sig ett stabilt liv. Men. Så. Möter hon …

En kille i baren hon jobbar på. Han visar sig vara en efterlyst seriemördare. Hon flyr hem till mamma och mormor i Vermont, men serimördaren har inte glömt henne.

Vad säger ni? Visst låter den spännande? Ni hittar den här på Bokus och på Storytel hittar ni Det perfekta brottet här.

Boktips?

Vi hoppas att ni gillar våra boktips (fler boktips från podden hittar ni här). Och att ni är sugna på att hänga med in i vår Facebookgrupp där vi bland annat spelar bingo. Jag börjar närma mig en rad nu. Spänannde att se vad jag vinner då.

Förresten, ni vet väl att annonslänkarna enbart innebär att jag visar vägen till böckerna (och alla andra böcker på respektive sida). Det kostar inte er ett öre extra, men om ni köper böcker/abonnemang via länkarna får jag en kickback.

Podden? Den hittar ni här, eller i er favoritpodd-app.

Vi ses snart igen. Tills dess: Läs, njut och sprid kärlek. Idag och alla andra dagar.
Kram Malin Lundskog

Årets familje-OS är inlett

Förra årets segrare har äntligen fått vandringspokalen som Claes och jag har snickrat ihop med hjälp av silverspray, en kruka och en vinlåda. Inte så flådigt så det stör, men med tanke på att 2023 var första året sen vi startade vårt os för ungefär tjugo år sedan som vi fullföljde det, så får det duga. Det kanske aldrig händer igen? Hur som helst:årets familje-OS är inlett. Vilken gren vi började med? Yatzy …

årets famile-os är inlett, pokal, murgröna — vem vill inte ha det här vandringspriset hemma i bokhyllan?

Yatzy är alltid kul

Jamen, yatzy ändå. Det är alltid kul. Jag vet inte om jag tycker det för att det hänger ihop med våra första semestrar som par, Claes och jag. Eller med mina kompisar och mig när vi satt och tjuvrökte hemma hos någon av oss. Eller alla skidresor med barnen. Kul är det i alla fall och mitt knä kan vara hur skadat som helst. Yatzy funkar.

årets familje-os är inlett, yatzy — tärningen är kastad, os:et är igång.

Juldags-krocket avgjorde allt

2023 var spännande in i det sista och kanske är det därför jag har glömt att berätta om det? Eller så är det för att vi spelade den sista och avgörande krocketmatchen på självaste juldagen och sen fastnade jag med fingrarna i pepparkaksburken? Hur som helst.

Med alla samlade på juldagen gjorde vi det som jag då trodde var typ världens längsta krocketbana, men typ tre uppsättningar bågar (fråga mig inte hur vi har samlat på oss det). I iskalla vindar och modifierade regler tog vi oss igenom banan och till sist var det avgjort. Jacob (vår yngste) vann.

årets familje-os är inlett, crocket, knippla — rullar det rätt?

krocket, årets familje-os, knippla — lekplats full av vuxna barn

lekplats, prärien, knippla, familj-os — Louise och Vendela har hittat Präriens (som platsen kallas) skönaste gunga

jacob och Albin Lundskog, Knippla, juldagen, — våra små killar …

krocketklubbor, familje-os — en kappsäck full med krocketklubbor. Och bågar …

Ja, som sagt. Jag trodde att vi spelade på världens längsta krocket-bana. Det var innan jag visste att det finns något som heter Extrem-krocket. Fattar ni kul? Nu fortsätter årets familje-OS med grenar som boules, dart-ish, shuffleboard och (extrem?) krocket. Kanske får vandringspokalen vandra vidare, det återkommer jag till när (om?) tävlingen är avgjord. Och viktigast är att vi har kul när vi ses. Ja, att vi ses. Punkt.

Ses snart igen! Tills dess: HEJA alla som deltar.
Kram Malin Lundskog

Mer om vårt familje-OS hittar ni här: Hela familjen deltar i samma OS, Delad kärlek är dubbel (om femkapen med sex grenar)

Idag fick jag domen på mitt knä

Jag pratade med ortopeden idag. Fick ett så kallat röntgenutlåtande efter magnetröntgen på mitt knä och det var … skittråkigt. Jag har en spricka i menisken, ett inre ledband som är så nära av det kan vara utan att det är av och ett korsband som är i princip av. Inte konstigt att jag har känt mig lite instabil då? Ni ska se mig stå på ett ben, som är en av rehabövningarna. Hej, vad det vinglar.

röntgenutlåtande, magnetröntgen, knäskada — alltså, finns det något som får mig att känna mig sjuk så är det den här outfiten …

Först förstod jag bara enstaka ord i läkarens utlåtande. Han rabblade upp patella och femur och andra latinska ord för leder och annat i kroppen som jag lärde mig under min pt-utbilding. Sen förenklade (eller är det förmänskliga det handlar om?) han och sa nästan helt av, nästan helt av och spricka. Vilket innebär sex månaders rehab innan de tittar på det igen för att avgöra om det behöver opereras. Sex månader!

Jag bröt ihop en liten stund (igen, det har jag ju redan gjort med anledning av det här knät). Hoppa i land till sommaren, springa i bergen med hundarna, leda mina asroliga träningspass här ute på Knippla, vandra, åka skidor (onödigt att jag drog upp det igen, det är ju redan avklarat), ta långpromenader med kompisar … Så mycket av allt det där som jag älskar att göra. Som är jag. Borta.

springer spaniels, knippla, apport, västkusten, röntgenutlåtande — Sitter still och kastar apporter och bollar till hundarna, så att de får sin motion … Allt funkar, behövde bara gråta en skvätt först.

En (tillfällig) knäskada och fler identiteter

Men, det är som det brukar. Inget varar för evigt även om det just i den stunden känns så. Och tack vare röntgenutlåtandet, vet jag ju i alla fall. Och som en av mina vänner sa: tur att du har två identiteter, en som tränar-Malin och en som författar-Malin. Ja, hon har ju rätt. Jag är mer än hon som springer, precis som ni är mer än ni tror.

Det kanske till loch med kan bli en spännande tid det här? Hej överkroppsträning på gymmet, mer tid till skrivande och sänkt fart på hundpromenaderna. Vi får se var det slutar, hela äventyret med skadat knä. Alltid lär man sig något?

Och tro inte att jag inte inser att ett (tillfälligt) skadat knä är världens undergång, men det påverkar livet och sätter min lilla värld i skakning. Så mycket att jag fick ortopeden att avsluta sitt röntgenutlåtande med ett ”okej, då. Vi ses om tre månader, inte sex.

Ses snart, tills dess: HEJA vår mångsidighet?
Kram Malin Lundskog

Här berättade jag om när jag spårade ur och skadade knät