ö-liv

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

Julen kanske är slut, men …

Ännu åker inte stjärnorna ut. Granen däremot, den kommer jag knappt ihåg att vi hade. Så som den barrade slängde vi ut den tillsammans med barnen på annandagen. Men som sagt: julen kanske är slut, men stjärnorna och ljusstakarna i fönstren behåller vi en stund till för (bland annat) ljusets skull.

julen kanske är slut, adventsstjärna, knippla

julen kanske är slut, adventsstjärna, veranda — mysigt ljus att komma upp till på morgonen

Inte kan väl Knut bli förbannad för det? Följer ni traditionerna eller gör ni som ni vill? Eller orkar förresten. Det skulle också kunna vara en anledning till att vi inte har plockat ner våra adventsstjärnor fast det är tjugondag Knut. Orka liksom …

julgransmatta, barr — Julgranen kastade vi däremot ut på annandag jul, utan att tveka. Undra varför …

Apropå den barrande granen, så är den så himla enkel att bli av med här på ön. Det räcker att, just det, slänga ut den. Resten tar granongarna hand om, när de åker runt och hämtar uttjänta julgranar. Varför? Jo, de laddar för årets påskefyr som kanske är en tradition på utdöende. Återkommer till den, men en liten hint får ni via den här länken: Öckerö kommun säger nej till påskefyr. Men i viss mån varar julen fortfarande fram till påska, trots att julgranen kastats ut.

Ses snart igen. Tills dess: heja alla!
Kram Malin Lundskog

Hemma hos Dine to Wine

Igår fick Claes äntligen sin födelsedagspresent (han fyller i oktober). Vi tog färjan över till Hönö och Sabina som driver Dine to Wine och presenten var en middag hemma hos dine to wine. Som hemma, fast borta. Och Claes behövde inte laga något av all den goda maten själv. Jamen, vilken fredagskväll vi fick.

Hemma hos

När vi kom fram slog vi oss ner vid Sabinas köksbord tillsammans med sex andra personer, som visade sig vara alldeles … alldeles fantastiskt trevliga. Jag tycker verkligen om att känna mig som hemma (älskar ju att vara hemma) och det gjorde jag i igår.

hemma hos dine to wine, förrätt, sashimi — fatta förrätten!

hemma hos dine to wine, creme brûlée — creme brûlée, alltid mitt dessertval. Den här var superwow:ig. Lakrits. Älskar lakrits.

Samtalen böljade och maten var så där sanslöst god, så att man vill låta den stanna kvar i munnen länge ni vet. Sabina själv och hennes man servade inte bara med mat utan också vin. Och champagne (hallå, inget kan gå fel då väl?). De fyllde på och plockade undan disk och berättade om maten och drycken och allt var en perfect match. Maten, drycken och människorna. Alltså, vilket koncept: ”Kom hem till mig, så fixar jag god mat och dryck.”

Fyra timmar senare tog vi färjan hem igen, mätta och belåtna i både kropp, knopp och själ. Kvällen var både lyxig och avslappnad och jag tycker att den kombon är fenomenal. En annan fenomenal grej är att få bjuda Claes, som ju själv är en mästerkock, på hemlagat som är i klass med hans egen hemlagade mat.

Det enda som är synd med konceptet hemma hos dine to wine är att Sabina ska lämna ö-livet …

knippla by night, lång slutartid — Knippla lyser upp från färjan.

Ses snart igen, tills dess: HEJA god mat och lyxig enkelhet.
Kram Malin Lundskog

In i dimman, där finns mycket att hitta

Morgonrundan tog oss rätt in i dimman idag. Så stilla och så vackert låg den där och svepte in oss i en annan värld. En där tiden går lite långsammare och jag hinner tänka klart alla tankar som behöver tänkas klart. Ja, ni ser ju själva. Det går inte att hetsa fram något i det här?

in i dimman, knippla, västkusten, bohuslän — färjan på väg från ön

in i dimman, knippla, färjan, snö — Även färjan åker rätt in i dimman

När jag går mina morgonrundor här på ön är jag nästan alltid i min egen tidszon. (Nästan pga ibland förstår jag mig på hundarna …) Jag har noll koll på tiden och upptäcker ofta att jag är långt borta i tankarna (förlåt i både för- och efterskott om jag inte hälsar när vi möts). Och hux flux är promenaden gjord, hundarna lekta med och dagen framför datorn kan börja.

Men visst är det något magiskt med dimma. När den stillar sig över ön, blir mina tankar klarare (well needed, I tell you). Kan det vara så att vi behöver ge oss in i dimman för att skapa klarhet? Kaosa lite innan vi kommer i ordning? Ja ta mig tusan, när jag vågar kliva in i det dimmiga och stanna där det är då jag hittar skatterna och svaren och idéerna.

Och är det inte så, så känns det så. Och det är vackert så. Till och med gôrvackert!

issluch, västkusten, utsikt, dimma — Här ser man ända in i evigheten. Trots dimman.

Over and out för idag. Ses snart igen. Tills dess: heja dimman och oss som kliver in i den?
Kram Malin Lundskog

ps. Inte bara jag som tycker att bråttom känns fel i dimman. Det här sms:et kom från färjan i eftermiddags:

Jepp, that´s ö-livet for you. Vackert och långsamt. Här finns mycket att hitta …

Jag badade själen i isvak

Det finns mycket som får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Som att skratta tillsammans med människor jag tycker om. Och att pusta ut efter ett rejält träningspass. Eller att förundras av hur sanslöst vacker naturen är. Särskilt havet och vyer som når ända in i evigheten. Och att bada. Som idag, då jag badade själen i isvak.

jag badade själen, is, badtrappa, västkusten, knippla — valde en annan badtrappa …

Och vet ni, jag behövde inte ens göra vaken själv. Oh no. I morse när jag var ute med hundarna mötte jag Thord här på ön. ”Ska du bada idag?” frågade han och gissa vad jag sa? Japp, rätt svar. ”Jaha, då får jag väl såga upp ett hål då”, fortsatte Thord och sen var det bara för mig att hoppa i.

knippla, badplats, hopptorn, isvak, thord — Thord rensar undan slushen som bildades fortare än kvickt

jag badade själen, isvak, knippla — Thord rensar undan slushen som bildades fortare än kvickt

Tänk att vi har is här på ön. Och tänk att att vi har Thord, som sågar upp en vak bara sådär. Sånt får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Naturen, kroppen och fina människor – vilken grej!

jag badade själen i isvak, Malin Lundskog, Knippla, vinterbad

jag badade själen, isvak, knippla, Malin Lidskog — doppar inte huvudet, men vill ha det salta goa på läpparna

Men kanske den största grejen för det här livsnjuteriet handlar om att jag ger mig tid att förundras, njuta och göra sådant jag mår gôtt av. När jag verkligen andas in krispet i luften, uppmärksammar alla toner av alla färger på himlen och havet, ser glittret i andra människors ögon, öppnar hjärtat för deras välvilja och känner, alltså verkligen känner, kroppen. Jag tror att det var exakt det som hände när jag badade själen i en isvak idag. Vad tror ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön igår egentligen, men då hade jag fullt upp med att njuta av spring i snön och dessutom var bloggen redan full av tankar kring förra året. Jo, att springa var det första jag gjorde när jag tittade upp från redigeringsbubblan och upptäckte den. Vintern. Snön. Jag tog en av hundarna och gav mig ut en lufsrunda. För finns det något mysigare än otrampad snö? Och att låta kroppen jobba sig varm i vinterluft?

vintern kom till ön, knippla, snö, kväll — Orörd snö. Så svår att låta bli …

vintern kom till ön, snö. röd stuga, frälsarkransar — och de enda spåren i snön är Brorsans och mina

löparglädje, livsglädje, snö, vinter, knippla — Jag är minst lika lycklig över snön som över att vaderna höll.
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mer spring och det ser jag verkligen fram emot.

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Morgonpromenaden var mysig den också och jag kom på något när jag gick där och hukade under snötyngda tallegrenar. Jag vill vara obekväm. Inte så att jag vill göra mig obekväm, utan jag vill snarare låta bli att låta bli det som är obekvämt. Jag njuter som sjutton av att vara ute i naturen och härja, även om det innan jag ger mig ut är obekvämt. Som att ta på alla snösäkra kläder, när jag kan gå den bekväma, plogade asfalstsvägen som inte kräver lika mycket snösäkra kläder.

Jag vill leta upp läiga badställen en blåsig dag istället för att stanna inne, jag vill ut och leta vyer och ljusfenomen även om jag är trött och varm och go inomhus och vinden viner runt knuten eller (och?) regnet slår mot rutan. För njutet i det obekväma är obeskrivlig.

Det kan handla om att ta de där extra stegen upp till utsikten fast det blåser småspik i ansiktet. Så värt det. Påminn mig gärna och sno gärna det obekväma tipset. Det ger livet massa liv.

vintern kom till ön, utsikt, knippla, västkusten — Utsikt norrut. Tittar ni noga ser ni Marstrands fästning som en liten prick …

snö, knippla, slingan — orörd snö även i morse. Som vi snart tog våra kliv i.

röddeviga, knippla, snö, vintern kom till ön — Färgerna i det här svartvita alltså!

vintern kom till ön, utegymmet på Knippla, snö — Utegymmet stod och stajlade, som ett annat stilleben.

Vilken start på året ändå. Ja, både att snön kom och att jag hann ut innan traktorn skottade undan allt igår. Heja 2024! Och oss, allihop!

Ses snart igen,
kram Malin Lundskog

ö-liv

Jag har i alla fall fått upp farten

Hemma hos

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Footer

Malin Lundskog