ö-liv

En ny natt i hängmattan

Äntligen en ny natt i hängmattan. Och efter varje natt där, vill jag ha mer. Och fler. Särskilt efter en natt som i natt, med min nya sovsäck som var så varm att jag har sovit barfota. Slängt ut värmeflaskorna. Vaggat sådär mysigt som man gör i hängmattan. Och somnat i tjock dimma och vakna till soluppgång, redan rosig om kinderna efter all frisk luft.

Nu har vi äventyrat med en utenatt i månaden i tio månader i rad (läs om alla nätter här). Tänk vad ljust det kommer att vara i april. Och varmt. Och alldeles alldeles underbart, precis som de tidigare nätterna. Ja, även dem då vi har blivit lite blöta och frusit som sjutton. Det är något med äventyret, omaket och den friska luften alltså.

dimma, knippla, — efter linedancen igår, gick jag ut i dimman

en ny natt i hängmattan, hennessy hammock, mammut vintersovsäck, springer spaniel — Brorsan var med och hängde upp hängmattan och bäddade med den nya sovsäcken

vi eldade och njöt av stillheten med prat, vin och ost innan vi la oss

Morgonen efter en ny utenatt i hängmattan kom med sol

en ny natt i hängmattan, morgon, soluppgång — Utsikt från min hängmatta i morse. Ser ni välet i tallen? Prydnaden vi alltid har med oss.

en ny natt i hängmattan, Knippla, soluppgång — Agneta har vaknat

Malin Lundskog, sovsäck, en ny natt i hängmattan, mammut sovsäck, knippla, — en av alla mysiga stunder på våra utenätter: morgonsnacket (obs! den lila näsfläjten bredvid mina stövlar. Också alltid med)

Och vet ni, nu ser jag fram emot ett nytt äventyr några hundra meter hemifrån, med Agneta. Vill ni läsa om våra tidigare en utenatt i månaden-nätter hittar ni mer om dem här.

Mer häng åt folket!

Linedance på Knippla

Det är mycket som är roligt med att bo på en ö. Som när det händer något kul. Då vill alla vara med. Eller något ska fixas. Då hjälper alla till. Ja, typ så i alla fall, det där med alla kanske är en överdrift, men kort och gott: vi är inte bortskämda med något större utbud av roligheter. Så när frågan om vi ville dansa linedance dök upp i vår ö-Facebook-grupp då … Fick vi byta lokal från det lilla kapellet till den stora idrottsklubbslokalen. För alla (aja, typ alla) ville vara med när det var kurs i linedance på Knippla.

Herregud så roligt. Har ni dansat? Vi var nästan bara nybörjare. I två timmar höll vi på, med två olika danser till både Cotton Eye Joe och Beyonces Texas Hold em och annat . Visst, vi krockade ibland och tappade både sans och vett mellan varven. Men mest av allt hade vi kul. Skrattade. Och svettades. Musik och rörelse, det gör oss hur gott som helst, eller hur?

linedance på Knippla, cowboy boot, ö-liv

Och det är verkligen fantastiskt när någon drar igång något kul här på ön. Alla är med.

Och nu ska jag packa ihop för den åttonde månaden i rad med en utenatt. Det blir kul det också!

Yihaaaaa
Kram Malin Lundskog

Vi var inte rätt familj

Idag sörjer vi, Claes och jag. Vår lille Jackon har flyttat hemifrån. Vår busiga, glada, nyfikna, kärleksfulla, ömhetstörstande, smarta, snälla, arbetsvilliga och spritt språngande underbart galna hund. Lillebrorsan i familjen. Jackson. Som kom till oss som liten valp för tre och ett halvt år sedan. Men. Vi var inte rätt familj för honom.

Jackson, springer spaniel — Vår lille sötnos, när han kom hem till oss

Jackson är allt det där jag skrev ovan. Men han är också en kille som vill vara närmst, först och förmodligen också bäst. En svartsjuk hund som inte hanterade konkurrensen med Brorsan särskilt bra.

jackson och Brorsan, springer spaniels — Brorsan och Jackson

Under åren har de bråkat några gånger (har ni varit med om hundslagsmål? Det är fruktansvärt!), men mest har allt varit kul. De har lekt. Sovit nära varandra. Varit brorsor. Men. De senaste månaderna har den ganska spända stämningen eskalerat. Och jag har gått här hemma och varit så vaksam att mängder av min energi har gått åt till att vakta. Känna stämningen. Kolla svansföring och blickar.

Inget lätt beslut

Vi har testat allt vi kan komma på. Gått hos hundpsykolog. Tränat massor, både fysisk och mentalt. Gått promenader med dem en och en. Och säkert mer, som jag inte kommer på just nu.

Det är inget lätt beslut vi har fattat. Verkligen inte. Det har tagit många diskussionsvändor och tårar. Tid, pengar och energi. Men idag har Jackson flyttat. Han är den av de två som har initierat bråk och tydligt visar att han inte är en hund som ska bo med en annan hund. Nu slipper han det. Nu får han det fokus han behöver. Den tid han förtjänar. Vi var inte rätt familj för honom. Hur gärna vi än ville.

Jag vet att beslutet är rätt. Men det betyder inte att det var lätt att fatta det. Som tur är har vi en fantastisk uppfödare, Carro på Ljungstorps kennel. Utan henne vet jag inte hur det här hade slutat. Men när jag ringde henne efter senaste tumultet här hemma sa hon direkt: Vi får omplacera honom. Själv hade jag knappt vågat tänka tanken. Omplacera? Vilket misslyckande! Han är ju vår bäbis och vi skulle ju aldrig …

Men, hon sa också att det handlar om djur. Att vi älskar våra hundar, precis som våra barn, över allt annat. Men. Hur mycket vi än älskar dem, så är hundar djur. Vi kan inte styra över sådant här, som att en hund inte accepterar att leva med en annan. Hon vet också att vi har kämpat med det här ett bra tag och när hon sa de där orden om omplacering föll ett stort och tungt ok från man axlar. Samtidigt som ett nytt landade där. Det som tyngs av sorg. Men ändå.

En ny familj, som är rätt

Carro har hjälpt oss hela vägen. Hon har hittat Jacksons nya familj. En månad tog det. En lång månad, ni vet när ett beslut väl är fattat vill man ha det överstökat. Och samtidigt en kort månad. Nej. Redan? Kan vi inte få gosa några dagar till …

En månad från att jag ringde och berättade om det senaste bråket till idag. Då Jackson flyttade. Lika svårt som det har varit att fatta beslutet om omplacering, lika svårt är det att acceptera att vi inte var rätt familj för Jackson. Vi älskar honom och jag vet att han är galen i oss också. Med sina pussar. Sitt buffande. Sin glada svans. Sina lyckliga hopp. Jag hoppas att han öser lika mycket kärlek över sina nya människor som han gjorde över oss. Eller, gör jag det? Finns det inte en liten, liten del av mig som vill att han ska älska oss lite mer?

Nej. Jag hoppas verkligen att han vill ge sin nya familj all den kärlek han har i sig. Att han njuter av att vara den enda hunden i fokus. Och att han sover gott och inte saknar oss. Vi saknar honom. Vi saknar så att hjärtat blöder, men jag vet att vårt svåra beslut är rätt. För allas skull. Jacksons, Brorsans, vår och Jacksons nya familjs.

Det är lätt att döma

Och vet ni vad jag tänker mitt i all sorg? Jo, hur lätt det är att döma andra. Hur snabba vi kan vara att tro att bara för att människor till exempel skiljer sig, omplacerar hundar eller bryter kontakten med sin familj så är det enkla beslut för dem. Vi ser inte striden bakom besluten, utan får bara slutprodukten presenterad för oss. Men jag tror sällan (aldrig?) att de besluten tas i en handvändning. Bakom varje stort beslut finns en historia. En strid. Tror inte ni också att världen skulle vara en bättre plats om vi inte var så snabba på att döma? Om vi istället var intresserade av det som ligger bakom besluten. Striden. Historian. Jag har en känsla av att om vi möter varandra med ett öppet sinne skulle vår förståelse för varandra öka. Och med den vår välvilja.

Ja, det kanske är därför jag skriver det här? För att förklara. Bjuda på vår strid. Den som var för tuff att berätta om medan den pågick. Kanske kan det hjälpa någon? Kanske hjälper det bara mig att skriva det här och reda ut allt som far runt inom mig. Vi var inte rätt familj för Jackson. Han har flyttat. Men vi har gjort allt som står i vår (ja, i vår. Den behöver inte vara samma som er) makt för att det inte skulle bli så.

Vår fina Jackson

vi var inte rätt familj, springer spaniel, Jackson, västkusten, omplacering — Jackson. Alltid med något i munnen.

Jag har självklart tusentals foton på Jackson i mobilen, men just nu orkar jag inte titta på dem. Inte välja. Som om jag behöver det? Han är ju fin på varenda bild. Och nu ska jag lägga mig bredvid Brorsan. Finns ingen bättre på att trösta när man är ledsen än en hund.

Jag vet att livet går vidare och att vi ses snart igen.
Kram Malin Lundskog

Jag kan inte låta bli att njuta

När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?

jag kan inte låta bli att njuta, vass, knippla, solnedgång — eftermiddagspromenaden. det är inte konstigt att jag inte kan låta bli att njuta, eller hur?

färja, nordöarna, knippla, utsikt — färjan på väg mot Hyppeln. Alltid en färja på gång någonstans, pt något håll här ute.

månen dök upp bakom hustaken, när jag gick till bastun

venus, solnedgång, knippla, jag kan inte låta bli att njuta — kolla in Venus, som strålade mot oss när vi tog kvällsdoppet efter en stund i bastun

jag kan inte sluta njuta, fullmåne, knippla — Spelar ingen roll att solen hade gått ner. Med den här fullmånen …

Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.

Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog

Oj, så många känslor på en och samma dag

Det har varit gott om känslor i omlopp i mig idag. Njutet av ljuset på morgonpromenaden, den gripande tysta minuten för offren i Örebro, kärleken när jag lekte med Stella och tacksamheten över mina författarkollegor i månadens författarhänggbg. Oj, så många känslor på en och samma dag. Tänk, vilka resurser vi har i oss ändå.

Jag njuter av ljuset

Brukar det bli så här ljust, så här fort, så här års? Jag tycker att skillnaden är enorm för varje dag som går. Kanske brukar det vara så här? Strunt samma egentligen – härligt är det hur som helst. SÅ här såg det ut när vi var ute i morse:

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, utsikt mot marstrand — ser ni Carlstens fästning på Marstrand där i norr?

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, röddeviga, vägen

mot slutet av morgonpromenaden kom solen också.
Njutet alltså!

Oj, så många känslor under en enda minut

Jag var på gymmet klockan tolv idag, då den tysta minuten för offren i Örebro hölls. Inte en vikt lyftes, alla löpband stod still, tårar rann nedför kinderna och jag kände en oerhörd gemenskap med de andra. Med alla. Inte bara de på gymmet. Det är fint med oss människor. Med gemenskap. Och med alla känslor vi känner. Som sorg och gemenskap. Samtidigt. Starkast tillsammans.

oj, så många känslor, kettle bell, gym, — Vikterna vilade och jag kände – både sorg och gemenskap på en och samma gång.

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Efter gymmet hängde jag med lilla Stella. Alltså, den kärleken. Till en liten tjej. Den är så stor att den är omätbar. Att få uppleva viljan hos en liten människa att ta sig fram, lära nytt, utforska, utvecklas är stort som livet självt. Det är livet självt. Den tveklösa lusten att fortsätta framåt. Wow för att få uppleva den. Och för att ha ynnesten att känna den villkorslösa kärleken till en annan människa.

Stella, barnbarn, — hon är sju månader nu, lilla Stella. Ofattbart hela alltet …

Tacksamheten över författarhänget

Detta är verkligen en tisdag utöver det vanliga. I dag sågs vi i författarhäng gbg igen. Det ger så otroligt mycket varje gång med peppiga, inspirerande, kreativa, nyttiga och reflekterande.⁠samtal. Och nej, det är inte en tavla i bakgrunden – det är utsikten västerut från högst upp på Hotel Draken i Göteborg. Städernas stad.

Ja, oj, så många känslor jag har känt idag. Ensam och tillsammans. Fint, mitt i allt – eller hur?

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: känn!
Kram Malin Lundskog

Nionde månaden i hängmattan

Kom nyss hem efter nionde månaden i hängmattan. I rad! Jag längtar redan efter nästa en utenatt i månaden-häng med Agneta. Det är så otroligt mysigt att krypa in bland sovsäckar, fårskinnsfällar, filtar, varmvattensflaskor (hade tre stycken i sovsäcken i natt) och den här gången också ett täcke. Och min dunkappa förresten, som också fick agera täcke. Efter förra månadens hacka tänder-upplevelse tog jag det säkra före det osäkra och i natt har jag varit så varm att jag ett tag fundera på att ta av mig ett av två par raggsockar. Men det orkade jag inte.

hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — hängmattan riggad och klar med tarp och allt i dagsljus igår

väle, knippla, en utenatt i månaden — inredningsdekorationen på plats, precis som vilken annan utenatt som helst

Mitt i vind …

Vi hängde på östsidan av ön, trots att vi visste att de friska vindarna skulle vara ostliga. Men, jag tyckte att det var spännande att testa hur vindtät tarpen (”presenningen” ovanpå hängmattan) är. Den är vindtät. I alla fall så länge den hänger på plats, vilket min gjorde ända fram till första morgonkissen. Ha ha, jag hade så bråttom (hoppades in i det längsta att nödigheten skulle gå över, så väntade väääldigt länge med att öppna upp för att ta mig ut i kylan) att jag gick rätt in i snörena som håller tarpen på plats.

nionde månaden i hängmattan, knippla, morgonljus, hennessy hammock — Här har tarpen fladdrat åt sidan, men gjorde inget. Det var ju morgon.

nionde månaden i hängmattan, knippla, februari, en utenatt i månaden — mera morgon-utsikt från vår basecamp

Alltså, jag somnar så otroligt gott i hängmattan. Det där vaggandet får mig att dusa bort på rekordtid. Igår var vi dessutom sena i säng, efter att ha suttit i bastun i flera timmar innan. Strax före midnatt lämnade vi bastun, tandborstade och lager på lager-klädda i ull från topp till tå. Och så blåste vi trollmors vaggvisa för varandra i näsflöjtarna innan vi somnade.

bastu, knippla, två feta grisar — myset i bastun innan myset i hängmattan

Nionde månaden i hängmattan i rad

agneta, liggunderlag, knippla, en utenatt i månaden — Agneta tar ut luften ur sina liggunderlag

Nionde månaden i hängmattan – herrenaddå vad fort det går när man har kul. Tur det, då är det ju snart mars och dags för nästa hängmatte-natt. Något annat som är tur är kanske att vi håller oss här på ön, med tanke på den tunga packningen vi bär med oss? Jag menar, ta med täcke ut i vildmarken liksom … Det kanske inte är så coolt. Men det var väldigt, väldigt varmt och gott.

nionde månaden i hängmattan, malin lundskog, knippla — på väg hem i morse, strax innan snön började falla

Malin Lundskog, knippla, bära tungt, en utenatt i månaden — med huset på ryggen

malin lundskog, en utenatt i månaden — med huset på ryggen

Ses snart igen och vill ni läsa mer om våra utenätter har jag länkat till alla inlägg om det här: Jag säger ja och jag älskar det

Kram o hej o heja er!
Malin Lundskog