ö-liv

Easy like a sunday …

Är inte söndagar med tid till allt något av det bästa som finns? Ni vet, sådana där dagar då man (=jag) vaknar jättetidigt, är pigg, går upp, skriver sina morgonsidor, broderar (jo, på riktigt – exakt det hände idag), tänker igenom nästa vecka, tränar, badar, äter långfrukost och löser gårdagens melodikryss, fixar med båten, skriver under makalösa moln, promenerar, kollar tv, vattnar i trädgården, läser och ändå har tid över. Dagar då massor blir gjort utan någon som helst stress eller att göra-lista. Som idag. Då allt har varit easy like a sunday.

Som jag hoppas att jag ska bära med mig den filosofin vidare framåt. Men visst verkar det vara rean humbugen (eventuellt ett ord för podden Ordet är mitt)? Jag menar, hur kan man få massor gjort och samtidigt hinna göra ingenting och allt känns bara easy peasy. Som en söndagsmorgon.

Det skulle kunna bero på att jag har sovit. Gott och länge till och med. Ja, det vet ni vid här laget att det inte är varje natt ni hör vare sig mig eller någon annan medelålders klimakteriekvinna säga. Men i natt hände det. Kanske en kombo av att jag har börjat ta mina östrogenplåster igen och att jag var helt slut efter signering och göteborgsvarvs-hejande i går. Förutom det att jag fortsätter mitt modiga projekt med att inte ha telefon och lurar med mig in i sovrummet. Ja, och att det har förresten varit en intensiv vecka över huvudtaget med både bokklubbstisdag och tur till Stockholm.

Easy like a sunday alla dar i veckan?

Easy like a sunday, något för alla dar i veckan. Klockan är snart nio och jag säger godnatt. För imorgon vill jag ha en ny easy like a sunday- känsla. Någon mer än jag som älskar att vakna utvilad en (bra) stund innan väckarklockan ringer? Och som dessutom, också som jag, tycker att något av de tbästa som finns är att gå och lägga sig på kvällen? Det finns de som kallar oss morgonmänniskor. Jag skulle vilja säga easy like a sunday- kind of människa.

Ses snart, tills dess: heja dagar med hur mycket tid som helst.
Kram Malin Lundskog

ps. vill ni se hur mitt broderi utvecklas? För det gör det. Sakta, men säkert …

Bokklubbstisdag är mer än bara en bokklubb

I går var det bokklubbstisdag by Malin Lundskog (kan inte låta bli att skriva ut hela titeln på eventet, för tycker själv att det låter skitcoolt, he he). Och vilken bokklubb sen! Alltså: vi människor är fantastiska. Särskilt när vi är nyfikna och intresserade av varandra och mänskliga beteenden. Ja, och böcker såklart. Som Ett oönskat arv, vilken var boken vi diskuterade idag.

bokklubbstisdag by malin lundskog, franses, hönö, ett oönskat arv — myshörnan Emmas på Franses

hönöklåva, bokklubbstisdag, hamn — precis här ligger Franses

Franses, Hönö. bokklubbstisdag — Där uppe har vi bokklubb. I maj kanske vi kan sitta ute?

Eller … som i alla andra bokklubbar blev romanen vi hade läst till vår träff bara en utgångspunkt för samtalen som flödade iväg åt precis alla håll och kanter. Om kärlek, systerskap, språkliga förändringar, ordet kränkt och (kanske självklart just nu) Trump. Och gubbar, me too och om ö-liv, normer och levnadsvillkor. Om hälsohets och att döma andra. Och vi pratade om nyfikenhet (älskar nyfikenhet). För att nämna något av allt det vi hann att prata om under de två timmar vi satt på Franses medan solen dalade ner mot havet.

På väg hem med en färgsprakande solnedgång som kuliss (den kan ni se här) längtade jag redan efter nästa bokklubbstisdag. Ville inte att den här skulle ta slut. Hett tips till er som vill ha en tisdag utöver det vanliga ( i alla fall utöver mitt vanliga) är att samla ihop gänget och anmäla er (anmäl här) till nästa tillfälle som är den trettonde maj. Då har jag med mig deckarförfattaren Jeanette Bergenstav och vi pratar om hennes debut Syndoffer (och alldeles säkert mycket mer).

Länge leve bokklubben! Och alla människor i den.
Kram Malin Lundskog

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt — I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog

Varje kapitel värdefullt

Idag har jag gått igenom nästan hela det manus jag skriver på just nu och förtydligat syftet med varje kapitel. För varendaste enda ett kapitel ska finnas i min (eventuella) bok av en anledning. Föra historien vidare, plantera något som kommer att vara avgörande längre fram eller presentera miljöer och karaktärer. Till exempel. Ja, som sagt. I en roman (och vilken annan bok som helst) är varje kapitel värdefullt.

Just nu är jag osäker på om alla de kapitel jag har skrivit hittills uppfyller kravet på att vara meningsfullt. Det är ju skitjobbigt om de inte gör det, för då måste jag stryka, ändra och hitta på nytt. Men om de nu inte gör det är det jbra att jag gör det här jobbet redan nu, innan jag har skrivit ända fram till slutet. Nu är jag någonstans mellan mitten och slutet och har fortfarande stora möjligheter att ändra i berättelsen. Skapa mening och mål med mina karaktärers färd.

Hur spännande är varje kapitel?

Jag har dessutom poängsatt kapitlen utifrån spänningsgrad. Inte för att jag skriver i någon spänningsgenre, med det måste ju ändå finnas någon slags spänning och motstånd i berättelsen. Vändpunkter där saker och ting ställs på sin spets och berättelsen tar en ny riktning. Scener där den (ni?) som läser inte vill sluta läsa, måste veta hur det ska gå, vill fortsätta heja på någon av karaktärerna.

Samtidigt kan det inte vara någon skyhög nivå på spänningen hela tiden. Som läsare behöver man transportsträckor för att landa och skapa egna bilder av det som sker. Balansgång, ni vet. Svårt. Och jag undrar om jag har överdrivit vikten av lugnare scener i min berättelse. Som en kompensation för att det i Mariannes mirakel och Ett oönskat arv händer massor. Hela tiden.

Ja, jag vet inte. Men jösses vad jag har jobbat med det här idag. Vet inte om det var det eller solen eller den nya sommartiden som gjorde det, men oj oj oj vad jag somnade gott i en sådan där lagom kvart ungefär ute på balkongen idag. En del av att jobba det också, eller hur?

Malin Lundskog med springer spaniel, tupplur, balkong, blå himmel, varje kapitel värdefullt — med skidoverallen som inte har hittat sin väg in i garderoben efter skidresan för några veckor sedan

Ja det var den där tuppluren som fastnade på bild, när Claes fick syn på Brorsan och mig. Den och utsikten från eftermiddagsprpomenaden. Manusarbete fastnar sällan på bild, för det är inte på något sätt lika vackert att titta på som naturen. Men, som jag hoppas att det blir lika vackert att läsa det jag skriver på en vacker dag. Håll gärna tummarna och heja på längs vägen – det hjälper!

utsikt från Knippla in mot land, solsken, hav, himmel, moln — utsikten in mot land

ravin, knippla, springer spaniel — äntligen säsong att promenera hela ön runt igen!
(för halt när det är kallt och blött)

Kram Malin Lundskog

Så glad att jag testar livet som kulturtant

Jag är så himla glad att jag är villig att omvärdera sanningen om mig själv. Ja, att jag inte tror på att jag enbart är en sådan som gillar träning. Eller att skriva. Eller sticka. Utan att jag är både det ena och det andra och dessutom nyfiken på mer. Som idag, när jag var på Sjöfartsmuseet med en kompis och köpte ett årskort på Göteborgs Stads muséeer (Sjöfartsmuseet, Rhösska, Stadsmuseet och Konstmuseet). Så glad att jag testar livet som kulturtant. 140 spänn kostade det idag. Tänk att jag kan gå på fyra olika museum hur ofta jag vill under hela 2025 för etthundrafyrtio kronor. Fantastiskt!

galjonsfigurer, Sjöfartsmuseet, Göteborg, kultur — Galjonsfigurer – kan det vara nåogt att eftersträva att bli?

Oceanista

Det var utställningen Oceanista – Havet och mode som lockade oss till museet. Och wowowow vilken utställning. Så jäkla snyggt gjord och så jäkla intressant, med mode, sjömansränder, stickade tröjor (man kunde känna igen en drunknad sjöman på hans stickade tröja), badkläder Håkan Hellströms scenkläder från hans första spelning och franska fiskarskjortor. Bland annat. Gissa om jag blev inspirerad till att skriva om sjömän (och deras kvinnor i land)? Som sagt: wow!

sjöfartsmuseet, Så glad att jag testar livet som kulturtant, oceaniska, klänning — sa ju snygg utställning!

Så glad att jag testar livet som kulturtant, stickning, aran — Arantröja – så kul att läsa om stickningarna för mig som stickar som besatt

stickande sjömän, Så glad att jag testar livet som kulturtant, Sjöfartsmuseet Göteborg — Detta är väl ändå kul att se? Hur de stickade sina egna tröjor, medan de väntade på att båten skulle lämna land

blå ränder, sjömän, mode, oceaniska, sjöfartsmuseet,

Så glad att jag testar livet som kulturtant, randiga tröjor, oceaniska — alltid snyggt med ränder ju

randig baddräkt, badkläder, oceaniska — Cool baddräkt, eller hur? Och vi längtar efter att det här modet ska komma tillbaka igen 🙂

Håkan Hellström, sjömanskläder, Så glad att jag testar livet som kulturtant — Sååååå värt att bli kulturtant, när man får se Håkan Hellströms outfit från hans första spelning.

Sjöfartsmuseet

Jag har nog inte varit på Sjöfartsmuseet sedan barnen var små. Men så glad jag är att vi gick dit idag. Vilket ställe! Både akvariet som alltid är aktuellt med havet och allt som lever och växer i havet. Är inte sjöhästar ett jättekonstigt djur förresten? Och hur kan clownfiskar och andra ha de vackra och starka färger de har? Ja, i den delen av museet dyker också onekligen frågor om klimatförändringar upp …

Livet som kulturtant?

Nja, egentligen kanske rubriken är vilseledande. För även om jag är en kvinna som konsumerar eller ägnar sig åt kultur, vilket är definitionen av kulturtant så … finns det väl olika nivåer av det här kulturtanteriet. Och för mig handlar det om att jag skriver och läser. Lyssnar på musik och kollar tv. Men inte på någon så kallad finkulturnivå. Eller i pösiga Gudrun Sjödén-kläder (förlåt, men visst får jag förklara kulturtant på det viset?). Men: ju mer jag skriver och konsumerar kultur som ett sätt att utvecklas, utmanas och lära nytt, desto bredare blir mitt kulturkonsumtions-smörgåsbord och … ja. Livet som kulturtant helt enkelt. En kulturtant som vill skriva om havet och sjömän. Och kvinnor. Kanske från en liten ö som heter Knippla, i södra Bohuslän, he he.

Ja, vi får väl se vart nästa musei-besök går, men oj vad kul det är att göra sånt jag inte gör varje dag. Heja kulturlivet! Och tanterna som njuter av det …

Kram Malin Lundskog

PS. Kommer ni ihåg när jag berättade om mina konstnärsträffar? Museum är definitivt ett sätt att gå på konstnärsträff.

Två filmtips från mina biobesök

Jag har inte varit på bio på … vet inte hur länge. Sedan innan pandemin är det i alla fall. Och inte förrän jag nu har varit på bio igen inser jag hur mycket jag har saknat det. Sjunka ner i en go fåtölj (jo! Det är fåtöljer att sjunka ner i nu för tiden verkar det som) och inte kunna göra annat än att bara sitta där. Och ta in det någon annan har skapat. Här kommer två filmtips från mina biobesök: Brutalisten och Bridget Jones: Mad about the boy.

På en vecka och en dag har jag varit på bio två gånger och här kommer två filmtips från mina biobesök. För båda filmerna är fantastiska. Och väldigt olika. Och visst är det fint att vi kan ha en bredd i det vi gillar? Ja, och ett djup förstås.

Det första av två filmtips: Brutalisten.

Brutalisten är en tre och en halv timme kort (jo, hade kunnat sitt kvar flera timmar till) film om the American dream (som den var långt innan Trump förstörde den), hopp, besvikelser och makt. Den utspelar sig strax efter andra världskriget och vår hjälpte är en ungersk, judisk och framgångsrik arkitekt sommar överlevt förintelsen och tagit sig till USA. Där väntar han på sin fru, som har blivit kvar i Europa. I USA jobbar han hos sin kusin i en möbelaffär, men blir efter många om och men upptäckt av en rik man som erbjuder honom jobb. Som den arkitekt han är.

Jag som är en sucker för berättelser och inte har varit särskilt intresserad av vare sig filmkonst eller arkitektur har ändrat uppfattning. Visserligen är storyn i Brutalisten gripande och på många sätt smart (herregud, anledningen till arkitektens envishet med antal höjdmetrar upp till tak!), men filmningen! Jag kan inget om vad det kan vara för sorts filmande, men någon sort är det. Så förstärkande och … snyggt. Och arkitektur. Tankarna bakom en byggnad. Så fascinerande. Se den! Bara gör det. Ja, att den utspelar sig under den tidsperiod den gör är extra relevant just nu, med tanke på läget i vår värld.

Det här är film jag skulle vilja ha en bokklubb kring. Eller bok? Filmlubb kanske? Eller en gammal hederlig diskussionsklubb? För filmen lever kvar och väcker nya tankar mest hela tiden

Bridget Jones: Mad about the boy är mitt andra filmtips

två filmtips, trapporna på Hönö bio — röda mattan på Hönö bio

Ja, idag var jag på den senaste Bridget Jones-filmen. Herregud vad vi skrattade, mina kompisar och jag. Och grät. Sådär så näsdukarna åkte fram. Och det är ju ganska så underbart att känslorna lockas fram så lätt i den här sortens film. Lättillgängligt, romantiskt, skitkul och jättesorgligt. Och drömmigt och underbart.

Ja, ni vet. Bridget Jones. Förutsägbart och härligt. Gillar ni feel good ska ni absolut se den. För ni går väl inte heller dit för att få en film med ett oväntat slut? Eller en film där kvinnorna inte är fixade och männen inte åldras mer naturligt? För ja, de skillnaderna är tydliga.

Men se den! Det är en skön stund med skratt och gråt. Vi var dessutom på bio på Hönö, där jag aldrig har varit förut. Och vilken biograf! Så mysig, med minst lika sköna fåtöljer som de på Göta, där jag såg Brutalisten.

två filmtips, stolar, Hönö bio — fatta fåtöljerna

Undra vad jag se nästa gång? Tipsa gärna, för jag kanske inte kan hålla mig borta från biograferna till filmen om Bruce kommer.

Ses snart!
Kram Malin Lundskog