Drömliv

Hundra sommardar

Var glad min själ åt vad du har nu har
du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står i morgon blir med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Dikt av Kajenn (Caj Lundgren) och jag är kluven när jag läser den. Alltså, den är fin. Jag tycker verkligen att den är jättefin. För det är en gåva, alla dagarna vi har. Och någon av sommarens dagar blir den största. Det är vackert så. Och samtidigt. Hjälp. Imorgon har jag bara nittionio kvar … Jo, men visst får det fort att vandra. Lika bra att njuta skiten av det som är.

hundra sommardar, knippla — Knippla är sommarsnygg

Sommar, kompisar. Ska vi låta den vara avslappnad, bekväm, rolig och fylld av det vi vill? Inte av stress på allt man ska hinna med, på kroppen som vi inbillar oss inte ör anpassad för bikini och på sådant man borde göra. Ska vi helt enkelt låta den här sommaren vara. Som den vill. Precis som vi?!

hundra sommardar, malin lundsko — och bada är bäst?!

Vi ses snart igen och då har vi massa dagar av ren och skär livsglädje kvar. 2024 är somrarnas somrar, och vi är precis lagom laddade. Heja oss! Och sommaren.
Kram Malin Lundskog

Ät inte våra hallon

Och nej, jag skriver inte det för att jag inte vill bjuda på dem. Men, för er skull: ät inte våra hallon förrän jag har hittat på något smart sätt att få hundarna att inte kissa på buskarna. hur kunde vi inte tänka på det. Att hundar kissar. Och att hanhundar (som våra) tycker att allt som sticker upp, lyktstolpar, betonggrisar, träd, hallonbuskar och you name it, är super att lyfta på benet mot.

Jackson, springer spaniel, hallonbuskar, trädgård — gräsmattan behöver jag inga tips om även om den ser ut som den gör, he he. . .
Den får vara som den är, för här rejsar hundarna runt nästan varje kväll

Vi köpte taggfria hallonbuskar i höstas. Kanske skulle haft taggiga ändå? Nu måste vi hitta på något som gör att hundarna inte kommer åt bären. Känns skittråkigt att skärma av buskarna. Jag vill liksom inte ha ordning och reda i trädgården, gillar inte stängsel och staket. Men. Jag vill ju kunna äta våra hallon, som kanske börjar synas. Och jag vill kunna säga till alla som kommer hit: ät våra hallon.

ät inte våra hallon, hallonbuske, trädgård — nåt som växer är det i alla fall … välgödslat av våra hundar?

Oh well, får se vad jag hittar på. Har ni någon idé är den jättevälkommen!

Ses snart igen och tills dess: ät inte våra hallon, he he.
Kram Malin Lundskog

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv — redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag — Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

Att se mina vuxna barn vara de vuxna

Kommer ni ihåg när barnen var små och man var som uppslukad av dem? Allt de gjorde var wow och gulligt. De lärde sig nytt, försökte, lekte, fantiserade, hoppade, ritade, klättrade, skrattade, åt. Eller ja, det kunde räcka att se dem för att bli uppslukad av hur fantastiska de var. Nu är jag lika uppslukad av att se mina vuxna barn vara de vuxna.

Det är som att jag aldrig trodde att det skulle hända (ärligt talat gjorde jag under en period nog inte det heller), men så plötsligt …

Så står de där och är vuxna. Som igår. Insikten om att min yngste är vuxen kom så plötsligt att jag nästan ramlade baklänges … Jag har anat vuxenheten komma smygande, men det var alltså inte förrän igår (han blir 26 i år) som det slog mig. Att han faktiskt är vuxen. Och det som fick insikten att landa i mig var när jag såg honom med hans och hans sambos lilla valp. Hur han tog hand om. Älskade. Gosade med. Tog ansvar för. Någon annans liv. Var den vuxne.Och jag kunde inte sluta ta in det. (Säg det inte till honom, men jag fällde en stolt tår eller två och det tycker han är skitlöjligt. Fast numera på ett kärleksfullt sätt.)

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniels, cavalier king charles spaniels, familj — Brorsan hälsar på valpen Ruben för första gången

Från kan själv, till kan du?

Kan det vara så att det är så betydelsefullt för mig, det här med att bry sig om och ta hand om andra, att det är därför det var det som fick vuxeninsikten att dimpa ner? För jag menar, både vår yngste son och hans storebror flyttade hemifrån när de var tjugo, de betalar räkningar och skatt, de äter och är (vad jag vet alltså) skötsamma samhällsmedborgare. Men det är som att det här med ansvar för ett annat liv fick de avgörande vuxenpoängen från mig.

Och i samma vuxenpaket kommer också det fantastiskt fina med att de som en gång kunde själva och aldrig i livet ville ta råd och tips från en gammal morsa nu vänder sig till mig. Till oss, deras pappa och mig. Och frågar vad vi tycker och tänker. Hur vi skulle göra i olika lägen. Och det är stort. Fint.

att se mina vuxna barn vara de vuxna, springer spaniel, cavalier king charles spaniel, valp — och vår lille wild and crazy Jackson fick också visa upp sin vuxenhet när han träffade lille Ruben

Det är en riktigt fin del i att vara mamma, att se mina vuxna barn vara de vuxna. Stackarna. De kanske har varit vuxna jättelänge, det är bara jag som liksom inte har förstått det. Kanske är jag som äntligen är vuxen?
Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja det fina vuxna ansvarsfulla!
Kram Malin Lundskog

Mer om familj och vuxna barn hittar ni här, om ni vill läsa: surpiiiiise!, pepparkakshustävlingen, hela familjen i samma OS

Jag firar redigeringen ombord på Maria

Jamen tack för att ni frågar om redigeringen. Just idag. För just idag är jag klar. Igen. Ja, nu är jag så klar att jag är redo att skicka iväg mitt manus till förlag. Ni som inte vet det betyder, så är det ungefär samma sak som att skicka iväg sitt manus och sitta och vänta på refuseringar. Och jag firar redigeringen ombord på Maria.

För just idag struntar jag i det där med refuseringar. Just idag är jag glad. Stark. Och så jävla lättad! Jag kunde förbättra, kunde få bort en karaktär och jag klarade av att göra två personer till en. Bland annat …

Ärligt talat är jag så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ni vet sådär pirrig så jag inte kan sluta studsa. Och då har jag ett trasigt knä och får inte hoppa. Ni fattar känslan va?

Jag firar redigeringen till sjöss

Vilken tur att jag just idag hoppade ombord på Maria tillsammans med tre andra tjejer för en tjejsegling. Och ännu roligare att vi alla hade något att fira. En av oss firade nytt jobb, en firade skilsmässa, en firade livet och jag firade att mitt manus är så redigerat jag klarar av att göra det.

Mer om seglingen imorgon, nu ska vi skåla för allt vi firar. Och för att de två tjejerna jag inte känner sedan innan inte vände när de mötte mig i hamnen. Ha ha ha, så här ser man ut när redigeringen är klar och man kastar ner det viktigaste inför en helg på sjön på tre minuter.

Malin Lundskog, knippla, hamnen. packning, jag firar redigeringen, segling — Med kudden i högsta hugg, jätteny kånken och högtalare och champagne.
Inte säker på att jag hade velat segla med mig om det var det här jag mötte, ha ha ha

jag firar redigeringen prosecco, segling, hyppeln — Ända till Hyppeln tog vi oss idag. Skål för det också?

knippla, redigeringen, eskader, tjejsegling — så här ser Knippla ut från Hyppeln, ön väster ut

Vi ses snart igen, tills dess. Heja livet och allt i det som finns att fira!
Kram Malin Lundskog

Förra gången jag var klar med redigeringen skrev jag såhär: Redigeringen är klar. För den här gången …

Surpriiiiiiise! Och sen var babyshowern igång.

Idag fick jag var med på mitt livs första babyshower. För mitt livs första svärdotter och mitt livs första barnbarn (som jag berättade om här). En sån fin grej, att den blivande mamman blir bortskämd med kärlek, samtal och presenter av sina närmaste vänner. Och en mormor och en farmor. Surpriiiiiiise! sa (eller kanske skrek?) vi och och sen var babyshowern igång.

babyshower, Surpriiiiiiise, rosa blommor, göteborg — Vendela, min fina svärdotter, med barnbarnsmiraklet i magen

Vilken ynnest att få vara med på ett hörn när de de unga styr och ställer och bakar och fixar för att fira sin kompis som ska bli mamma. Och som de hade fixat, alla tjejerna.

Surpriiiiiiise, babyshowern, jordgubbstårta — minst lika god som den ser ut, den här jordgubbsmarängdrömmen

Surpriiiiiiise, babyshower, melon, jordgubbar — mera mums – jordgubbar och melon

buffé, knytkalas, babyshower — knytkalas!

babyshower, foto på foto — och Louise, min andra fina svärdotter, som fotar hela spektaklet

Det är fint att se att de har människor omkring sig som bryr sig om, barnen. Och som de bryr sig om. Ja, jag är så himla tacksam äver att bli inbjuden och få vara med om sådant jag aldrig har varit med om förut.

Surpriiiiiiise, babyshower, farmor, barnbarn, familj — mormor, mamma, farmor

”Sånt här fanns inte på vår tid”, sa vi till varandra, blivande mormor Kiria och jag. För nu är vi i den generationen där man säger sånt. Men vi säger det inte med bitterhet, utan med nyfikenhet. Eller hur?

Förresten, som jag ju skrev när jag berättade om att jag ska bli farmor: nu stickar jag. Idag hade jag med mig den här lilla bodyn och nu funderar jag på vad jag ska sticka härnäst. Kom gärna med tips.

stickat, babykläder, body, rosa, farmor, barnbarn

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: HEJA er och heja livet.
Kram Malin Lundskog

Drömliv

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Tänk när vi blir lyssnade på

Från kan själv, till kan du?

Jag firar redigeringen till sjöss

Footer

Malin Lundskog