Drömliv

Slingans vänner

Det är inte bara grejen med att behöva ta färjan för att komma hem som skiljer ölivet mot det i Göteborg. Det är också fenomen som Slingans vänner (som jag berättade om här). För ett tag sedan blev jag invald i styrelsen i den nybildade föreningen och ja. Det är jag så himla glad för. Tänk att jag ska få vara med och utveckla, underhålla, bevara och tillgängliggöra vår vackra ö. Känner mig hedrad och tar uppdraget på största allvar även om jag blev inkvoterad som både kvinna och tjotte … (skojar, men jag är de fakto enda kvinnan. Och den som är nyast på ön).

utsikt, knippla, västerhavet, öliv, västkusten — nästan samma utsikt, fast en helt annan dag. Alltid vackert!

Jag går runt slingan varenda dag. Den är inte lång (ön är ju liten), men den är slingrar sig runt de norra delarna av ön där utsikten är vacker så det står härliga till. Slingans vänner har sett till att slingan ens finns … Att det finns utsiktsplatser, grillplatser och bänkar att njuta av hela härligheten på. Och att utegymmet som jag hänger på varje söndag finns.

slingans vänner, utegym, knippla, västkusten — utrymmet, en del av slingan

malin lundskog, slingan knippla, utegym, sol — utrymmet, en del av slingan

Och nu är jag en del av styrelsen i Slingans vänner och mitt första uppdrag är att gå ut i ett skyfall och kolla var vattnet rinner som värst. Ha ha ha. Enda hundägaren i gänget, som ändå är ute i ur och skur, såatteee … Ja, så ska jag uppdatera info på Knippla.se också.

Malin Lundskog, Knippla, slingan, västkusten, springer spaniels — i ur och skur …

slingans vänner, knippla, utsikt, västkusten — och utsikten jag har bakom ryggen på bilden ovan. Norröver. Mot Marstrans

Hundarna älskar slingan, för de är av uppfattningen att det växer godis på vissa väl valda bänkar. Här hoppar de upp och väntar på något gott.

Eldsjälarnas betydelse

Tänk vad eldsjälar betyder mycket! Utan sådana stannar världen och slingan, som jag tror att de flesta som kommer ut till Knippla går runt och fascineras av, hade inte funnits. För från början fanns en ö. Ja, det är visserligen gott nog, men ändå … Utan eldsjälen Ralf, som har både snickrat och sökt eu-bidrag och dragit i och entusiasmerat folk, hade vi inte haft vår slinga och jag hade inte kunnat berätta för er om mitt styrelseuppdrag i den nybildade föreningen Slingans vänner.

Visst är det fint med människor som ser möjligheterna, som öppnar ögonen på oss andra och som skapar något av tankar som ”hade det inte varit härligt med …?”

Utan en eldsjäl hade inte folket på ön gått man ur huse en snöig (jo, sant) dag i april. Men det gjorde de. Vi. Rensade, grävde och krattade ut nytt grus längs slingan, så att den blev än mer lättillgänglig. Det är fint att få vara en del av engagemanget. Ja, men det är fint att engagera sig i något man bryr sig om, tycker ni inte det?

ralf magnusson, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

arbetsdag, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

Kommer ni hit är mitt hetaste tips att ta en sväng runt ön. I alla fall om ni är sugna på massa utsiktsnjut, för det har vi gott om här. Och badplatser. Som den här i Röddeviga:

Vi ses väl snart igen? På Slingan eller någon annan stans …
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni vad tjotte, som jag skrev om högre upp är? Det är typ stadsbo. En längre förklaring får ni i min roman Ett oönskat arv 😉

Mejlet från Sveriges författarförbund

Mitt i allt det stora med att vi är på Österlen och inte förstår något av att vi har varit gifta i trettio (ja, 30!) år kom mejlet från Sveriges författarförbund. Det som jag har väntat på. Men inte vågat hoppats på. Det om jag är invald som medlem. Medlem i Sveriges författarförbund. Alltså. Va? Eller mer: hurraaaaaaaa!

Jag är invald som medlem i Sveriges författarförbund

Nämen, det här är inget jättesteg får mänskligheten. Men för mig. För mig är det stort. Som en bekräftelse på att det jag gör med all min tid, energi och alla mina ord och meningar håller en helt okej kvalitet. Alltså, ni som läser mina och andras böcker tänker nog inte på om den som har skrivit är medlem i författarförbundet. Men för mig som skriver. För mig är invalet till att bli medlem i Sveriges författarförbund någon slags godkännande på att det jag gör tamejtusan är okej. Kanske till och med bra?!

Jag är i alla fall så jäkla glad, så jag inte kan sluta läsa mejlet. Där det bland annat står så här:

mejlet från Sveriges författarförbund, Malin Lundskog ,författarskap

Sveriges författarförbund kan ni läsa mer om här. Just nu arbetar förbundet för att öka litteraturens värde på den digitala bokmarknaden och dessutom värna författares skapande och upphovsrätt gentemot generativ AI. För mig som inte är antagen av ett av de stora, etablerade förlagen är det verkligen ett framsteg. Att bli medlem i författarförbundet är ingen självklarhet. Faktiskt. SÅ, j, jag är stolt som bara den!

Vi ses snart igen, just nu ville jag bara skryta om att jag har blivit invald som medlem i Sveriges författarförbund och är så in i hoppsan glad och stolt över det. Och tills vi ses: HEJA heja!
Kram Malin Lundskog

PS. Ni har väl inte missat boken som jag tror är en stor del i att jag blev invald i författarförbundet? Ett oönskat arv. Del två i serien Göteborgssystrarna. Den hittar ni i nätbokhandeln. Och här, hos mig. Om ni vill läsa alltså …

ett oönskat arv, roman, malin lundskog, framsida, feelgood

Det är måndag och vi förfestar

Imorgon har vi trettioårig bröllopsdag. Ja, jag vet. Trettio. År?! Men det är klart, vi har ju varit med om både det ena och det andra tillsammans, Claes och jag. Många saker som vi har glömt av, men en himla massa som vi kommer ihåg. Och det är måndag och vi förfestar (inför det som inte ska bli någon storslagen fest annat än i hjärtat) med att traska runt i Brösarps backar på Österlen med hundarna. Vi pratar en del om livet. Både som har varit, det som är och det som kommer sen. Men mest blir jag tagen av att det faktiskt är Bröderna Lejonhjärtas Törnrosdalen vi går runt i. Sicken förfest ändå va?! Som en egen litterär fest …

brösarpsbackar, vandring — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

Det är måndag och vi förfestar, brösarps backar, utsikt, — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

brösarps backar, springer spaniels — Och de här två!

brösarps backar, ek, springer spaniel — Och de här två!

Åh, vad jag gillar det här. Det enkla. En ryggsäck med kaffe och macka. Och naturen. Å andra sidan gillar jag också att vi nu drar till Ystad och checkar in på hotell där. Livet är både det ena och det andra och det är kanske det som är grejen med hela grejen?

Kram Malin Lundskog

Kvinnlig kraft och kreativitet

Jag tog mig ända till grannön Hyppeln idag och träffade Carro, Caisa och Lotta. De här tre kvinnorna är fyllda med så mycket go, styrka och skaparglädje att jag blir alldeles lycklig. Den ena har ritat vårt kök, den andra har jag haft ett kreativt event med och den tredje har varit med på min gruppträning på Pedagogen park. Och så visar det sig att de är systrar. Så fyllda av kvinnlig kraft och kreativitet. Och så med på att göra något av all kraft och kreativitet vi alla går och bär på.

Vi får se vart det bär hän med det som vi inte vill kalla nätverk på grund av låter tråkigt och fyrkantigt. Det måste inte heller bära hän någon särskild stans, för den här resan är sannerligen mödan värd. Och jag är glad att jag får finnas i ett sammanhang där prestigen är som bortblåst. Och jag får dricka bubbel och skratta hur mycket som helst. För det är vad vi gjorde ikväll, de tre systrarna och jag. I det som nog slutade med att vi kallar oss kraftverk. Där garden hålls nere, vi lär av varandra och får vara precis som vi är.

Kvinnlig kraft och kreativitet

Ja, vad menar jag egentligen med det där med just kvinnlig kraft och kreativitet. Det kanske hade räckt att skriva mänsklig, men jag vill ändå poängtera att det är en generös kraft. En varm och tillåtande kraft. En som bär med sig andra.Och en kreativitet där alla idéer är bra, där det inte finns något om att sådär har vi inte gjort förut och där vi inte behöver bära kavaj för att bli lyssnade på. Är ni med på vad jag menar?

En fin nationaldag

Ett kraftverk, en regnbåge och ett härligt dopp – det här var en nationaldag som inte går av för hackor om ni frågar mig. Men apropå nationaldag: är det någon som firar den den på något särskilt sätt? Jag gör det inte. Och det kanske är tack vare att vi har det så bra? Tar för givet att att vi kan starta kraftverk och dricka bubbel och är fria att bada (nakna). Nu när jag tänker på det är det kanske en jätteanledning att fira egentligen? Att den kvinnliga kraften får synas, utvecklas och kännas? Och att ingen tystar vår kreativitet.

Vi ses snart igen, tills dess: heja friheten, kraften och kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

kvinnlig kraft och kreativitet, knippla, svenska flaggan — Flaggan vajade och jag hittade skatten när jag kom hem till Knippla från Hyppeln

Rehab och hopp om framtiden

Min knärehab fortsätter. Och när jag är på gymmet glömmer jag till och med av att det på grund av skadan jag är där. Jag tränar. Och har kul! För den här rehabvändan (kommer ni ihåg att jag spårade ur?) har fått mig att gilla gymmet. Att strunta i att jag är inomhus. Idag blev det rehab och hopp om framtiden i en härlig kombo.

Hoppet om framtiden

rehab och hopp om framtiden, malin lundskog, gym

Jag var ganska ensam på gymmet idag och det är ju himla skönt. Men det var också kul den stunden jag tjuvlyssnade (gick faktiskt inte att låta bli ens om jag hade velat) på ett gäng unga killar. Vältränade. Skitstarka. Med kepsen bakochfram. Och ett så himla framtidshoppfullt samtal.

Några av killarna jämförde sina rippade magar med varandra och började diskutera hur konstigt det var att en såg ut si och en annan så, trots att de tränade och åt på samma sätt.

”Men det går ju inte att jämföra sig med varandra. Alla är ju olika”, sa en i gänget och de andra höll med. De fortsatte diskussionen om att man inte ens ska jämföra sig med andra.

Herregud, vad glad jag är att jag tjuvlyssnade. Visst ger det hopp för framtiden? En framtid då vi skiter i att jämföra oss med varandra. Och jag är just nu i en sådan fas att jag inte heller ska jämföra mig med mig själv. För aldrig någonsin har jag varit svagare än jag är nu. Förutom i början av min rehab. Men jag känner mig stark. Jättestark! Och det är inte en faktor att förakta, den känslan. Eller hur?

Min rehab och nästa generation ger mig hopp för framtiden. För visst är vi många som fastnar i jämförelseträsket mellan varven? Och inte tänker på att hur olika våra förutsättningar är … Och med den känslan tror jag till och med på come back i skidbacken för mig. Snacka hopp om framtiden!

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja alla kloka ungdomar.
Kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om jämförelser förr, bland annat här: Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och Morgonrutiner på blanka eftermiddagen

rehab, Malin Lundskog, träning — när man inte jämför sig vågar man tydligen ta selfies ur vilka vinklar som helst …

Töser ville jag inte ha

Töser ville jag inte ha är titeln på en bok om bohuskustens fruntimmer. Om deras tuffa liv genom åren. Om att de kunde få tio barn varav några dog och var de överlevande barnen flickor blev de pigor. Alldeles för tidigt. Jag träffade Ingalill Andreasson förra sommaren och köpte boken av henne. Har läst delar av den och förundrats. Förfasats. Och blivit än mer tacksam över att jag lever här just nu. Vilket jävla slitliv rent ut sagt!

Författarsamtal och ostbricka

Hur som helst, så kom Ingalill till knippla idag och pratade om sin bok. Jag tog med mig mamma till Börjes bo, en sjöbod ute på piren. Där käkade vi ostbricka, tog en öl och lyssnade på Ingalills inlevelsefulla berättelse om hur det var. Förr. Och att man inte ville ha töser, för de skickades iväg i pigtjänst alltför tidigt. Ja, och så sjöng Ingalill tillsammans med sin moster, sin kusin (min granne Ingrid) och Börje, vars boa vi var i, själv.

ostbricka, börjes bo, författarsamtal, töser ville jag inte ha — söndagsmys, som vi väl kallar det?

Så himla mysigt att sitta i boa (jo, men jag kan väl få låtsas att jag är öbo på riktigt och uttala bod som de infödda gör …) och lyssna på hur det var förr längs kusten. Och att sitta bland dem som både minns och är släkt med de som var med då. När det var slitsamt på riktigt.

Ingalill signerar (och den uppmärksamma förstår att detta är boa där man gillar bra musik …)

töser ville jag inte ha, knippla, sjöbod, börjes bo

Och jamenvisst, ni som hänger med i podden Skriverier med Malin och Cilla kanske minns att jag har sagt att jag vill skriva en historisk roman. Nu är jag ännu mer sugen. Och jag vet inte om det är åldern eller ön, men så kul jag tycker att det är att lära mig om hur det var förr.
Förstå samband. Och inse hur jäkla bra jag har det.

Vi ses snart igen och tills dess: heja alla som har gått före och gjort vårt liv i dag så bekvämt.

Kram Malin Lundskog

Drömliv

Eldsjälarnas betydelse

Jag är invald som medlem i Sveriges författarförbund

Kvinnlig kraft och kreativitet

En fin nationaldag

Hoppet om framtiden

Författarsamtal och ostbricka

Footer

Malin Lundskog