Drömliv

Idag fick jag domen på mitt knä

Jag pratade med ortopeden idag. Fick ett så kallat röntgenutlåtande efter magnetröntgen på mitt knä och det var … skittråkigt. Jag har en spricka i menisken, ett inre ledband som är så nära av det kan vara utan att det är av och ett korsband som är i princip av. Inte konstigt att jag har känt mig lite instabil då? Ni ska se mig stå på ett ben, som är en av rehabövningarna. Hej, vad det vinglar.

röntgenutlåtande, magnetröntgen, knäskada — alltså, finns det något som får mig att känna mig sjuk så är det den här outfiten …

Först förstod jag bara enstaka ord i läkarens utlåtande. Han rabblade upp patella och femur och andra latinska ord för leder och annat i kroppen som jag lärde mig under min pt-utbilding. Sen förenklade (eller är det förmänskliga det handlar om?) han och sa nästan helt av, nästan helt av och spricka. Vilket innebär sex månaders rehab innan de tittar på det igen för att avgöra om det behöver opereras. Sex månader!

Jag bröt ihop en liten stund (igen, det har jag ju redan gjort med anledning av det här knät). Hoppa i land till sommaren, springa i bergen med hundarna, leda mina asroliga träningspass här ute på Knippla, vandra, åka skidor (onödigt att jag drog upp det igen, det är ju redan avklarat), ta långpromenader med kompisar … Så mycket av allt det där som jag älskar att göra. Som är jag. Borta.

springer spaniels, knippla, apport, västkusten, röntgenutlåtande — Sitter still och kastar apporter och bollar till hundarna, så att de får sin motion … Allt funkar, behövde bara gråta en skvätt först.

En (tillfällig) knäskada och fler identiteter

Men, det är som det brukar. Inget varar för evigt även om det just i den stunden känns så. Och tack vare röntgenutlåtandet, vet jag ju i alla fall. Och som en av mina vänner sa: tur att du har två identiteter, en som tränar-Malin och en som författar-Malin. Ja, hon har ju rätt. Jag är mer än hon som springer, precis som ni är mer än ni tror.

Det kanske till loch med kan bli en spännande tid det här? Hej överkroppsträning på gymmet, mer tid till skrivande och sänkt fart på hundpromenaderna. Vi får se var det slutar, hela äventyret med skadat knä. Alltid lär man sig något?

Och tro inte att jag inte inser att ett (tillfälligt) skadat knä är världens undergång, men det påverkar livet och sätter min lilla värld i skakning. Så mycket att jag fick ortopeden att avsluta sitt röntgenutlåtande med ett ”okej, då. Vi ses om tre månader, inte sex.

Ses snart, tills dess: HEJA vår mångsidighet?
Kram Malin Lundskog

Här berättade jag om när jag spårade ur och skadade knät

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga — kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar — born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

Författarporträtt i halv storm och full glädje

Om det blåser på Knippla? Jo, lika säkert som att björnar bajsar i skogen och alla sådana liknelser. Det blåser. Som idag när min vän Carola plockade med sig kamera och stativ ut bland sjöbodar och klippor för hjälpa mig att få till ett författarporträtt. Själv fixade jag till mig med läppstift och packade ryggan full med ombyten enligt man vet ju aldrig-principen. Onödigt egentligen eftersm jag vet att jeans, sneakers och tröja räcker.

Vi började vid öns mest fotograferade sjöbodar:

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — fotot från en helt annan dag, då det INTE blåste här

Vinden hade svårt att hålla styr på håret och jag hade visst svårt att hålla styr på munnen, he he he … Dessutom blåste kamerastativet omkull.

Carola, fotograf, Knippla — Carola och hennes stativ, på väg att båsa bort

författarporträtt, Malin Lundskog, grimas

författarporträtt, Malin Lundskog, allvar

Glädjen

Efter en stund svidade jag om och vi drog ut på västsidan av ön. Och ja, det blåste västligt.

vind och högt vatten och en utsikt som är något av det vackraste jag vet

håller i mig och tar tillbaka ”jag går ut på bryggan”

Någonstans här tror jag att vi satte det. Ja, jag har 170 bilder att välja mellan och på några lyckas både hår och grimaser hamna i någons slags synk. Och vet ni vad? Jag tycker att det är skitkul att bli fotad. Nej,inte för att jag älskar att se mig själv på bild utan för att jag dels tycker om att spela teater (ni har väl inte missat pausjumpan?) och dels för att det är roligt att utforska miner, poser och hur man uttrycker känslor. Ja, jag kanske tycker att det är kul för att det är som en slags research, för att kunna gestalta mina karaktärer bättre. Förresten måste man kanske inte alltid veta varför något är kul. Det räcker väl med att det rä det?

Hur som helst är det precis så här rått och vilt jag vill ha det. Det är ju liksom jag. I en miljö jag älskar att vara i. Och det är också så här Knippla tar emot systrarna Helén och Caroline när de för första gången kommer ut till ön i min kommande roman Ett oönskat arv. Där ett porträtt från gårdagen kommer att hamna på omslaget. Återkommer när jag har bestämt mig.

Författarporträtt är en del av författarskapet

Tänkte på en grej när jag kom hem och satte mig för att redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Vad mycket vi håller med, vi författare, som inte är att skriva. Som det här med fotografering av både författarporträtt och pressbilder (jo, jag hoppas ju att det en dag dyker upp en journalist som vill skriva om mina böcker och mig). Och marknadsföring. För att inte tala om redigering och välja omslag och vara ute på marknader och mässor för att träffa er läsare. Ja, och sådant som jag också gör i författarskapets namn: bloggar och poddar. Ja, det är som att driva företag och jag tycker att alla delar är JÄTTE-roliga. Förutm struktur, administration och bokföring. Just det ja. Glömde det … Hur har ni det i era yrkesroller – kul, tråkig, varienda, enformigt? Berätta! Och räck upp en hand om ni vill att jag berättar när jag har valt författarporträtt.

Vi ses snart igen, tills dess: heja variation i livet och den råa naturen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla foton, förutom det översta på sjöbodarna och det på Carola har Carola samuelsson tagit.

Min mormor och jag

Min mormor skulle ha fyllt 110 år idag. Ja. Etthundratio. Tänkte på det i morse, på hur det var då. Hur den stora världen såg ut och hur den mindre värld som mormor föddes in i såg ut. Och hur galet det är att det är lika många år mellan 1914 (då mormor föddes) och 1969 (då jag föddes) som det är mellan 1969 och 2024. Mormor var ju jättejättejättegammal när jag var liten …

MIn mormor och jag hade något som kändes väldigt speciellt. Ja, hon fick i alla fall mig att känna mig speciell. När vi spelade svälta räv (jag vann alltid) och casino. Hennes goda bondkakor. Att hon alltid drack te och åt en skorpa på morgonen, innan den riktiga frukosten. Och när vi var på landet och hon ramlade i blåbärsriset och jag skrattade så jag kissade ner mig. Kanske hon också? Och när vi åkte till Fredrikshamn, bara hon och jag, på hennes 75-årsdag.

Minnes de lyckliga stunderna blott?

Enda gången (som jag minns att) jag var besviken på min mormor var när hon ringde mamma, då jag hade tagit cykeln och rymt hem till henne. Men det där är glömt såklart, precis som varför jag var så arg på mamma att jag rymde hemifrån. Och sådana minnen gör ju inget att jag inte kommer ihåg. Det ligger väl något i det där med att minnas de lyckliga stunderna blott. Helt onödigt att gå omkring och komma ihåg massa skit. Eller, vad säger ni?

Men de fina minnena. Det är som att jag har en skattkista inombords, fylld av den rikedom som kärlek och omtanke ger. Och det fina med den här skattkistan är att varje gång jag gläntar på locket är det olika skatter som dyker upp. Och det är både så fint att ha den där skattkistan att ösa ur och inspireras av. Visst är det en cool tanke, att bli ihågkommen med så mycket kärlek som jag minns min mormor? Det är totalt värt de nostalgiska tårarna som bränner i ögonvrån.

tidstrands filt, ylle, ddt, min mormor och jag

Och filten? Den är mormors. Det gör ont i mig när jag nu inte kan vira den om mig längre, den är tydligen preppad med DDT. Ja, jag läste om att gammalt ylle ofta är det, det är väl därför det håller så bra? Står det malsäkrat på etiketten är så det är. Kanske kan hänga den på väggen? För det bär emot att bränna den.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla härliga minnen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla rikedom i minnes-skattkistorna, om ni visste vad det kliar i fingrarna att skriva historier utifrån dem. Vi får väl se om mormor får vara med i någon roman framöver. Just nu inspirerar hon mig att vara som hon. Kärleksfull! Det räcker långt.

Hur lång tid tar det att redigera en roman?

Just nu redigerar jag romanen som jag hoppas blir min tredje roman. ”En feelgood i ordets rätta bemärkelse”, som min lektör Johanna Wistrand skrev i inledningen av sitt lektörsutlåtande. Jag är så himla glad för alla hennes förslag på förbättringar av manuset. Sedan ett tag är jag i full färd med att genomföra dem. Och jag förstår er som frågar: hur lång tid tar det att redigera en roman egentligen?

Tja, för mig tar det tid. Vet ni, jag är till och med stolt över att jag låter det ta tid. Eller i alla fall den tid det behöver ta, utan att jag stressar igenom texten och väljer klar hellre än bra. Och åh, vad jag tycker att det är kul att pilla och förbättra och fördjupa karaktärer, lägga till miljöbeskrivningar på några ställen och dra ifrån på andra. Stryka alla min femhundrasjutton (eller något sådant) ”ju” och andra slaskord. Ändra namn på en karaktär, ta bort en och lägga till en annan.

Jag har i alla fall fått upp farten

Under veckan som har gått har jag ändå fått upp farten på redigeringen. Eller kanske jag ska säga flytet istället, för jag är inte så säker på att det går fortare. Men det flyter på mer bekvämt. Och snacka om att jag lever mig in i berättelsen. Jag har på riktigt trott att det är sommar och stekhet sol över ön. Jo, flera gånger under veckan när jag tittat upp från skärmen och det som nog kan kallas för skrivarbubbla, eller redigeringsbubbla, har jag fått skaka på huvudet för att liksom hamna rätt igen. I vintern, snön och minusgraderna.

hur lång tid tar det att redigera ett manus, knippla, sjöbodar, vinter, solnedgång

När jag har skakat tillbaka mig till vintern går jag ut och njuter av den. Precis som jag stunden innan njöt av sommarhettan i texten jag redigerar. Platsen för njutet är detsamma i alla fall …

hur lång tid tar det att redigera en roman, is, skrivarbubbla, utsikt, knippla

Men något svar på frågan ”hur lång tar det att redigera en roman” har jag inte. Annat än att det tar tid. Och att det är jätteroligt. Ja, precis som att skriva råmanus är. Och kanske vågar jag tro på att jag är redo att skicka texten till testläsare i slutet av januari och att manuset kan gå till förlag någon gång efter islossningen och innan sommaren. Vi får väl se?

Så här skrev jag om mina manus för drygt en månad sedan.

Vi ses ju här snart igen, tills dess: HEJA att låta saker och ting ta den tid de behöver.
Kram Malin Lundskog

Julen kanske är slut, men …

Ännu åker inte stjärnorna ut. Granen däremot, den kommer jag knappt ihåg att vi hade. Så som den barrade slängde vi ut den tillsammans med barnen på annandagen. Men som sagt: julen kanske är slut, men stjärnorna och ljusstakarna i fönstren behåller vi en stund till för (bland annat) ljusets skull.

julen kanske är slut, adventsstjärna, knippla

julen kanske är slut, adventsstjärna, veranda — mysigt ljus att komma upp till på morgonen

Inte kan väl Knut bli förbannad för det? Följer ni traditionerna eller gör ni som ni vill? Eller orkar förresten. Det skulle också kunna vara en anledning till att vi inte har plockat ner våra adventsstjärnor fast det är tjugondag Knut. Orka liksom …

julgransmatta, barr — Julgranen kastade vi däremot ut på annandag jul, utan att tveka. Undra varför …

Apropå den barrande granen, så är den så himla enkel att bli av med här på ön. Det räcker att, just det, slänga ut den. Resten tar granongarna hand om, när de åker runt och hämtar uttjänta julgranar. Varför? Jo, de laddar för årets påskefyr som kanske är en tradition på utdöende. Återkommer till den, men en liten hint får ni via den här länken: Öckerö kommun säger nej till påskefyr. Men i viss mån varar julen fortfarande fram till påska, trots att julgranen kastats ut.

Ses snart igen. Tills dess: heja alla!
Kram Malin Lundskog