Drömliv

Hummerpremiären och livet i livet

Hummerpremiären i kulingvind och vågor ger påfyllning av liv i livet. Claes och jag tvekade i morse. Alltså, man måste ju inte gå ut bara för att klockan är 07.00 och det är första måndagen efter den tjugonde september, då hummerpremiären blåser igång. Det rev rejält i våra öppna fönster, piskade på flaggstängerna i grannträdgårdarna och rasslade ordentligt i träden när vi tittade ut i mörkret någon gång strax före kl 6. Man måste inte. Så klart.

hummerpremiären och livet, soluppgång, knippla, västkusten — vid sjutiden i morse gick vi ut, samtidigt som solen snyggade till himlen bakom Björkö

Men. Ändå. Ska vi inte? Och, jo. Det skulle vi. Och jag ångrar mig inte en enda sekund även om det killade en del i magen när jag rattade runt bland vågorna för att hitta en bergskam där vi hoppas att det finns hummer. Det här med soluppgång, höstluft och förmodligen en del adrenalin ger livet mer liv. Jag tror till och med att jag tjoade rakt ut, där uppe på en vågtopp. Eller var det när det skvätte in på oss? Oh well, en go känsla var det i alla fall. Är det. Ja, hummerpremiären och livet i livet hänger tight ihop.

hummerpremiären och livet, soluppgång bakom Björkö, västkusten — sånt här …

Soluppgången, ön, färjan.
O så vi då, på väg ut för att lägga i våra kupor.

hummerpremiären och livet, västkusten, blåsigt, havet, Malin Lundskog, Claes Lundskog — mission completed, i alla fall med några av kuporna

Lagom modig?

Jag tror egentligen att det är strunt samma om det är hummerpremiär, terränglöpning eller svarta slalombackar det gäller. Naturen och kill i magen, en utmaning som kräver något men som inte är helt utom kontroll (nä, fy f-n!), herrenaddå vad det ger livet liv. Och jag är en sucker för sånt. Utmaningar utanför komfortzonen, men under hyfsad kontroll. Ja, jag skulle nog kalla mig lagom modig och det där med lagom är tamejtusan inte fy skam. Eller vad säger ni?

Ses snart igen, HEJA HEJA och skitfiske på oss.
Kram Malin Lundskog

Förra årets hummerpremiär tänkte jag så här

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.

En dag fylld av överraskningar

Det började tidigt i morse, när Claes skrek sitt allra högsta nerifrån källaren. Vi har översvämning! Där sket sig min morgonmeditation kan man säga. Istället började jag dagen med att svabba golv. Det kan visserligen vara ganska meditativt, men inte i källaren. På betonggolv. Bland flyttkartonger som vi fortfarande inte har packat upp, skor och ihoprullade mattor och saker jag har lagt undan för att sälja. Allt för att brunnarna utanför inte sväljer ösregn. Och det där vara bara början på en dag fylld av överraskningar.

Jag skulle också kunna kalla dagen för början i moll och finalen i dur, för det är klart att den översvämningen inte var en överraskning jag blev glad av. Som de andra. Rätt vad var stod jag till exempel med en helt ny lins att peta in i höger öga.

en dag fylld av överraskningar, springer spaniels, knippla, badplatsen, kinken, vägra skärpa dig — Det mest överraskande med dagens bad var att vattnet kändes ljummet jämfört med luften.
En välbehövlig paus mitt i allt överraskande.

Från översvämning till starstruck

Jag åkte till optikern i morse för att se (ha ha, det där blev ju kul) om de kunde få till en eller två nya linser, för just nu ser jag rätt suddigt på håll med dem. Sådär så att jag känner mig otrevlig som inte hälsar på folk, när jag möter dem. Jag ser dem inte. Och jag ser framförallt inte vem de är. Och jodå, optikern kollade synen och hade precis en sån lins jag behövde på lager. What are the odds?

Och sen då? Jo, när starten på dagen inte blev som den brukar hade jag inte så vidare värst pga förhoppningar på redigeringen, men jag kanske har hittat en vinnarstrategi här, för jädrar i min lilla låda vad jag har redigerat. Överraskande det också.

För att inte tala om att jag fick feeling och gick och anmälde mig till två julmarknader med min roman Mariannes mirakel. Hej Hönö! Hej Billdal! Eftersom jag är en mästare på det oplanerade, så är det här en rejäl överraskning. December liksom?

Och alldeles nyss överraskade jag mig själv med att boka in mig på en skrivarkurs. Eller retreat? Med Bob Hansson. Alltså, jag blir nervös redan nu (kursen är i mitten av oktober). Eller kanske snarare starstruck. Bob Hansson. Med sina kluriga, underfundiga, medmänskliga, kärleksfulla och kloka tankar i Tankar för dagen till exempel. Alltså wow. Vilket avslut på en dag fylld av överraskningar.

Nu är jag så nyfiken på vad livet eller jag själv överraskar mig med imorgon att jag går och lägger mig. För att vakna fortare?

Vi ses snart och tills dess: HEJA LIVET och alla överraskningar.
Kram Malin Lundskog

Vi laddar för hummerpremiär med att koka krabba

En av förberedelserna inför hummerpremiären är att plocka upp krabburarna. Senast en vecka innan ska de upp, enligt reglerna. Eftersom vi inte vill bryta mot några fiskeregler (inte mot några andra heller, förresten) drog vi upp våra burar som var ganska fulla med krabbor i slutet på förra veckan. Alltså jag älskar verkligen krabba. Och ja, hummer är också gôrgott.

vi laddar för hummerpremiär, krabba, fiska, västkusten — en av burarna vi drog upp

hummertinor, krabburar, västkusten, knippla, fiska — nu är våra krabburar uppe

krabba, middag, knippla — Fatta middagen på vår nya balkong.

Vi kokar krabba och skaffar ny märkpenna

Burarna är i alla fall uppe och vi (= Claes) ska göra om flykthålen så att de är hummeranpassade. Och dessutom laddar vi för hummerpremiär genom att märka upp våra flaggor och välen ordentligt. Så här får det inte se ut.

vi laddar för hummerpremiär, knippla, fiske, välen, västkusten — Namn och telefonnummer ska synas ordentligt, annars får man med myndigheterna att göra.

Krabborna? De har vi kokat, ätit, gett bort och fryst in. Jag undrar om inte jag har turen att fiska krabbor ihop med mannen som kokar de godaste krabborna evva. Ett av hans hemliga vapen är tydligen ölet Chill In från Två feta grisar, utöver det där vanliga med salt och dillfrön (en masse).

Det är inte Claes och jag som är de två feta grisarna, ifall någon undrade …

Tycker inte ni också att det kan vara minst lika kul att förbereda och planera något som det är att vara med om själva happeningen? Hummerfisket är en typisk sådan sak. I alla fall när man får hämta upp krabbor i det här.

vi laddar för hummerpremiär, utsikt, västkusten, himmel, hav

Visst är det fascinerande hur ljuset hann att skifta under en och samma eftermiddag?

Måndagen den tjugofemte september 2023 är det dags. Då ger vi oss ut i ottan och hoppas på skitfiske. Ungefär som förra året alltså. Jamen, det här såg jag inte alls komma innan vi flyttade ut till Knippla. Att jag skulle slänga på mig flytoverall och styra runt bland kobbar och skär i september. Och oktober. Och november …

Förresten, det här med krabba. Vad säger ni, hiss eller diss? Den smakar ju så annorlunda mot övriga skaldjur så jag vet att det är många som bara tycker att det smakar konstigt. Det gör inte jag.

Ses snart igen. Tills dess: HEJA dig, oavsett om du gillar krabba eller inte.
Kram Malin Lundskog

Det svåraste med att skriva en roman

För mig är inte det svåraste med att skriva en roman att få ihop tillräckligt många ord. Oh no. Jag har upptäckt att ordbajsande är en av mina största talanger (har ingen aning om vilka de andra är, men i alla fall). Nej, det svåraste med författandet är att få ihop en berättelse med tillräckligt få ord.

Det här gör att min redigering blir ganska omfattande. Det hade den kanske blivit ändå, av andra skäl än mängden ord. Som att jag går igång på varenda tanke jag får när jag skriver råmanus och låter mina karaktärer dra iväg åt både höger och vänster. Och jag? Jag skriver glatt om allt de gör. Är. Tänker. Och känner. Då blir det lätt väldigt många ord. Och så många olika händelser att jag har material för minst tre romaner i varje råmanus jag färdigställer.

Alla gillar olika

Det kanske är nackdelen med att jag tycker så mycket om att skriva. Jag bara skriver och skriver och skriver och njuter av fingrarna klickande mot tangenterna. Utan att tänka. Samtidigt tror jag att det galna spontanskrivandet är mitt sätt att vara författare på. Och ju mer jag läser om hantverket romanskrivande, desto mer inser jag att det spelar ingen roll hur många tipslistor i världen man läser om gör så här för att skriva en roman eller så här lyckas du med att skriva en bok.

Det finns ingen författare som gör som någon annan. Eller, det är klart att i stora dra så finns det de som jobbar efter synopsis, mer eller mindre detaljerat. Det finns de som skriver från A till B utan någon större plan och det finns de som skriver en scen här och en scen där … Ja, ni ser. Författarlivet är som vilket liv som helst. Det blir bäst när vi gör på det sätt vi själva behöver och tycker om. Eller?

det svåraste med att skriva en roman, Malin Lundskog, författare, leende — Nöjd? You bet! Manuset är 15 000 ord fattigare ju.

Jag har i detta nu redigerat bort femton tusen någonting ord från romanen som kommer ut våren 2024. Vissa ord och meningar är svårare att skiljas från än andra, men tack vare redaktörens kommentarer känner jag mig trygg i det jag gör. Och längtar ännu mer efter boksläppet av uppföljaren till Mariannes mirakel!

Det svåraste med att skriva en roman är att skriva tillräckligt få ord …

Jag skrev det svåraste med att skriva en roman i rubriken. Det är bara jag som tycker så. Andra författare tycker tvärtom. Och någon har störst svårigheter med slutet, någon med början. Gestaltning kanske är ytterligare en annans författares största mardröm, medan någon svettas mest över miljöbeskrivningar. Alla gillar olika ni vet och det är ju precis som det ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA OLIKA. Och lika.
Kram Malin Lundskog

PS. Ni har väl inte missat att Mariannes mirakulösa bokklubb drar igång den sjätte november? Passa på att signa upp er för en plats i VIP-kön. Superbra priser (särskilt innan det magiska datumet 25/9-23) och annat vip:igt. Läs mer här. Och anmäl för sjutton, vi kommer att ha så himla kul!

Jag ville ha massa färg och mycket nybadat

Massa färg och mycket nybadat var min plan för september. Än så länge håller jag mig till planen, men kom på i morse när jag var ute och gick att jag vill lägga till en sak. Och det är att jag vill ha det mjukt och grått också. De senaste dagarna har det varit väldigt mjukt ute. Sådär så att man liksom inte känner luften, så mjuk är den. Och det har varit grått. Jämngrått och tjockt och … ja, mjukt. Jag ville ha massa färg och mycket nybadat. Det vill jag fortfarande. Är det åpet att vilja ha mer av både det och av det mjuka grå?

jag ville ha massa färg, utsikt, himmel, hav, september, grått — ser ni så mjukt det är?

grå himmel, grått hav, västkusten, segelbåt, utsikt, knippla — kan inte se mig mätt på det här

Dum fråga, önska kan man ju alltid och kan hända är det kontrasterna jag gillar. Massa färg och energi och massa lugnt och mjukt grått. Baden bestämmer jag ju själv så där ligger jag bra till enligt min plan.

Jag ville ha massa färg, Malin Lundskog, gråväder, september, knippla — morgondoppet idag var helt oplanerat, men det mjuka gråvädret gjorde det omöjglit att låta bli att hoppa i.

Tur att man är människa och kan ändra sig eller hur?

Ses snart igen, tills dess: HEJA både er, era planer och det mjuka grå. Och färg. Och nybadat. Äh, heja allt o alla.
Kram Malin Lundskog

ps. åpen betyder ungefär hagalen/roffig på göteborgska, man vet aldrig när den kunskapen kommer till pass.