Ideer, boktips, julserviser, Nanowrimo, mormorsrutor – blandningen är stor när författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson resonerar sig fram i detta fyrtionde avsnitt. Som alltid i podden Skriverier med Malin och Cilla kan ALLT kopplas till skrivande och böcker. Denna underbara värld där vad som helst kan hända, speciellt med tanke på alla ideer som kommer kors och tvärs. För egentligen är det just idéer som är temat frö avsnittet …
Trevlig lyssning!
Den analoga revolutionen! Ja, det är faktiskt en revolution i min digitala värld och mitt ivrande för online-möten och jobba hemifrån och spara på papper och så vidare. Men vet ni vad: Jag har släppt min digitala kalender. Av flera olika anledningar. Det började med att jag ville få kontroll över mitt liv och min tid och längs vägen har jag upptäckt att jag har inte alltid en kalender med mig och kan inte säga ja eller nej direkt. Det ger mig tid att känna och tänka.
Sedan september förra året är det papperskalender som gäller för mig. Igen. För det var ju så det var förr (vad nu förr är? Låter väldigt längesen …) Då fick jag fullständigt spel och insåg att mycket av min upplevelse av att jag inte hade kontroll på varken mitt liv eller min tid berodde på min digitala kalender. Jag fick ingen överblick!
Och jag glömde av vad jag hade lagt in i kalendern. Det är inte samma sak att knappa in något i telefonen eller datorn som det är att skriva ned något för hand. Penna mot papper.
Känslan av kontroll och att minnas bättre när man skriver med papper och penna istället för att knappa med telefon, dator eller platta är inte bara en känsla. Forskning visar att vi minns bättre när vi använder papper och penna. Skönt ändå, när man får bevis för sin känsla? Vill ni läsa mer om forskningen kring det hittar ni en blänkare om fördelen med att skriva analogt här.
En annan fördel med att skriva med papper och penna är just förmågan att skriva för hand. Kommer ni också ihåg när man satte en ära i att skriva snyggt? Tränade på lektionerna och gjorde sina egna stilistiska val på fritiden. Ja, som att göra hjärtan istället för prickar över i till exempel. När jag var som mest digital upptäckte jag att jag inte kunde skriva för hand längre. Eller kunde, kunde jag, men det blev skitfult. Oläsligt. Även för mig själv. Och det kändes avigt i handen. Som om motoriken inte var med mig längre.
Eftersom det var mitt i ett år när jag till slut kom fram till att jag ville köra analog planering igen trodde jag inte att jag skulle hitta någon (snygg) kalender, men då visste jag inte att jag skulle få tipset om Rifle Paper Co när jag klev in i min favoritpappers- och pennaaffär i stan, Rum för papper. De hade en kalender som började i augusti och räckte i ett och ett halvt år (bilden högst upp). Halleluja!
För nästa år har jag valt en kalender från Nuuna. Älskar deras anteckningsböcker, både för kvalitén på pappret och designen. Anteckningsböckerna väljer jag alltid på prickat papper, inte så uppstyrt som randigt eller rutigt och inte så totalt okontrollerbart som helvitt. Vad föredrar ni?
Tack vare analoga kalendrar och anteckningsböcker och dessutom mitt morgonskrivande för hand, så har jag hittat tillbaka till en go känsla i handen igen. Skrivande kommer naturligt och det är tamejtusan en befrielse.
Som jag skrev i inledningen, så bar min analoga revoultion med sig att jag upptäckte friheten i att inte tacka ja (eller nej) till både trevligheter och annat direkt. Jag har inte alltid med min papperskalender och vet ni, det här minimerar risken att jag trycker in för mycket i kalendern. Hur smart som helst om jag får säga det själv, eftersom jag är väldigt vältränad på att säga ja och går igång på nya grejer, fler uppdrag och annat som tillslut knôr kalendern så full att det inte finns utrymme för någon som helst flexibilitet.
Flexibilitet är nödvändigt och utrymme är mitt ord för i år, såatteeeee … Men berätta nu. Hur gör ni med kalendrar och anteckningar? Papper och penna, digitalt eller både och (been there, done that också)? Berätta!
Vi ses snart igen, eftersom det ändå är här vid datorn som jag skriver det mesta och också det sätt de flesta av er och jag har kontakt genom. Det digitala. Blandat är bäst?
Varma kramar Malin Lundskog
Jag slutar när vi är som bäst, både medlemmarna i mitt onlineprogram GLAD FRi STARK och jag. Hur jag nu kan veta det förresten? Men även om vi inte är bäst, så är vi ju bäst just för stunden och jag vet att kvinnorna som har hängt med mig i flera år nu är väldigt redo att att sköta sig själva. Och jag är redo att öppna nya dörrar i livet. Eller kanske snarare ha tid med några redan öppnade som jag vill utforska mer. Vad finns bakom dörren till mitt författarskap till exempel? Och dörren som det står skribent på, den har jag än så länge bara hittat nyckeln till. Inte öppnat …
Jag stänger dörren till GLAD FRi STARK som under flera år har varit min stolthet. Som en trygg hamn för samtal om allt där dömande inte existerar. Och jag slutar när vi är som bäst. Eller jag slutade, för vi hade avslutning för en vecka sedan. Idag är första torsdagen på jag vet inte hur många år som jag inte träffar kloka, nyfikna, starka kvinnor som inser att de är värda all kärlek och utveckling i världen.Och det är precis som det ska med första gånger, avslut och nya börjor: läskigt pirrigt, vemodigt och alldeles … alldeles underbart!
För en vecka sedan drack vi champagne och jag fick de här fina blommorna. För en vecka sedan uttryckte en av medlemmarna att hon ville ha en t-shirt som det står ”vansinnigt klok!” på. En av de andra sa att hon har lärt känna sig själv genom oss andra. Och någon sa att hon nu kände sig trygg tacksam och jävlig glad. Inte konstigt att jag fällde en tår då, eller hur?
En av de stora fördelarna med att leva nu är att det faktiskt står oss fritt att välja. Och välja om. Att testa nya vägar, öppna nya dörrar och stänga gamla. Kanske visar det här sig vara rena rama galenskapen, men som med allt annat vi gör i livet, så är jag säker på att jag kommer att lära mig något i alla fall. Och är det något jag aldrig vill sluta göra (såvitt jag vet just nu) så är det att lära nytt. Att utvecklas och utforska. Vad säger ni, är vi färdiga med vår utveckling någon gång?
Och en parentes apropå nyfikenhet och lära nytt: jag har hittat in på TikTok. Ni som är där är självklart mer än varmt välkomna att följa mig där. Min plan just nu är att där är det enbart författarskapet som gäller. Och en del ö-liv på det …
Ses snart igen, tills dess:
varma kramar Malin Lundskog
PS. min bok GLAD FRi STARK finns fortfarande kvar, den hittar du mer om här.
NaNoWriMo 2022 börjar *trumvirvel* idag och gissa vem som är med? Kanske värt en trumvirvel igen, även om årets skriv-utmaning bara har börjat. Men jag är med! Och jag har skrivit fler än tvåtusen ord på min tredje roman. Bra start ändå, eller vad säger ni?
Förra året försökte jag inte ens, året dessförinnan satte jag egna regler som ni kan läsa om i NaNoWriMo och misstagen jag gör om och om igen. För övrigt gick jag inte i mål då heller. I år …. I år kör jag visserligen också egna regler och vill köra minst fyra pomodoro-omgångar à tjugofem minuter. Idag blev de fyra tjugofemminutarna alltså drygt tvåtusen orden. Men vem räknar, he he.
Undrar ni vad Pomodoro-metoden är? Läs mitt inlägg om den här.
Jag har dessutom gett mig själv finfina förutsättningar att lyckas. Jag har förberett mig genom att påbörja ett nytt romanmanus, så att jag redan är med i matchen. Sedan utgivningen av min första roman, Mariannes mirakel, har jag insett att jag verkligen vill leva ett skrivarliv och just nu har jag en berättelse som jag bara måste (måste kanske inte, men vill) berätta. Och jag har avsatt fyra gånger tjugofem minuter varje dag för mitt skrivande. Ganska så välkrattat för en härlig månad framför tangenterna, eller hur?
Ni får gärna heja på mig och fråga hur det går, för det är ingen annan än jag som har några förväntningar på mig och mitt skrivande. Eller på att jag ska bli klar. Det finns inget förlag som står och väntar på mitt manus, jag har inte lovat någon annan att få läsa den här berättelsen som jag verkligen (verkligen!) hoppas att den en vacker dag blir en roman. Det är ungefär som med träningen: jag gör det för att jag mår bra av det, det utmanar mig på en nivå som gör att jag utvecklas och lär mig nytt och jag gör det för att det är jävligt kul.
Om jag går i mål med de 50 000 orden som NaNoWriMo, National Novel Writing Month, innebär återstår att se den trettionde november. Hur som helst är jag en vinnare, som redan har skrivit fler ord än jag hade igår och varje ord räknas ju.
PS. Jag vet inte om man kan säga att det här blir min tredje roman, när jag bara har en utgiven. Än så länge. Min tävling, mina regler? Eller skam den som ger sig helt enkelt …
Förresten, är ni med och skriver? Berätta gärna, så kan vi heja på varandra.
Heja dig! Och mig!
Varma kramar Malin Lundskog
Kvinnohistorier som behöver berättas, skrivna som oskriva kvinnohistorier från dåtid till nutid – det där är ungefär vad insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier verkar för. Och vet ni vad? I veckan blev jag invald i styrelsen för stiftelsen. Inte konstigt att jag går runt och mallar mig va? Särskilt inte eftersom jag har varit med i en del av arbetet med vad stiftelsen ska ha för inriktning och hur vi ska få ihop allt med filmfonder, event och att sprida kvinnohistorier som behöver berättas.
Stiftelsen Kvinnohistorier är nystartad och styrelsen nyvald, men det här är förhoppningsvis något som jag får mängder med anledningar att återkomma till. Jag kommer att ansvara för eventen som går under namnet Kvinnohistorier förenar, för … det är väl just det de gör, historierna? Förenar.
Det känns hur som helst himla kul, eftersom jag vurmar för kvinnors välmående både genom mitt arbete som hälsocoach, podden Mitt perfekta liv och dessutom har ett hopp om att kunna belysa kvinnofrågor i mitt skönlitterära författarskap. (Hoppsan sa! Det där kan har varit första gången jag sa det högt och även om jag hoppas att jag som författare kan underhålla mina läsare, så hoppas jag också att lyfta frågor om sådant vi tror vi ska skämmas för. Som vi inte pratar om och som är tabu. Ja, som inkontinensen i min roman Mariannes mirakel till exempel.)
Apropå kvinnohistorier: Läste på SVT Nyheter om Damlandslaget som försvann. Alltså, när ska världen bojkotta detta fotbolls-VM? Jag älskar fotboll. Och stora mästerskap. Men visste ni att ett av argumenten Qatar hade med när de ansökte om att få vara värdland för fotbolls-VM var att de lovade att utveckla damfotbollen i landet. Och visst, när landet tilldelas VM bildade de för första gången ett damlandslag. Hurra?
Nej, verkligen inte hurra. Qatar har ingen nationell liga för damfotboll och damlandslaget (?) har inte spelat landskamp sedan 2014. Sådant har jag retat mig som på fan idag. Qatar är sötlakritsen i min gott&blandat-påse, en bit jag tycker man ska tänka till om. Göra om. Få att tänka om? Den gillar jag inte, men den finns där. Varsågoda, ni som vill ha … Det här är en kvinnohistoria vi behöver skriva om.
Jamen, kolla här! Gick en sväng i Slottskogen i veckan, medan jag väntade på att klockan skulle slå bokklubbsdags. Och då gick jag förbi det här. Blev glad. Vad blir ni?
Det här är alltså lite av det som har hänt eller jag har känt i veckan. Det har hänt mer. Självklart! Men hur kul är det för er att läsa vecka ut och vecka in om att vi drar ut på sjön för att kolla hummertinorna? Eller att jag tränar, hoppar runt på klipporna med hundarna, badar och skriver. Skriver och skriver och skriver. Just nu på en berättelse som kan bli min tredje roman. Som har gjort att jag idag har googlat på både ’färg, insatsledare, hjälm’ och ’smycken, andra världskriget’. Eller att jag gillar Springsteen och hans nyinspelning av gamla soullåtar?
Den här veckan har jag dessutom stängt en stor och betydelsefull dörr, men den dörren kräver sitt eget blogginlägg. Eller … jag kan säga så mycket som att jag har stängt medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Min stolthet. Vilken blandning ändå? Livet alltså! Gott & blandat.
Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning är alltså titeln på mitt söndagsinlägg den här veckan på bloggen. Kom inte på förrän nu att jag glömde ta med det här med vintertid. Eller normaltid, som det ju också är. Vad skönt det var att gå upp imorse. Ljust! Och höstmörka kvällar tycker jag är jättemysigt, så den här tiden passar mig. Vad säger ni, vilken tid är bäst?
Oavsett tid: ni är bäst allihop! Bara så att ni vet …
Vill ni läsa fler söndagsinlägg av gott&blandat-karaktär så hittar ni dem här.
Tills vi ses igen: varma kramar från mig
Malin Lundskog
Nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla. Vi har nu nått fram till avsnitt trettionio och jag tappar tonen totalt, när jag ska sjunga veckans trudelutt. Förstår inte hur det är möjligt, men det är ju ändå inte sången som är i fokus när jag sitter i min hemmagjorda poddstudio (skoja! Sitter i en fåtölj och håller i en mick vars hållare har pajat … ).
I fokus är vårt författarskap, skrivprocesser och just i det här avsnittet är det gestaltning som är huvudtemat. Hur gestaltar man det självklara utan att det blir för självklart? Frågan kom upp när jag störde mig på hur man gör i till exempel CSI (TV-serierna ni vet) där en forensiker står och berättar för en annan forensiker vad hon gör och varför. Som om inte hennes kollega vet det?
Vi pratar också om det största av allt i författarlivet just nu: Cilla har fått hem sin bok. Alltså sin tryckta spänningsroman Ur skogens djup. Uppföljaren till hennes första I vikens mörker. Ja, det är stort! Extra stort med tanke på förlagsloggan på boken. Det är hennes alldeles egna förlag. Beundransvärt om ni frågar mig, som tycker att det är tillräckligt att hitta på en berättelse som hänger ihop.
Själv har jag påbörjat min tredje roman, vilket kanske är lite överdrivet att kalla den. Har ju inte en en andra roman utgiven än … Men skam den som ger sig och nu har jag en berättelse som verkligen gör att det kliar i fingrarna.
Självklart tipsar vi om böcker vi gillar. Cilla tipsar om Samuel Karlssons Morden på Mörkö, som är en av hans böcker om polisen Jessica Jackson. Spänning i Västervikskrokarna, som ju är Cillas hoods. Jag har lyssnat på några av dem och håller med om tipset. Läs- eller lyssningsvärda även för en västkustbo.
Jag har läst om Mio min Mio. I ärlighetens namn förstod jag aldrig riktigt den när jag var barn och läste den första gången, så nu gav jag den ett försök till. Och ja, den är verkligen ett boktips även för oss vuxna. Astrid Lindgren alltså! Och hennes insiktsfulla berättelser om hur fantasin kan hjälpa oss. Jag kan vara den enda som inte förstod den som barn, så jag behöver ju inte berätta för er vad den handlar om. Men läs den! Det kanske man ska göra med fler barn- och ungdomsböcker? Det brukar ju finnas fler lager i en berättelse än de uppenbara …
Mitt andra boktips i det här avsnittet är Kate Mortons Huset vid sjön. Har jag sagt det förr, att jag tydligen älskar historiska romaner? Men jag gör det. Detta är en sådan. En engelsk härlig roman, som utspelar sig (såklart?) i Cornwall och som får ihop nutid med dåtid kryddat med spänning, överklass och relationer.
Vad säger ni? Vill ni lyssna på oss? Här kan ni göra det direkt, annars finns podden där poddar brukar finnas.
Ett nytt poddavsnitt av Skriverier med Malin och Cilla kommer varannan fredag och vill man vara säker på att inte missa oss varannan fredag så … klicka på någon prenumerationsknapp?
Vill ni läsa om våra tidigare avsnitt hittar ni dem här
Oavsett om ni lyssnar eller ej, så är jag tillbaka här på bloggen snart igen. Ses då!
Kram i stora massor från Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
