Det är ett fullmatat avsnitt som författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson levererar denna gången! Malin har börjat skriva på sin tredje bok och bara någon dag innan avsnittet spelades kom en pall med tryckta böcker till Cilla. Snart finns uppföljaren ute! Huvudtemat är dock gestaltning och hur man gestaltar det självklara, ofta är det svårare än man tror. Kanske våra lyssnare har några tankar i ämnet? Som vanligt ges även fina boktips och skönsång!
Författare
Hösttecken, hundar och hopp om framtiden
Hösttecken, hundar och hopp om framtiden har den här veckan bjudit på. Ja, hundar och hopp finns med mig i princip hela tiden. Hösttecken är inte något jag lägger märke till stup i kvarten, men det har ju sina naturliga skäl. Men vi kan väl börja där? Bland hösttecknen.
Hösttecken
I fredags drog vi till stan, min man, våra hundar och jag, för att gå på examensceremoni för vår svärdotter (ja, men ni fattar ju! Jag är mamma till en gift son. Kärleksfesten kan ni läsa mer om här.) Hundarna var visserligen inte med på ceremonin och det är egentligen inte den jag vill berätta om här utan min insikt om hösttecken. Men när jag ändå håller på?
Vilken grej! Dels den fina aulan på Göteborgs Universitet och dels talen från både lärare och studenter. Så högtidligt. Och hoppingivande, det också. Rubrikens hopp om framtiden återkommer jag till strax. Den ljusnande framtid är både vår och de nyutexaminerade studenterna. Den är allas! Och som ni vet, ni som känner mig från förr och har läst min bok GLAD FRi STARK: fira är bra för hälsan. Fira sina framgångar och fira tillsammans. Ja, och fira både stort och smått och uppmärksamma sina och andras framsteg. Det ger oss kraft både i nuet och in i framtiden.
Förresten, när jag själv blev fil.mag i medie- och kommunikationsvetenskap tror jag inte att någon uppmärksammade det. Inte jag själv heller. Jag vet inte om det handlar om nya tider eller om det bara var jag som inte hade insett vikten av att fira?
Strunt samma, det är väl på sin plats att jag kommer till saken? Jo, När jag traskade runt i Slottskogen med hundarna insåg jag att det faktiskt är höst. På riktigt. Gula och bruna löv låg strösslade på marken, ekollon och kastanjer likaså. Solen strilade genom vinröda blad på några av träden och det doftade höst. Egentligen kanske det luktade fuktig jord, men ändå. Höst.
Hösttecknen jag inte har tänkt på tidigare
Jag gillar hösten, så jag strosade runt och reflekterade över det mystiska att vi inte har det så höstlikt ute på ön. Men så plötsligt. Bam! Slog det mig. Det är klart att vi har höst på Knippla. Det är ju bara hösttecknen som är olika. Men jag som har bott på fastlandet i drygt femtio av mina femtiotre år har inte insett att humrar, hummertinor och flytoveraller sannerligen är tecken på att hösten är här. Intressant, eller hur? Blir också nyfiken på vad ni tycker är hösttecken? För jag antar att det skiljer sig, inte enbart beroende på var vi bor utan också beroende på intressen? Och kanske andra variabler också. Berätta gärna!
Hundar
Nej det är inte alls så att jag egentligen har något nytt och spännande att berätta om hundarna. Men de är ju med mig hela tiden (ni som hänger med på mina Instagram stories har ju till och med sett när vi knôr ihop oss på toaletten, hundarna och ja)g. De är med. Hela tiden. Och visst är de ungefär sötast i världen, mina springer spaniel-killar Brorsan och Jackson?
Hopp om framtiden
Hopp om framtiden är rubriken i artikeln i senaste Torslanda-Öckerötidningen efter intervju med mig om vår restaurang Den Glade Knoden. Den brann ju ner tillsammans med både Coop och nybyggda lägenheter i mitten av augusti och ja. Vi har just det: gott om framtiden. Känns fint att se det på pränt, då måste det ju vara sant?
Mer om branden kan ni läsa här.
Ungefär så och väldigt mycket skrivande har den här veckan innehållit. Jag skriver och skriver och har ju avslutat uppföljaren till Mariannes mirakel för nu. Det blir säkert en hel del redigering innan den, om den, blir en bok. Men nu har jag tagit tag i nästa manus och wow för energin jag känner för det. Det är ju sanslöst kul att lägga tid på sånt som är kul och ger energi, eller hur? Vad gör ni när ni gör sådant som är kul?
Over and out för idag. Med all säkerhet ses vi om en vecka igen, men jag skulle tro innan dess. Jag har mer om mitt författarskap att berätta, jag har podd-nyheter på gång och jag har boktips. Bland annat.
Ni vet väl att jag gör en Veckans gott&blandat varje söndag här på bloggen? Tidigare veckors gott&blandat hittar ni här.
Tills nästa gång: varma kramar
Malin Lundskog
Fan, det glömde jag att säga i vår podd om författarlivet
Fan, det glömde jag är inte bara en stadig punkt i podden Skriverier med Malin och Cilla. Den här gången handlar i princip hela avsnittet om att glömma. Om rädslan att glömma och hur sjutton vi gör för att komma ihåg sådant vi är rädda att glömma. Ja ni vet, som alla fenomenala idéer vi får till exempel, he he he.
finns där poddar finns precis som tidigare avsnitt
Skriverier med Malin och Cilla, avsnitt 38
Ja, äntligen är det dags för det trettioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla och den här gången snackar vi glömska. Och kommer på att vi sällan läser om den där vardagsglömskan i skönlitterära böcker. Ni vet glömskan som vi inser att vi båda två har en del av i våra respektive liv.
”Du vet han den där som är gift med hon. Du vet. Som jobbar där, du vet … ”.
Så kan det låta hemma hos både Cilla och mig. Ja, eller att man lägger sina nycklar i kylen eller letar efter telefonen man har i handen. Är ni med? Är det för tråkigt att läsa om den, eller är det bara ingen som har kommit på hur sanslöst roligt man kan skriva om den glömskan. Det måste ju inte vara en dement åldring som råkar ut för galenskaper på grund av sin glömska. Eller?
Böcker går till tryck och manus till förlag
Cilla har skickat sin nya bok till tryck! Alltså … wow! Hon är så cool att kör egenutgivningen den här gången. Och jag? Ja, jag har skickat den fristående uppföljaren av Mariannes mirakel till förlag. Det pratar vi också om. Och precis som vanligt och exakt som det ska vara i vår podd pratar vi om så mycket mer. Och sjunger! Den här gången är det Cilla som tar ton. Vill ni lyssna direkt, kan ni göra det här:
Boktips
Joråsåatteeeee … vi tipsar om böcker också. Jag tipsar om Cassandra Speaks av Elisabeth Lesser som jag pratade om i något av våra första avsnitt, men kom av mig. Cillas tips i det här avsnittet är Kallbaderskan bland fjällen av Karin Härjegård. Varför vi gillar dem hör ni i avsnittet.
Hoppas att ni har lika kul när ni lyssnar, som vi har när vi pratar. När jag skulle ladda upp det här avsnittet skrattade jag högt. För mig själv! Hundarna fattade ingenting, men glada blev de. Delad glädje osv.
Vill ni läsa mer om podden gör jag ett försök att samla ihop allt om den här.
Vi ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog
Add Skriverier med Malin och Cilla 38: Skriverier med Malin och Cilla
Väntan är slut – avsnitt 38 är äntligen här! Författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson har landat i sina respektive skrivarlyor och nu är det full fart framåt som gäller. Den ena har skickat en uppföljare till tryck och den andra har skickat sin till förlag (håll tummarna!). Lyssna så får du reda på vem som gör vad! OM de kommer ihåg det förstås, för det var ju det här med minnet …
Men boktipsen har de koll på åtminstone. Ha så kul!
Inkontinenta kvinnor finns inte bara i romanform
Inkontinenta kvinnor är lika vanligt som icke inkontinenta kvinnor. Enligt undersökningar är det till och med fler av oss kvinnor i åldern 25-65 som är inkontenta än andelen som inte är det. Det är alltså inte ovanligt med urinläckage. Inte med inget läckage heller … Och ändå!
Ändå är inkontinens förknippat med något som är pinsamt. Som man kanske inte vågar söka eller ens vet att man kan söka hjälp mot. Och som man definitivt inte pratar högt om.
Ja, det var ju allt det där som fick mig att skriva min roman Mariannes mirakel. Den röda tråden i Mariannes mirakel har jag skrivit om här bland annat. Men inkontinenta kvinnor finns alltså inte bara i romanform. Och vet ni vad? Vi är fler som tycker att det är på tiden att pratar om skiten. Eller … om urinet menar jag såklart.
romanen Mariannes mirakel
Så här ser den ut i ljudformat
Årets fysioterapeut fokuserar på kvinnohälsa
Och de (ja, jag är ju bara en enkel författare som har lite koll på bäckenbotten) är fler inom vården som inser att det är svårt att hitta rätt där för en alldeles vanlig kvinna som kissar ner sig. För var börjar man? Vem kan något? Finns det ens gynekologer att få tag på nu för tiden? Framförallt: vem tar en urinläckande kvinna på allvar?
Ja, jag vet – det verkar självklart att man ska bli tagen på allvar. Dessvärre är det inte så det har funkat. Men vet ni, jag anar en ljusning på den fronten. Och det är väl tamejtusan på tiden? Jag menar, en roman är ju bara en roman och även om den skänker lite tröst i att man inte är ensam, så hjälper den ju de fakto inte alla de kvinnor som lider av inkontinens.
Idag läste jag i gp om årets fysioterapeut (HEJA!) Lisa Keller Altvall på Närhälsans rehabmottagning i Angered. Hon har valt att fördjupa sig inom det eftersatta området kvinnohälsa, med förlossningsskador, klimakteriebesvär, inkontinens, samlagssmärtor, graviditetsbesvär och bäckenbottenproblem.
Artikeln är för oss som prenumererar, men jag lånar med mig Lisas ord därifrån:
– Visst har en del blivit bättre, antalet kvinnohälsainriktade fysioterapeuter har ökat stort de senaste åren och jag har flera fantastiska kollegor både här på vår mottagning i Angered och på många andra mottagningar. Men det är mycket kvar att göra! Kvinnohälsa har varit ett eftersatt område så länge att det kommer att ta tid att komma tillrätta med. Det är fortfarande alldeles för många som inte blir tagna på allvar.
Lisa Keller Altvall, i GP 221011
En vibrerande stol?
I Borås ligger Heléns beauty center som har den vibrerande stolen Emsella som skickar ut elektromagnetiska impulser som genererar muskelknip. Massor med knip. På den stolen sitter kunder från hela Sverige och till och med från Norge och många av dem har fått stor hjälp av behandlingen.
Alltså hur coolt är inte detta? Att det händer grejer på fronten kvinnor och kvinnors hälsa? Att vi pratar mer om det? Och att vi plockar bort den där påhittade stämpeln av skam på något så mänskligt som urinläckage?
En parentes eller ett sammanträffande, men är det inte kul att en av de tre huvudkaraktärerna i min roman heter Helén. Det är hon som lider av inkontinens, med ett lidande och symtom baserade på intervjuer jag gjorde inför skrivandet av berättelsen.
Certifierad kontinensmottagning
Närhälsan i Hjällbo blev i våras den första certifierade kontinensmottagningen, ytterligare ett steg i rätt riktning. Eller hur?
PS. Jodå, visst finns det män som lider av urinläckage också. Och visst kan man vara fekalt inkontinent, men jag är långt ifrån någon expert på något område. Jag vet bara att jag träffade på så galet många inkontinenta kvinnor när jag löpcoachade som mest att det är vad jag har fokuserat på. Någonstans ska man ju börja?
Ni som är inkontinenta: sök hjälp. Prata med vården och era medsystrar. Ni är väldigt långt ifrån ensamma. Och vill ni läsa om Helén i min roman Mariannes mirakel blir jag jätteglad såklart. Vem vet, kanske lär ni er till och med något från den?
Vi ses snart på bloggen igen!
stora varma kramar sålänge,
Malin Lundskog
mindfulness, manus och massa mysiga tröjor
Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.
Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.
Manuset till uppföljaren
Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.
Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.
Karaktärerna är med mig hela tiden.
Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.
Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.
Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare Ljudboken som kanske får sig en uppföljare
Mysiga tröjor?
Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.
Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.
Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.
Mindfulness, manus och mysiga tröjor
Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!
Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.